Kategori: Okategoriserade

Lyssnade på USA-podden där Roger Wilson uttalade sig såhär om ett möte som Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez höll.

”Jag tyckte det fanns stora likheter med Trumpmöten som jag varit på. Bägge vänder sig ju i stor utsträckning till en bortglömd arbetarklass, dom som lever från lön till lön, men har ju helt olika analyser av situationen och hur man ska lösa den. Men det var också många som jag pratade med som lät som Trumpanhängare att dom liksom gick på det här mötet för att se andra som tyckte likadant. Alltså att de kände sig ensamma och isolerade”.

Jag uppfattar det som att Sanders och Ocasio-cortez helt enkelt lyckas med att uppbåda engagemang hos människorna som var på deras möte och att det fanns en känsla av samhörighet i publiken. Det är måhända en likhet med Trump, men kanske säger det mer om demokraterna i övrigt att den likheten tydligen är så frånvarande att det uppfattas som avvikande när den förekommer.

Min text om introverta väckte en del debatt på Instagram där jag också publicerade den. Först och främst verkar det råda en del förvirring kring vad introvert och extrovert egentligen innebär. Någon menade till exempel att en extrovert person är en slags entreprenörstyp som kan projektleda och ha många bollar i luften. Detta tycker jag är en beskrivning som ligger rätt långt ifrån ”en person som hämtar energi från social interaktion/andra människor”. Extrovert verkar helt enkelt vara ett begrepp som folk lägger in lite allt möjligt i, ofta det som de upplever är problematiskt för dem som normbrytande introverta.

Jag vill understryka att jag inte har några problem med att folk ”fungerar olika” och jag tycker inte heller att alla måste vara sociala på samma sätt. Vad jag däremot tycker är problematiskt i diskursen kring introverta och extroverta är hur det ofta beskrivs som att samhället är ”anpassat” efter extroverta.

Jag antar att den som upplever sig introverta läggning som ett problem (alla gör inte det men många uttrycker absolut att det blir krockar mellan dem och ”samhället” på grund av sina introversion) gärna vill förklara detta med att de utgör en förtryckt eller missförstådd grupp. Så kan man väl känna, men jag tycker det blir problematiskt när man istället målar ut en annan grupp (i det här fallet extroverta) som privilegierade eller rentav förtryckande/exploaterande när det inte finns fog för det.

Min uppfattning är att introverta i sina problemformuleringar tenderar att överskatta hur otroligt hög status extroverta människor har i samhället, hur lätt de har det och så vidare. Ofta när den extroverta ska beskrivas så är det en slags superminglare som aldrig blir trött och aldrig tappar koncentrationen av för mycket stimuli som målas upp och jag menar att den här personen helt enkelt inte existerar. Kanske finns det ett sådant ideal men hela grejen med ideal är ju att de är ouppnåeliga. Jag tror att det är lätt att se på någon som gör något man själv har svårt att göra med enkelhet och tänka att den här personen har ett enkelt liv.

Om vi nu ska utgår från iden att extroverta finner energi i sociala sammanhang (jag är kritisk mot denna beskrivning för jag tror inte att ”energi” fungerar på det sättet men för argumentets skull) så är det ju en uppenbar nackdel för dem att de hela tiden är beroende av andra människor för att ”få” sin energi. I ett samhälle där de sociala arenorna blir färre (föreningslivet bantas hela tiden ner, mer och mer service ges av maskiner, fler och fler jobbar hemma, fler människor känner sig ensamma osv) kan detta antas vara ett större problem för extroverta.

Vissa tycker att min text var onyanserad och oempatisk men det är just bristen på nyanser och empati i beskrivningen av den extroverta som stör mig. Jag tycker man ska ha klart för sig när man pratar om ett samhällsideal eller en förväntan man känner (som den eviga förväntan vi alla har på oss att bli bättre och mer produktiva kugghjul i kapitalismens maskineri) och när man pratar om faktiska personer.

