En grej jag tar väldigt illa vid mig av i diskussioner kring barnafödande är kvinnor som försöker sälja in det som typ den Kvinnliga Erfarenheten. Nog har den Kvinnliga Erfarenheten med barnafödande att göra, men jag tänker att den snarare ligger i att reduceras till och värderas utifrån sin reproduktiva förmåga eller brist på sådan.
Jag tycker inte om när jag förväntas ha vissa drifter och begär bara för att jag är kvinna, och när detta säljs in som något naturligt och vackert. För mig blir det som att säga att jag, om jag tar avstånd från detta, inte är någon Riktig Kvinna.
Idén om barnafödande eller driften till denna som någonting essentiellt kvinnligt är patriarkal och antifeministisk. Det handlar om att reducera kvinnor till att vara barnafödarmaskiner, att vi ska vara slavar under vår biologi och sakna förmåga att som tänkande varelser ta oss bortom detta. Kvinnan ska vara natur, mannen kultur, och så vidare. Kvinnor ska i högra grad än män stå för något slags upprätthållande av reproduktionen, vi ska gå omkring med den där Driften.
Jag antar att det handlar om att många kvinnor själva identifierar sig med idén om barnafödandet som deras livsuppgift, och då blir det jobbigt att se någon annan kvinna som ifrågasätter detta. Det handlar ju om en idé om sig själv och sin plats i samhället som en har internaliserat under hela sitt liv.
Detta att värdera folk på något slags skala mellan ”riktig kvinna/man” och ”inte riktig kvinna/man” är ju bara stört och så sjukt oförskämt. Vadå ”riktig” kvinna/man, liksom?
Det allra viktigaste är ju också att kvinnan föder barnet vaginalt, för det är bäst (en miljard utropstecken) annars är man en vekling och ingen riktig kvinna, ego också osv.
Jag valde att föda med kejsarsnitt, något annat alternativ fanns inte. Tyvärr är det valet inte särskilt accepterat att ha den känslan som jag hade något som ledde fram till att jag och min man inte orkat vara öppna med det valet. Istället har vi sagt att det berodde på andra ”tillåtna” medicinska orsaker.