Fick en kommentar under inlägget om att omfamna sin hysteri som jag tyckte var intressant:
Jag är tvärtom en person med ganska lång startsträcka innan jag blir arg. Sedan är jag däremot både tvärförbannad och långsint.
Många män blir jätteprovocerade av att inte ” få igång” mig som de har tänkt sig. Så uppenbarligen är det inte heller kvinnligt att vara åt det mer stoiska hållet. Eller ”känslokall” som någon mansperson kallat det *suck*
Detta tycker jag också är en intressant grej, hur många män blir sura när det inte får reaktioner på sitt beteende, men vill att alla reaktioner ska vara ”lagom” så det inte blir jobbigt för dem. Jag tänker på alla gång olika män har ”retat” mig bara för att de typ tycker att det är kul när jag bli provocerad, men det är viktigt för dem att det alltid håller sig inom ramarna för ”skämt” och att jag således inte blir arg på riktigt (eller så att de själva märker att det är på riktigt).
Jag brukade reagera på det här genom att bli tjurig istället och säga att det ”inte var något” när jag blev tillfrågad, vilket ju är ett annat sånt beteende som folk älskar att ge kvinnor skit för, nämligen när en säger att det är okej fast det inte är okej. Varför gör nu kvinnor så? Kan det har att göra med att när en uttrycker missnöje så får en jävligt mycket skit för det för att det så sällan anses legitimt? Det är ofta väldigt obehagligt att blotta sig inför män på det sättet.
Som kvinna lär en sig att en ska behärska sig, och att behärska sig innebär ofta att dra sig undan istället för att ge uttryck för sina känslor. Att vara lite passivt aggressiv och tjurig istället för att bli direkt förbannad. Detta får kvinnor i sin tur skit för. Bra jobbat med dubbelbestraffningen patriarkatet!
Jag känner igen mig supermycket i detta. Men tvivlar, personligen, på att det handlar om något förtryck. Oavsett vem jag varit i förhållande med så har jag aldrig varit perfekt, och oavsett vilket kön min partner har haft så har den andra önskemål om hur en ska vara. Trots detta uppskattas en (förhoppningsvis) för sin helhet ÄNDÅ, och tillåts vara sig själv.
Är helt enkelt inte detta något som uppstår mellan individer av alla sorter? Ett önskemål kring hur den andra ska vara som inte alltid är konsekvent eller rationellt?
Nej, det tror jag inte
Det är intressant det du tar upp. Jag tror, personligen, att tvåsamma förhållanden, parade med idén om romantisk kärlek, skapar förutsättningar för orimliga partnerkrav eller infantila sinnestillstånd. Utifrån min empiri och en del grundläggande psykoanalytiska teorier.
Jag har sett detta hos såväl heterosexuella som homosexuella par i min omgivning. Men ingenstans leder det mig till att förkasta tron på att sexismen som struktur är ständigt närvarande och verksam. ”Två individer som möts…”, det låter som inledningen på en liberal vits.
Ibland kan ju makten spela annorlunda i vissa situationer, typ att kvinnor intar en ”manlig” roll gentemot en man eller en annan kvinna. Grejen är ju att patriarkatet strukturerar (kärleks)relationer i över- och underordning där vissa beteenden har högre status.
Ang att säga ”det var inget” och varför kvinnor gör det.
De gånger jag använder det så betyder det nog ”Det är visst nåt och det borde du kunna räkna ut med ändan vad det handlar om men jag har ingen lust att lära dig vad du gjorde för fel just nu så sluta besvära mig om det!”
Kanske en fullt rimlig reaktion på att vara trött på att vara den som står för det mesta av den känslomässiga kompetensen i relationen, behöva lära upp mannen, men ändå inte få cred för detta? Ibland blir det ju ännu mer drygt och plågsamt att behöva ta en diskussion än att slippa den för inte nog med att personen ifråga gjorde nåt fel till och börja med, en kan få sina känslor kring det ifrågasatta dessutom! Fullt rimligt att vägra ´ge sig in i det då!
Jag håller med. Det är ungefär samma för mig, om jag säger ”det är inget” så är det ofta för att jag känner mig sårad men jag orkar inte försöka förklara mig så att det låter rimligt (för någon annan) eller behöva ta att bli ytterligare trampad på för att jag bara är dum och överkänslig eller för att det ju ändå var mitt fel från början eller liknande.
Jag (som står för ovanstående citat) har faktiskt upplevt sådana pikar främst i kontakter utanför kärleksrelationer. Kollegor, goda vänners partners, släktingar osv. Mycket på grund av att jag, som flera andra också beskriver, drar mig undan och inte anser en debatt värd besväret. Det är inget unikt i den kontakt jag har med män, men det är de som blir provocerade.
Jag undrar om det inte i grunden handlar om att kunna styra och manipulera en annan människa. Som kvinna förväntas jag ge rätt respons, i rätt riktning och av rätt grad när en man ”petar” på mig. Sen spelar det kanske inte någon roll om det är kåt, svartsjuk eller lite lagom hysterisk som är målet?
Jag har blivit kallad bitchig för att jag säger rakt ut vad som stör mig. I vissa fall kan jag säga att något är fel men att jag inte känner för att prata om det. Det som är min motsvarighet till ”det är inget” är nog när jag inte för ämnet på tal alls men heller inte låtsas vara glad och trevlig. Undrar en något kan en gott öppna munnen och fråga. Jag tänker inte göra allt jobb själv.
Fick inte med resten pga krånglande mobil.
Jag känner absolut igen mig i det du skriver. Har ofta hört från min partner att han tycker att det är roligt att jag blir så arg mm. Hen har även sagt att jag verkar helt crazy då för att jag höjer rösten och inte pratar lugnt längre. Så fort en inte ger respons som är ”skön” att hantera så räknas en som crazy tydligen.