Introverta är en ganska tacksam grupp att göra sig lustig över. Det är något med att vilja ha en diagnos men utan att det ska medföra några negativa konsekvenser för en som är oerhört fånigt.

Jag anser att många introverta har en tendens att beskriva sig själva som fantastiska, empatiska och inkännande människor och att det enda problemet som finns i deras tillvaro är att andra saknar förståelse för hur underbara de är och ställer massa orimliga krav på dem.

I den introverta självbilden ingår en slags ide om att man är utsatt för ett slags förtryck. Förtrycket kommer från samhället som inte är anpassat för introverta. I den här verklighetsbeskrivningen finns ett implicit antagande om en annan grupp, de extroverta, som antas vara den grupp som samhället är skapat för. Den introverta kanske vill vara ensam och har lugn och ro men tvingas till att prata med folk på sitt arbete. Den extroverta däremot antas vara helt fine med påtvingade sociala relationer på arbetet, hen ”får” ju energi av sociala relationer. Alltså är samhället ”anpassat” för extroverta. Att det inte finns några ”extroverta” som fungerar på det viset spelar ingen roll, det är ändå den introverta som är offret i samhället.

Ibland uttrycker introverta att de tycker att det är besvärligt att känna sig tvingade till sociala interaktion. De extroverta håller på och försöker prata med sina grannar, ringa sina kompisar eller rentav, ve och fasa, bjuda in till fest! Introverten vrider sig som en mask för att undkomma de sociala kraven. Tur då att det finns massa människor som kan berätta för de introverta att det är okej, de BEHÖVER faktiskt inte dyka upp på festen eller släktträffen, de BEHÖVER inte svara i telefon. De extroverta måste faktiskt respektera deras gränser och inte hålla på och förvänta sig saker av dem.

Men grejen med relationer med andra människor är ju att de kräver visst engagemang. Om man inte engagerar sig i sina relationer så kommer de att upphöra. Jag skulle säga att det är ytterst få människor som inte alls vill ha några sociala relationer.

Jag tror att många introverta tar ”extrovertas” engagemang i dem för givet. De vill kunna tacka nej till festen om de inte ”känner för det” men de förväntar sig ändå att bli inbjudna. Om deras kompisar skulle sluta höra av sig skulle de nog bli lite deppiga till slut. Även vi ”extroverta” som ofta hamnar i rollen att vara den som hör av sig, ordna fest eller dyka upp trots att man är lite trött kan känna oss socialt utmattade. Jag tycker inte att det är något konstigt med att vissa är mer drivande socialt än andra, däremot tycker jag att det är ledsamt när de sprids en bild av socialt engagemang som någon slags attack mot introvertas lässtunder.

För drygt två år sedan läste jag Harry Martinsons Aniara och den har inte lämnat mig sedan dess. Aniara är ett diktepos som handlar om Goldondern Aniara, en rymdfarkost som ska frakta tusentals människor från en strålskadad jord som behöver vila från människan till en rymdstation dit mänskligheten förvisats under tiden. På vägen måste dock skeppet väja för en asteorid och hamnar på en bana rakt ut i rymden. Kvar på Aniara lever människorna vidare men förlorar allt mer hoppet om att få återvända hem. Miman, en maskin som hjälper resenärerna att i fantasin återvända till jorden genom att använda deras egna minnesbilder. Man skulle nog kunna säga att Miman är en slags AI som använder människornas minnen som råmaterial.

Drömmen om mänskligt liv i rymden är en slags allmän fantasi i vår tid. Man föreställer sig att det där ute finns oändliga rikedomar och möjligheter till en helt annan typ av liv. I rymden ska människan kunna åstadkomma den hon inte lyckats åstadkomma på jorden. En av de ivrigaste rymddrömmarna är Elon Musk, en person som ironiskt nog är aktiv i fördärvandet av den enda planet vi faktiskt har lyckats bygga mänsklig civilisation på.

