Jag tycker att det är väldigt relevant att diskutera huruvida något är värdefullt i sig självt, eller om det bara är värdefullt som ett verktyg för att uppnå något annat. För det är inte alls särskilt ovanligt att politiker fokuserar på ekonomisk tillväxt, minskad arbetslöshet, tekniska framsteg, bättre betyg och liknande utan att förklara vad som ska uppnås med detta eller hur det gör något bättre.
Jag tycker att den är bra, men vi kanske använder den annorlunda. Något som har egenvärde för mig är något som i sig är positivt och meningsfullt, medan något som saknar egenvärde istället får värde om det har positiva konsekvenser. Du verkar se det annorlunda?
Det är en återkommande hållning från din sida att tangera kulturrelativism. Visst finns det värden, och dessutom egenvärden. Inte heller behöver de dikteras av någon högre makt. Lustig syn på människan, att sådana saker skulle kräva än mer än mänskligt medvetande för att kunna avgöras – för människor.
Om det vore en högre makt, hade det varit ett mindre problem då?
Detta är väl ungefär den mening ”egenvärde” brukar ges inom filosofin, men de användningar av uttrycket som förekommer inom politisk debatt ter sig ofta triviala med den tolkningen – det är väl t.ex. en självklarhet att bättre betyg inte har något egenvärde i strikt mening. Jag tror att det ofta handlar om någon sorts retoriskt understatement; när man i en politisk debattkontext säger ”bättre betyg har inget egenvärde” kan man t.ex. uttrycka tvivel på att det faktiskt leder till tillräckligt mycket bra saker för att motivera en viss satsning.
Det brukar komma upp när man diskuterar traditioner. Typ om man ska vara i kyrkan på skolavslutningen och/eller sjunga nationalsången. Då brukar förespråkarna säga att ”det finns inget egenvärde i att bryta traditioner”, som att det skulle finnas ett egenvärde i att behålla ALLA slags traditioner.. En tradition kan givetvis ha en mening, vara positiv och fylla en funktion lika väl som brytandet av en tradition kan fylla en funktion och vara positiv.
Ser inte på egenvärde som något som är direkt inneboende hos vissa saker avgjort av någon gud eller något som alla människor är överrens om (för något sånt finns väl knappast), utan det är ur var och ens eget perspektiv. T ex finns det massor av männniskor som tycker att biologisk mångfald har ett egenvärde (för att alla arter har rätt att leva osv.), medan andra bara/ framförallt tycker det är viktigt för att människor har behov av det (typ, för att skapa läkemedel, hållbar utveckling osv.) Även om de är samma sak man försvarar så är de väldig skilda resonemang, som får olika konsekvenser. Då t ex är ordet egenvärde bra att använda för att kunna förklara sig.
Jag tycker att det är väldigt relevant att diskutera huruvida något är värdefullt i sig självt, eller om det bara är värdefullt som ett verktyg för att uppnå något annat. För det är inte alls särskilt ovanligt att politiker fokuserar på ekonomisk tillväxt, minskad arbetslöshet, tekniska framsteg, bättre betyg och liknande utan att förklara vad som ska uppnås med detta eller hur det gör något bättre.
Tycker fortfarande att termen ”egenvärde” är så otroligt missvisande i sammanhanget.
Jag tycker att den är bra, men vi kanske använder den annorlunda. Något som har egenvärde för mig är något som i sig är positivt och meningsfullt, medan något som saknar egenvärde istället får värde om det har positiva konsekvenser. Du verkar se det annorlunda?
Det är en återkommande hållning från din sida att tangera kulturrelativism. Visst finns det värden, och dessutom egenvärden. Inte heller behöver de dikteras av någon högre makt. Lustig syn på människan, att sådana saker skulle kräva än mer än mänskligt medvetande för att kunna avgöras – för människor.
Om det vore en högre makt, hade det varit ett mindre problem då?
Dock sunt att problematisera begreppet.
För fördjupning i sakfrågan; http://plato.stanford.edu/entries/value-intrinsic-extrinsic/
Detta är väl ungefär den mening ”egenvärde” brukar ges inom filosofin, men de användningar av uttrycket som förekommer inom politisk debatt ter sig ofta triviala med den tolkningen – det är väl t.ex. en självklarhet att bättre betyg inte har något egenvärde i strikt mening. Jag tror att det ofta handlar om någon sorts retoriskt understatement; när man i en politisk debattkontext säger ”bättre betyg har inget egenvärde” kan man t.ex. uttrycka tvivel på att det faktiskt leder till tillräckligt mycket bra saker för att motivera en viss satsning.
Det brukar komma upp när man diskuterar traditioner. Typ om man ska vara i kyrkan på skolavslutningen och/eller sjunga nationalsången. Då brukar förespråkarna säga att ”det finns inget egenvärde i att bryta traditioner”, som att det skulle finnas ett egenvärde i att behålla ALLA slags traditioner.. En tradition kan givetvis ha en mening, vara positiv och fylla en funktion lika väl som brytandet av en tradition kan fylla en funktion och vara positiv.
Ser inte på egenvärde som något som är direkt inneboende hos vissa saker avgjort av någon gud eller något som alla människor är överrens om (för något sånt finns väl knappast), utan det är ur var och ens eget perspektiv. T ex finns det massor av männniskor som tycker att biologisk mångfald har ett egenvärde (för att alla arter har rätt att leva osv.), medan andra bara/ framförallt tycker det är viktigt för att människor har behov av det (typ, för att skapa läkemedel, hållbar utveckling osv.) Även om de är samma sak man försvarar så är de väldig skilda resonemang, som får olika konsekvenser. Då t ex är ordet egenvärde bra att använda för att kunna förklara sig.