Kategori: Feminism

Konsumentmakt är inte allt.

OLIKA förlag har startat någon slags upprop mot de här barntidningarna som Egmont släppt.

Genast tycker Viktor Barth-kron (som jag annars brukar hålla med i det mesta) att de istället ska använda sig av ”konsumentmakt” och strunta i att köpa tidningarna. Förvisso kan det ju verka dumt att köpa tidningar vars innehåll man inte sympatiserar med men enbart konsumentmakt är verkligen inte lösningen på alla problem.

Han talar också om tryckfriheten och antyder därmed att någon har sagt att dessa tidningar ska förbjudas. Det är klart att ingen kan lagstifta mot dessa tidningar, det är inte heller så jag har uppfattat uppropets syfte. Det är dock ändå relevant att göra sin röst hörd och opponera sig mot saker man ställer sig emot, oavsett som det sker i politiken eller på den fria marknaden. Dessa listor ska skickas till Egmont, inte till lagstiftarna eller de som ger ut presstöd (jag hoppas verkligen inte att pressstödet går till sån här skit, btw), alltså finns det absolut inget yttrandefrihetsproblem i detta.

Ingen skulle väl börja snacka om konsumentmakt istället för protest om ett företag utnyttjade barnarbetare? Klart man använder konsumentmakt också, men inte enbart. Då fattar alla att det är okej att sätta press på förtaget utöver att inte handla där. Typ genom att ställa dem till svars, låta dem försöka förklara sig och framförallt försöka engagera andra till att inte handla där. Informationskampanjer är ju någon slags nödvändighet för att konsumentmakt över huvud taget ska ha någon verkan, för hela konceptet bygger på att folk vet vad de konsumerar.

Hur lite man än vill det så har företag makt och då kan de även ta ett ansvar. En grundförutsättning är att företag vill gå med vinst, men trots detta så kan man ta avstånd från oetiska produkter och arbetsmetoder, även som företagsledning. Och det kan man försöka få folk att göra, till exempel genom upprop.

Att tycka att det enda sättet som folket kan påverka företagen på är genom att välja ett köpa eller inte köpa deras produkt är som att tycka att man bara kan påverka politiken en gång var fjärde år, i vallokalen. Men för att man ska kunna tala om riktigt konsumentmakt så måste arbetet sträcka sig utöver valet att köpa eller inte köpa, man kan till exempel försöka få andra konsumenter att inte köpa produkten, sätta press på företagsledningen att förklara sitt initiativ och hoppas på att dem tar sitt förnuft till fånga.

Jag vägrar acceptera att den enda makt jag har är de pengar jag kan konsumera, eller den röst jag kan lägga var fjärde år. Man kan ha mer inflytande än så och det är utrymme man måste roffa åt sig, för det är såklart skitbekvämt för företag om ingen opponerar sig mot deras verksamhet.

UnderbaraClara är fan bäst.

Jag älskar UnderbaraClara. Hon är himla tuff.

Jag antar att ingen här har missat att hon har fått barn. Hon vill såklart uppfostra barnet genusmedvetet, vilket inte förvånar någon. Men sättet hon gör det på är så bra! Hon struntade i att berätta barnets kön så länge det gick. Folk blev ju helt galna över detta, Alex Schulman anklagade hennes för att vara konstig. Men Clara stod på sig.

Just det här att inte veta vilket kön någon har är mycket förvirrande för de flesta. Det är inte så konstigt eftersom så mycket definieras efter kön, men ärligt talat så spelar det absolut ingen roll vilket kön ett spädbarn har. Även människor som är genusmedvetna feminister blir förvirrade av detta, vilket gör beslutet att inte tala om barnets kön väldigt provokativt. Jag tror att det Clara gjorde fick många att tänka till lite extra kring hur stor vikt vi egentligen sätter vid kön, torts att vi inte vill.

Nu har hon skrivit ett inlägg om barnkläder där hon visar upp en klänning. Helt naturligt skriver hon att hon gärna hade velat ha den själv, om hon varit mindre. Och folk blir galna: ”klänning på en pojke?”, ”tvinga inte på barnet kläder han inte vill ha” och så vidare. Men det som är så underbart med inlägget är att Clara skriver om klänningen till hennes son som om det vore det mest naturliga i världen. Inte ett ord om att ”killar också kan ha klänning”. Inte ett ord i förväg till sitt försvar, försvaret kommer sedan i kommentarsfältet. Och genom att inte på förhand gå ut och försvara sig visar hon det som alla egentligen borde signalera: att det borde ses som den mest självklara sak i världen att killar också kan ha klänning, det är inget man borde behöva lägga ut en brasklapp för.