Jag tror att drömmen om rymden till viss del fyller funktionen att skapa en illusion av ett slags gemensamt mål för mänskligheten. Väl där så kommer fattig och rik att samarbeta mot det gemensamma målet – att sprida människan bortom planetens gränser. Det är väl det slags himmelrike det naturvetenskapliga ramverket tillåter oss att fantisera ihop – en framtid där teknikens löften infriats. En framtid där allt det vi offrat för den ”tekniska utvecklingen” ska vara värt det. En framtid där vi alla är vinnare.

Jag vet inte särskilt mycket om andra planeter eller hur ett liv i rymden skulle kunna te sig, men jag finner det osannolikt att förhållandena på jorden skulle kunna bli så eländiga att ett liv i rymden vore att föredra för oss människor, oavsett om det handlar om en annan planet eller någon slags rymdstation. Och även om mänskligt liv i rymden i större skala skulle bli aktuellt i framtiden så är det mycket osannolikt att det skulle kunna omfatta någon annan än möjligtvis den rikaste promillen av jordens befolkning. Den tanken kanske kan tyckas pessimistisk, men jag tycker den skänker en viss tröst; Jorden är vårt hem och den enda vägen framåt är att vårda den. Låt miljardärerna drömma om sina Goldonder, jag vet att Jorden har allt jag behöver och det skulle troligen underlätta vår strävan att nå himmelriket här om Elon Musk och gänget satt på en rymdraket.

Begreppet psykisk ohälsa är ofta föremål för debatt. En ganska vanlig hållning är att det är ett problem att begreppet är för luddigt och brett. Jag har svårt att se problemet i detta – själva poängen med begreppet är väl just bredden och att det inkluderar mycket (vilket ju hänger ihop med luddigheten).

Jag tänker att begreppet ohälsa är skiljt från begreppet sjukdom. Att ha dålig hälsa överlappar ofta med att vara sjuk men inte alltid. En person som har en sjukdom kan samtidigt ha god hälsa. Ta till exempel en diabetiker – hen har en sjukdom som är konstant men beroende på förutsättningarna kan personen ha sämre eller bättre hälsa. En person med diabetes kan ha en god livskvalitet, möjlighet att förverkliga sig själv, hantera motgångar och leva ett gott liv, det vill säga en god hälsa. Detta gör ju inte att personen slutar vara sjuk, sjukdomen kommer innebära livslånga utmaningar men under rätt förutsättningar kan dessa hanteras.

Liknande kan man tänka kring psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. En person med någon form av psykiatrisk sjukdom eller syndrom behöver inte vara dömd till psykisk ohälsa. Mycket av vården personer med sådana diagnoser får syftar ju till att de ska kunna uppleva god psykisk hälsa TROTS sin sjukdom. Man får lära sig HUR man ska leva med sitt tillstånd. Att man lär sig leva med sitt tillstånd innebär inte att man blir frisk.

På motsvarande sätt kan en person som inte lider av något psykiatriskt tillstånd ändå lida av psykisk ohälsa på grund av livshändelser eller kanske utan någon känd förklaring. Jag skulle säga att det framförallt är här skon klämmer, när de ”normala”, de utan diagnos, ÄNDÅ kan klassas som lidande av ”psykisk ohälsa”. När detta berörs kan det låta ungefär ”tänk så mår någon dåligt för att den är i sorg för att [sätt in livshändelse som det anses berättigat att känna sorg över], då är ju det normalt att må dåligt (och därmed underförstått inte sjukligt)”. Men varför skulle vi inte kunna tala om psykisk ohälsa för att den kan betraktas som ”normal”? Det personliga lidandet finns ju fortfarande där och den som drabbats av det kan behöva stöd från samhället. Självklart kan det vara en skillnad på VAD man ska göra åt saken men jag vänder mig emot iden om att den som reagerar normalt inte samtidigt också kan lida av psykisk ohälsa.

Jag tror inte att folk har svårt att förstå detta när det gäller sjukdomar som diabetes eller KOL men av någon anledning ses det direkt som problematiskt när det handlar om hjärnan. Jag tror kanske en del av förklaringen är stigma mot psykisk sjukdom, att folk vänder sig emot att hamna i samma kategori som de psykiskt sjuka för att de har ”normala” mänskliga känslor och reaktioner.

