Idén att en mans åsikt är värd mer än en ickemans är en patriarkal uppfattning.

Ni går omkring där med er upphöjda moral, er Godhet, er Vettighet. Ni ”hatar inte män” eftersom ”det inte är konstruktivt”. Kanske ”förstår” ni de som hatar män, kanske har ni rentav gjort det själv när ni var ”unga och dumma”, men ni förstår inte vikten av manshat. Ni förstår inte vilken fantastisk explosiv frigörande kraft lite frodigt manshat kan vara, ni förstår inte att det är fullständigt nödvändigt för många att hata män för att kasta av sig skuldoket från sina axlar.

Ni går omkring med er helgongloria och predikar för var och en att manshat det är minsann inte konstruktivt utan vi måste prata med männen, lyssna på männen, förstå männen. För det har ni gjort och ni har minsann upptäckt att det faktiskt finns män som är snälla och vill förstå, kanske era pojkvänner eller något. Och eftersom ni har spenderat en massa tid och kraft på att övertala de här männen så tycker ni att det är en bra strategi som alla borde pröva.

Jag är så jävla trött på att förstå mannen. Jag har ägnat så stora delar av mitt liv åt att förstå män, åt att förklara deras felsteg åt dem, att försöka se att de trots allt är människor och vill väl trots att de med sitt agerande gång på gång visar på precis motsatsen. Jag är trött på att förlåta män för deras upprepade felsteg med hänvisning till att de trots allt är snälla ”innerst inne”. Jag är trött på att förklara grundläggande koncept för män om och om igen och gång på gång mötas av totala oväsentligheter som att de ”känner någon” som minsann tjänar mer än vad han gör.

Visst är det så att när en lägger lite tid och energi på saken så finns det gott om män som kan greppa grundläggande feministiska koncept, och det är väl roligt. Problemet är att det är ett sånt jävla slöseri med tid. För även om dessa män erkänner att det finns en könsmaktsordning kommer de knappast ställa sig på barrikaderna, även om dessa män greppar grundläggande grejer så kommer de troligen inte förändra sig själva och sitt eget beteende i någon högre utsträckning.

Vissa feminister sätter någon slags märklig prestige i att de lyckats prata med män, lyckats övertyga en man, och det hela bygger på en brutal missuppfattning. Min ovilja att prata med dem har ingenting att göra med att jag i är förmögen till det eller tror att det inte går, utan det rör sig om en krass prioritering. Den känslomässiga energi jag investerar i att ge stöd och inspiration åt kvinnor och ickemän ger betydligt mycket mer tillbaka. Jag får ofta stöd tillbaka av dem, de ger mig nya insikter, någonting som män ytterst sällan ger mig.

Att vara manstillvänd är ingenting beundransvärt och inte heller är det något måste för feministisk kamp. Att inte sätta män i fokus när jag skriver är inte en fråga om oförmåga, det är ett aktivt val som grundar sig i att jag anser att feminismen främst ska vara till för ickemän. Ni manstillvända feminister kan väl prata med män om ni vill, men försök inte få det till att det på något vis skulle vara bättre, mer konstruktivt eller finare. Idén att en mans åsikt är värd mer än en ickemans är en patriarkal uppfattning, och att som feminist anamma den är endast kontraproduktivt.