Det är så genusfrågan borde tas: mindre analys och mer handling. Inte för att analysen är oviktig, det är den som ligger i grunden, men ibland analyserar folk nästan sönder frågan och gör onödigt stora poänger i att man uppfostrar sina barn genusmedvetet. Det är klart att en kille kan ha klänning, varför behöver man ens göra en grej av det? Det ska vara som det är i Claras blogg, otvunget och självklart, utan en massa krusiduller och förklaringar.

Den omdiskuterade klänningen.

Varför ens försöka?

Egmont har släppt två tidningar. En för tjejer och en för killar. Den för tjejer är om pyssel och djur och sånt, den för killar om fotboll. Här finns en intervju med en kvinna från Egmont. Hon tycker att dessa tidningar inte är specifikt riktade till killar eller tjejer trots att pressmedelandet lyder som följer:

Emma är en sprallig, kul och aktiverande tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
GOAL Junior är en cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder av spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.

Okej att man riktar barntidningar så specifikt till kön. Jag förstår att det är marknadsmässigt även om jag har svårt att begripa vilket stolpskott till förälder som tillåter sina barn att köpa sådant. Speciellt med tanke på hur extremt låg kvalitet det nästan genomgående är på innehållet.

Frågan är varför Egmont försöker förneka detta? Kan de inte bara vara ärliga och säga: ja, så är det, men så ser marknaden ut och vi är onda kapitalister som vill tjäna pengar.

För ärligt talat kan det inte vara någon som köper att dessa tidningar inte skulle vara riktade till tjejer respektive killar. Det är ju bara fånigt att hävda.

Femåringar ska inte begränsas av smink.

Katrin har skrivit ett inlägg om Suri Cruise, ni vet barnet till Katie Holmes och Tom Cruise. Tydligen så vägrar Suri lämna hemmet utan att ha sminkat sig. Detta tycker Katrin inte är ett så stort problem, eftersom ”det inte skadar någon” att Suri sminkar sig.

Hon nämner att barn tycker att det är kul med färg och klet och att de då borde få kladda ner sig. Det kan jag absolut hålla med om i sak, jag tycker att hela vuxenstämpeln på smink är ganska fånig. Jag läste en gång ett inlägg av Benjamin Rask som jag tyvärr inte hittar nu. Han framförde testen att smink för barn kunde vara positivt eftersom barnet får en mer lekfull upplevelse av sitt eget utseende. Det blir inte så statiskt eller viktigt utan något man kan förändra och använda på olika sätt.

På sätt och vis är smink något som avdramatiserar utseendet även för vuxna. Det flesta kan vara snygga med smink om de bara lägger tid på det, till skillnad från naturlig skönhet som alla inte innehar. Kanske tänker man även mer på vad som är spektakulärt eller uttrycksfullt än vad som får en att se mest attraktiv ut.

För mig är smink en lättnad. Jag använder det sällan men det är skönt att veta att det finns där, att jag bara är några penseldrag ifrån att se annorlunda och för det mesta mer attraktiv ut. Men jag behöver inte vara snygg varje dag, det räcker med att veta att jag kan vara det.

Men när det går till den gränsen att man måste sminka sig varje dag, att man får panik om man måste lämna huset utan smink, när man sminkar sig även för att springa ner till till närlivsen i mjukisbyxor för att handla mjölk, då går det för långt.

Man kan tjata i evigheter om fria val och att det är upp till var och en vad man vill ha i ansiktet, men det är destruktivt att inte kunna slappna av utan det. Jag ser det lite på samma sätt som alkohol: det får gärna vara något extra, något som ”piffar till” då och då, men om det är en daglig ingrediens i ens liv som man mår dåligt av att vara utan så är det en begränsning. Och jag tycker inte att någon ska begränsas av smink, speciellt inte om man är fem år gammal.

Varför denna hets mot mammor?