Att få en diagnos beskrivs ofta som en lättnad. Man förväntas uppleva det som en befrielse att ”få en förklaring” på varför man är som man är.

För snart tio år sedan diagnostiserades jag som bipolär. När jag fick min diagnos upplevde jag det inte som en befrielse i den meningen. Däremot har jag genom livet haft mycket nytta av min diagnos; att jag har den har gjort att jag tilldelats en fast kontakt i psykiatrin vilket gör att jag kan få hjälp snabbt och smidigt när det behövs. Inte för att det har behövts särskilt ofta på senare tid, det finns nog många som mår betydligt mycket sämre men som inte anses ha rätt till samma goda och kontinuerliga vård som jag. På ett sätt har jag haft tur i diagnoslotteriet – min diagnos anses helt enkelt vara allvarlig nog för att samhället ska lägga en del resurser på oss som har den. Om man då som jag har diagnosen utan att lida särskilt mycket av den finns det många fördelar.

I början när jag hade fått min diagnos kunde jag känna mig ledsen över att den kom så sent. Jag föreställde mig att om jag hade vetat tidigare hade jag kunnat ta till andra åtgärder och få annan hjälp och inte behövt lida så som jag led när jag insjuknade i min psykos (en smärtsam och långdragen historia som bland annat ledde till att jag tilldelades diagnosen). Jag kunde vara arg på mina föräldrar som inte hade satt mig i kontakt med BUP, arg på psykiatrin som inte såg vad det var för fel på mig tidigare och så vidare.

Jag kan fortfarande önska att jag hade fått bättre hjälp tidigare, men idag kan jag snarare känna mig glad över att själv diagnosen inte sattes tidigare. Jag fick den när jag var 25 och den har format min identitet mycket sedan dess. Hade jag fått den tidigare hade det troligen blivit ännu viktigare för min självbild. Att bli märkt som psykiskt sjuk gör verkligen något med en. På ett sätt är det positivt att få ett verktyg att förstå sig själv men risken är överhängande att man bara förstår sig själv genom diagnosen.

Det är poppis att berätta för unga tjejer att de måste skaffa sig bättre självkänsla. De ska bli bättre på att ta för sig. Som om världen sträckte ut sig framför en och det enda hindret från att göra sig till drottning över den var ens egna dåliga självkänsla.

Den självsäkra, eller ”starka”, kvinnan figurerar ofta som ideal. Hon är alltid ensam bland män, och hennes självsäkra sätt gör att hon vinner deras respekt. Ibland har hon övermänskliga krafter, som Wonder Woman. Då har männen inte så många andra val än att respektera henne. Det är henne vi ska se upp till. Kvinnan som är medveten om sin egen styrka, som tar männen med storm när hon motbevisar deras unkna sexistiska fördomar.

Men i verkligheten är kvinnor inte särskilt starka. Vi är som folk är mest. Och en ensam kvinna i en värld av män kan sällan göra sig hörd länge nog för att imponera. Det spelar ingen roll hur intelligent, rapp eller stark hon är, hon är liksom aldrig med i tävlingen. Underlägsen redan från början. Det är mycket man måste bevisa för att komma ur den positionen, för att resa sig som det glänsande undantaget från den allmänna regeln – kvinnor är sämre. Många ger sig inte ens in i tävlingen. Avstår eftersom det smärtar för mycket att alltid kämpa i motvind.

Det sägs att det är attraktivt med självförtroende, men det gäller inte den som definierats som underlägsen. Den underlägsna ska tyst acceptera sin roll.

En kvinna som älskar sig själv är oälskbar.

Den kvinna som vägrar göra våld på sig själv får mannens våld som svar.

Vi behöver inte besegra vårt dåliga självförtroende, utan mannens samhälle i vilket vi inte kan växa oss starka. Och denna räddning måste vara samfälld. För i detta samhälle kan den starka kvinnan kanske få några minuter i rampljuset, men hon kommer aldrig kunna växa fritt.

