Jag funderar på det här med män som snackar om att det är okej att bete sig si eller så för att kvinnor ”väljer” män som beter sig så, tycker de också att det är okej att slå kvinnor för att många kvinnor stannar i misshandelsrelationer?
Över huvud taget att prata om kvinnors ”val” i patriarkatet ter sig ganska meningslöst. Kvinnor ”väljer” sällan fritt i patriarkatet. Dels så har män makt över oss både socialt och ekonomiskt, men vi har också en mängd olika patriarkala värderingar och begär internaliserade i oss. Jag kan till exempel ibland känna att jag vill bli bekräftad på vissa sätt, trots att jag också vet rent intellektuellt att den formen av bekräftelse ofta får mig att må sämre på sikt. Begär är ingenting en förändrar hur som helst, det är en svår process som tar tid.
Jag vill på ett vis att män ska bekräfta mig för till exempel mitt utseende eller att de ska vilja äga mig, alltså ingå i en heteromonogam relation med mig, för jag har lärt mig att det är detta som ger mig värde. Jag har lärt mig att det som gör mig värdefull i patriarkatet är att en man ser mig som ett åtråvärt objekt, för alternativet är att inte vara någonting alls i deras ögon. Samtidigt så vet jag att det inte är den formen av bekräftelse eller relationer som får mig att må bra på sikt, det utgör bara en kortsiktig kick som snabbt blir beroendeframkallande.
På lite samma sätt kan det fungera i destruktiva relationer. Att omväxlande bli bekräftad och nedvärderad av samma person som en dessutom har en nära relation med gör att en knyter sitt människovärde till den personen och relationen. Om personen dessutom är en man, och relationen är en heteromonogam relation, så har en i regel redan knutit stora delar av sitt värde till denna. När jag har varit i den här typen av situationer så har jag ofta vetat att en relation inte är bra för mig, men jag har varit för djupt insyltad i känslomässigt beroende för att kunna bryta mönstret. I sådana situationer är det svårt att tänka ”rationellt”.
Att göra slut i en sådan situation handlar inte om att ”välja” det, ty beslutet har en för det mesta redan fattat. Det handlar om att samla känslomässig styrka för att orka ta steget. På samma sätt är det med att till exempel söka en viss form av bekräftelse från män, eller patriarkal bekräftelse. En kan veta mycket väl att en mår dåligt av den formen av uppmärksamhet men ändå söka den, för det handlar inte bara om ens fria val utan om vad en har lärt sig att värderas inom ramarna för patriarkatet.
Det här är verkligen bland det som förstör livet mest och den viktigaste anledningen till att jag längtar mer och mer efter rum fria från män. Att jag alltid spelar rollen ”kvinna” i sällskap med män. Upplever det inte alls i samma utsträckning bland icke-män, även om en såklart ”gör kvinnlighet” även där. Det blir ju mycket mer på ens egna villkor när inte den manliga blicken finns närvarande.
Jag har förstått i efterskott vad som var så jävla jobbigt med att umgås med mitt ex och hans ”killgäng”, varför jag var så obekväm och slets mellan att vilja smälta in och vara rolig och ”avslappnat grabbig” och att vilja sticka ut i form av ”tjejen” i sällskapet som ska vara något fint att titta på och som fyller en viktig funktion i att bekräfta killarnas manlighet. Problemet i ett nötskal är ju att vi måste vara antingen SOM männen eller ett komplement till männen (dvs. motsatsen). Och oavsett vad vi försöker vara kommer vi inte klara det fullt ut, det finns ingen perfekt kvinnoroll att inta för att slippa bli förtryckt. Vi kommer antingen att straffas för att vara för kvinnliga (kvinnlighet är ju dåligt) eller för att vara för okvinnliga (äckligt med kvinnor som tar plats, är självsäkra osv). Fyfan.