Detta är galenskap. Micah, den femtonåriga morsan som bloggar, har skrivit ett inlägg om jämställdhet. Inget särskilt med det egentligen, hon är uppgiven för att hon alltid får skit för att hon inte tar med Kelly, hennes barn, jämnt och ständigt.

När jag skriver om något annat än Kelly får jag kommentarer ”Vart är Kelly?? Varför tar du inte hand om Kelly?”. Men varför ska jag ha Kelly hela tiden? Varför får inte Kevin sånna kommentarer? Behöver inte han också ta hand om Kelly? Det är väl lika ”hemskt” när han är ute med kompisar?

Micah har ju så rätt. Men för detta har hon behövt skriva inlägg till sitt försvar inte mindre än fyra gånger. För folk går fullständigt bananas i hennes kommentarsfält, ni kan ju se själva. Jag håller väl med om att det är en aning oansvarigt att skaffa ett barn när man är så ung, men det tar inte ifrån poängen i att barnet faktiskt har en far.

Detta är så himla sorgligt tycker jag. Det är någon form av nykonservativa värderingar som börjat dyka upp och som folk sprider i alla jävla mammabloggar, jämt och ständigt. Inte bara ska man alltid vara med sitt barn, man ska inte heller bry sig om något annat i hela världen. Inte skriva ett ord om något annat än sitt barn på sin blogg.

Man är faktiskt två om en unge, alltid. Och även ett spädbarn kan bli omhändertagen av sin farsa nån gång ibland. Faktiskt. De flesta verkar ju vara överens om att det är en bra grej med delat föräldransvar så varifrån kommer egentligen denna hets mot mammor? Jag finner den helt obegriplig.

Ett barn.

Nåt så jävla äckligt.

Åh herregud. Jag fick den här länken på facebook. Det är Paolo Roberto som pratar om feminism och han har bara så fel. Så ogenomtänkt.

Jag har aldrig mått så illa i hela mitt liv. Allvarligt talat. Paolo Roberto verkar vara den ungefär vidrigaste människan i hela världen.

Förutom en kille jag sommarjobbade hos i somras som var precis såhär, fast värre. Han tyckte att pride var för exkluderande eftersom de inte bjöd med homofober. Varför ska man bjuda med någon som hatar en på ens fest, undrade jag då. Jag ryser av bara tanken.

Det är en befrielse att kunna posa och tänka samtidigt.

Jag läste Linus Fremins inlägg om dagens outfit, där han frågade sig vad det gör med ens kroppssyn. Jag fotar ju regelbundet mig själv och mina outfits. Ibland får jag kommentarer om min kropp. Väldigt sällan elaka kommentarer, som tur är.

Det kan stärka mig mycket att läsa att jag är snygg, samtidigt som jag vet att de där bilderna inte alltid representerar verkligheten. Men oavsett hur mycket jag posat och dolt mina mindre smickrande sidor så blir jag upplyft av det. Och det är inte bara när jag får komplimanger jag blir glad, utan också bara av att se bilderna. Om jag har en riktig sunkdag så kan jag kolla på bilder och känna att jag kan vara snygg ändå. Det har fått mig att tagga ner lite på min ångest kring mitt utseende. För alla har en dålig dag ibland men det gäller att inte glömma att man inte alltid ser ut så.

Jag brukar inte redigera mina bilder mer än att ljusa upp och ordna med kontraster och färger. Man kan kanske tro att det skulle påverka mig negativt att känna mig tvungen att ”mixtra” med mitt utseende för att vara snygg, men faktiskt inte! Det ger mig snarare mer ”insikt” i hur det går till när de där perfekta kvinnorna skapas på någon reklambyrå.

Men samtidigt har det haft negativa effekter också. Idag har jag en ganska sund relation till min kropp och mat, men det har inte alltid varit så. Jag har haft ätstörningar och det kan absolut triggas av att man får kommentarer i stil med ”tummen upp för de utstickande höftbenen”. Om man redan är väldigt fixerad vid vikt och mat så kan de trigga ännu mer.

Sen är det såklart tråkigt att tjejer får så mycket uppmärksamhet för just sitt utseende. Men ärligt talat: jag får mer feedback för mina resonemang än för mitt utseende och jag hoppas att det inte är för att jag är ohjälpligt ful. Jag känner inte att det jag skriver ”försvinner” för att jag visar upp mitt utseende, jag känner inte att jag objektifieras eller reduceras till ett ansikte och en kropp.