Jag är inte vegan vilket jag har börjat se som mer och mer problematiskt på sista tiden. Djurhållningsindustrin är helt sinnessjuk och jag önskar verkligen att jag var vegan. Jag har inga ursäkter för att inte vara det mer än min egen lättja.

En grej jag tänkt på en del på sista tiden är hur orimligt stort hat som finns mot veganer. Det är liksom en hel subkultur med folk som fan AVSKYR människor som äter veganskt. De kanske lägger upp ett litet videoklipp om att de äter dubbelt så mycket kött så att veganer inte ska göra någon skillnad. Ett viktigt skäl till detta är nog att djurhållningsindustrin är bra på propaganda. Ett annat tror jag är att det är rätt svårt att hitta på faktiska argument emot veganism och därför går människor som inte vill tänka på hur deras livsstil påverkar livet på denna planet på med det rena hatet istället

Hela mitt vuxna liv har jag varit en skrivande människa. Jag startade den här bloggen 2010 och sedan dess har jag på ett eller annat sätt publicerat mig på internet. De senaste åren framförallt på instagram.

De senaste åren har dock min lust att skriva sinat. Det har såklart delvis att göra med heltidsjobb och barn men också tror jag med att tillvaron på sociala medier känns trängre och trängre. När jag skriver på instagram har jag mest känslan av att mata reklammonstret med innehåll. Om folk läser det jag skriver innebär det i förlängningen ytterligare chanser för meta att exponera dem för reklam. Jag har dessutom insett att det jag publicerar där nog inte är så tillgängligt som jag hade önskat, att läsa en text på instagram när man inte har ett konto där är kanske inte omöjligt men en mycket oangenäm upplevelse. Det finns heller ingen möjlighet att söka i ett textarkiv eller länka till sina gamla texter.

Jag tror också att själva formen har blivit ett problem. Det begränsade antalet tecken, det faktum att det är svårt att redigera textens utseende, att allt måste ha en bild till sig osv. Jag upplever också att man blir låst i sitt ”personliga varumärke” även om man inte är någon influencer (jag använder ordet i betydelse någon som tjänar pengar på sociala medier genom att göra reklam). Jag har svårt att till exempel publicera saker om min vardag där då det inte känns som ”min grej”.

Sedan är det såklart jakten på likes och ”engagemang” som förstör mycket av det som jag innan upplevde som fritt med att publicera sig på internet. När jag startade min blogg var det ju inte med tanke på att jag skulle få en pytteliten dopaminkick varje gång någon gillade min text, utan det handlade ju mer om utbytet med andra människor.

Kanske är bloggen vägen tillbaks till ett mer lustfyllt skrivande. Vi får väl se.

Att det är ute att vara feminist har framgått med all önskvärd tydlighet på sista tiden. Det är verkligen så SJUKT ute. Snart behöver folk knappt ens skriva sina små inlägg om att feminister är fula och inte lyckas få bra män på kroken för feminismen är verkligen stendöd.

Ändå är jag fortfarande feminist. Men det är som att det innebär något annat nu än när det var ”inne”. För tio år sedan kunde man som feminist kanske skriva en text om huruvida män kan kalla sig feminist eller inte, idag finns det inte några män som kallar sig feminister så då är den diskussionen överflödig. Nån annan kanske delade en bild där det stod ”om din feminism inte inkluderar [sätt in valfri marginaliserad grupp] så är det inte feminism”. Idag är det ingen som bryr sig om att vara godkänd som feminist och ännu mindre om att anstränga sig för att ta hänsyn till ytterligare marginaliserade grupper. Jaja, det finns väl säkert många som bryr sig men jag försöker fånga tidsandan.

Kvinnor är fortfarande förtryckta och därför är jag fortfarande feminist men jag har svårt att få grepp om hur man är feminist i en tid där det inte finns någon offentlig feministisk debatt. I en tid där man inte har någon känsla av att det vi gör faktiskt kan ta oss framåt på något sätt. Förslag mottages gärna.