En sån där grej som blir väldigt påtaglig när jag sitter ner för att fundera på Mitt Liv är hur mycket tid och energi som har ägnats åt att försöka nå fram till olika män. Män som har gjort det jävligt jävligt svårt för mig att göra mig förstådd av dem genom att inte ge mig uppmärksamhet, eller genom att inte försöka förklara vad det är de inte förstår och så vidare.
Detta är intressant på flera sätt. Dels kan en ju fundera på varför det är så himla mycket svårare att nå fram till män men framförallt är det ju intressant varför det har varit så himla viktigt för mig att nå fram till just män. När jag upplevt samma problem med kvinnor, vilket förvisso inte händer ofta men ändå ibland, så har jag reagerat genom att helt enkelt skita i det och gå vidare. När jag har detta problem med män så står jag ändå kvar och stångar mig blodig.
Jag antar att det är för att jag tänker såhär: om jag inte når fram till en kvinna så är det hennes fel eller i alla fall bådas fel, om jag inte når fram till en man är det mitt fel och därför måste jag själv ändra på mig för att nå fram. Jag utgår från att mannens agerande i rimligt. Eftersom män har tolkningsföreträde i patriarkatet så är det ju så det uppfattas både av männen själva och av mig.
Sen tror jag också att det handlar om att olika män jag har relationer mig liksom får symbolisera Mannen, alltså allt patriarkalt förtryck jag blivit utsatt för i mitt liv. Det finns liksom en stor saknad inne i mig när jag inte lyckats nå fram till olika män och därför blir det som att den man jag vill nå fram till just då liksom ska upphäva all denna saknad. Bara jag når fram till honom, tänker jag, så kommer det att kännas bra. Det är liksom därifrån jag vill ha all den kärlek och respekt som tidigare förvägrats mig av män.
Men tyvärr är det ju så att ju mer än försöker nå fram desto mer smärtsamt uppenbart blir det att det inte går, och om en väl gör det är det på hans villkor som det hela har ägt rum. Antar att det rimliga är att bara sluta förvänta sig att en ska nå fram till män.
Hög igenkänningsfaktor här, även om jag nog personligen har en tendens att skita i det i högre grad när det gäller män än kvinnor, men det beror ju också på tidigare erfarenheter, att jag VET att det inte brukar vara lönt med män, men med kvinnor kanske det ändå finns en chans att nå fram, så där kan jag stånga mig blodig. Men det bygger ju som sagt på ett helt livs erfarenheter och jag förstår så väl hur du tänker, känner igen det hos både mig själv och andra. Det här med att en man som äntligen verkar som att han kan ge någon form av bekräftelse blir SÅÅ viktig, för han får på samma gång representera alla andra män jag träffat i alla möjliga sammanhang i hela mitt liv, som bara tryckt ner mig och förvägrat att erkänna mig något slags värde, vare sig som människa eller kvinna. Och så blir besvikelsen bara så mycket större när han visar sig vara likadan. Det hade krävts så lite. Det hade räckt med att han visat mig samma respekt som kvinnor brukar kunna visa.
Känner igen mig. För min del, och tyvärr många andras, tror jag att det även handlar om att en värdesätter män mer än kvinnor. För min del är det iaf såhär : det är helt enkelt viktigare att män bekräftar mig mig än att kvinnor gör det. Det är mer angeläget för mig att få män att må bra på t.ex. en fest, skratta åt deras skämt, ge dem uppmärksamhet etc. (Hatar såklart detta beteende hos mig själv). Tycker även att män (antagligen omedvetet för det mesta) triggar detta beteende genom att spela ”hard to get” socialt eller i relationer – en ska liksom truga fram reaktioner, uppmärksamhet, känslomässig respons medan kvinnor uppfostras till att vara mer receptiva.
Även om jag har kvar mycket av detta destruktiva beteende tycker jag det blir bättre med åldern. Numera umgås jag knappt med män. Och jag mår mycket bättre!!