Innan kände jag att det sänkte mig att vara ytlig, jag gav efter för det som en slags guilty pleasure. Men idag känner jag en viss befrielse i att kunna vara båda delarna. Å enda sidan en klipsk brud, å andra sidan snygg, söt och ibland till och med vacker.

Sverige borde tagga ner sexualpolitiskt.

Jag tycker såklart att det är jättetråkigt för den här kvinnan som uppenbarligen blivit våldtagen i Grekland, men som blivit åtalad för förtal när hon anmält händelsen. Det är givetvis en oförlåtlig rättsröta som aldrig bör få inträffa och jag beklagar detta djupt. Jag tror inte heller att den utsatta kvinnan har agerat oförsiktigt eller överreagerat i efterhand. Så, färdigbraskat nu.

Men samtidigt så känns det som att Sverige kanske borde se detta som en signal till att tagga ner en aning i fråga om sexualpolitiken. Typ förslag som att kriminalisera sexköp även utomlands och att en våldtäktsanklagad ska kunna uppvisa bevis på att samtycke ingåtts för att gå fri är helt enkelt inte rättssäkra eller rimliga.

Om vi försätter i samma anda så kommer vi inte att kunna räkna med att bli tagna seriöst rörande sexualpolitik utrikespolitiskt. Redan idag tycker man ju i många länder att Sverige är helt nippriga rörande detta, speciellt i våra envisa försök att exportera sexköpslagen, som man i många länder helt enkelt inte önskar införa för att man har en helt annan syn på det hela. Vi kan bråka i evigheter om vad som är ”rätt”, men hur vi än vrider och vänder på det så bör Sverige inte spela moralisk världspolis. Speciellt inte gentemot ansedda demokratiska nationer.

Feminism och kamp mot sexhandel i all ära men se då till att göra det på ett smidigt sätt så att alla svenska kvinnor slipper gå omkring med stämpeln att vi är radikalfeministiska slampor som ringer polisen så fort vi fått kuk. Vi måste även respektera att olika länder har olika definitioner av olika brott, såsom våldtäkt eller sexköp. Svensk definition råder helt enkelt inte överallt, det är ett utrikespolitiskt faktum som vi måste förhålla oss till.

Analysen av kvinnobilder i media måste sträcka sig utanför objektifiering.

Lady Dahmer har skrivit om den här reklamen från jack&jones.

Jag måste säga att jag tyckte den var utomordentligt fånig och inte riktigt förmår uppröra mig över den. Den är såklart skamlöst sexualiserad, det går inte att komma ifrån.

Jack & Jones har tagit sexualiseringen ett steg längre. De framställer inte längre kvinnan som ett passivt objekt. Här är hon aktiv. Hon förför. Hon simulerar samlag och avsugningar och jag blir alldeles grinfärdig och illamående när jag inser att allt går baklänges.

Vad jag inte begriper är varför detta är att gå ett steg längre. Det man alltid tjatar om rörande sexualiseringen av det offentliga rummet är ju att kvinnor framställs som objekt så enligt den analysen måste ju detta i någon mån vara bättre, ur ett jämställdhetsperspektiv.

Det känns som att objektifiering är ett ganska irrelevant begrepp i sammanhanget. Objekt betyder ju att man är passiv, det är ju liksom den där passiviteten som hela analysen bygger på.

Jag tycker att man istället borde tala mer om likriktning då det är en mer adekvat analys i sammanhanget. För även aktiva viljestarka kvinnobilder kan vara negativa som ideal.

Feminism del fyra, om sexualiseringen av det offentliga rummet.

Jag skrev ju innan om Malin Swalins idiotiska ledare. Jag har även en reflektion kring den på temat feminism.

Malin skriver att det är konstigt att samma människor som försvarar det offentliga hånglet också är dem som tycker att man bör kämpa emot den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet.

Ännu märkligare är att det finns människor som står upp för offentligt hångel och samtidigt vill använda lagen för att få bort ”sexualiseringen av det offentliga rummet”. En putande Fredrik Ljungberg på jätteaffisch är aldrig så påträngande som hångelparet på tåget.

Jag läste en forskningsrapport om populära tv-serier riktade till kvinnor och där framfördes tesen att det var pornofierad puritanism det rörde sig om. Jag vet inte om jag skulle använda uttrycket pornofierad i sammanhanget men hela poängen var hur som helst att tv-serierna genomgående var fasta vid könsroller och idéer om att samspelet kvinnor och män emellan mest centrerar kring könsumgänge. Trots detta så nämndes eller visades inte sex som sådant ofta och om det gjorde det så var det lite pinsamt och ”fel”. Tjejerna gick omkring och var snygga och sexiga mest hela tiden och antogs vara intresserade av att killar skulle gilla dem, men deras egen sexualdrift var tabubelagd.

Jag tycker detta är en utmärkt analys av den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet. Var man än tittar så ser man avklädda kvinnor (och män, ibland) som är ”sexiga”. Men det finns något unket i sexigheten, för sex ser väl för helvete aldrig ut så? Sådär finputsat och onaturligt.

Ofta refereras det till en reklam som ”sexig” för att den innehåller avklädda människor. Men det är sällan mängden kläder på modellen som avgör hur vi uppfattar en reklam. Det är något annat: ett ansiktsuttryck, en miljö, en förväntan. Jag tror till exempel att vi kan enas om att bilden nedan är betydligt mycket mer sexuell än en genomsnittlig underklädesreklam trots att tjejen har kläder på sig (oavsett om man tänder på djur eller ej).

Så vad är egentligen sexigt? Hur ser ”riktigt” sex egentligen ut? Det är säkert olika för olika personer men jag hävdar att de flesta som har en någotsånär utvecklad sexualitet (alltså haft sex ett tag och njuter av det) har ett begrepp av sexighet som skiljer sig från det där kliniska som man ser i underklädesreklamer. När jag knullar ligger jag i alla fall inte med lätt särade läppar och perfekt glansig hy. Jag stönar och grismacherar och luktar säkert fruktansvärt mycket svett. Tiden när jag tänkte på att vara snygg medan jag knullade är lyckligtvis långt borta. Sex är inte kliniskt, sex är svettigt, smutsigt men framförallt något ytterst fysiskt, djuriskt och naturligt.

Så här ser det inte ut i det offentliga rummet. Snarare handlar sexualiseringen av det offentliga rummet om någon slags falsk sexualisering, där man gärna visar hud och hintar om saker som sägs vara sexuella, men aldrig går över gränsen till det där djuriska och naturliga.

Jag läste ett inlägg på tuttrevolution om att Asos hade suddat ut bröstvårtorna på sin modell.

Och detta får nog sätta fingret på det jag famlar efter. Här står modellen, hon visar hud, klyfta, hon har särade glasiga läppar och en genomskinlig bh. Sexiga attribut från topp till tå. Men hennes bröstvårtor är bortretuscherade.

Många tycker säkert att det skulle vara stötande med bröstvårtor. Men kom igen, den här bilden anspelar på sex, oavsett bröstvårtornas befintlighet. Är det inte egentligen värre att kvinnor växer upp med iden om att en snygg kvinna saknar bröstvårtor än med att få se naturliga kvinnobröst på stan. Ofta handlar nog moralpaniken inte om sex, utan om naturlighet. Att vi är rädda för det naturliga.

I sexualiseringen av det offentliga rummet så förflyttar man sex ifrån vad det egentligen är, något naturligt fullt av kroppsvätskor, till något slags låtsassex. Retuscherat och regisserat. Snyggt och avskalat. En halvöppen mun med läppglans på en kvinna utan bröstvårtor. Och kvinnor förvandlas i samma veva till några slags låtsassexobjekt. Ständigt pigga, fräscha, vältränade, airbrushade, slätrakade och med den där kåta och villiga blicken. Och numera dessutom utan bröstvårtor.

Och det är därför det är okej att hångla offentligt och fortfarande vara emot den ständiga exploateringen av perfekta kvinnokroppar i sexiga positioner. För att hångla är naturligt, det är jämställt, det är inget obehagligt ideal som sätter press på människor att vara perfekta till omänsklighetens gräns.

Jag skiter fullständigt i hur mycket sex som finns i det offentliga rummet, men jag skulle bra gärna vilja ha lite mer naturlighet.