Introverta är en ganska tacksam grupp att göra sig lustig över. Det är något med att vilja ha en diagnos men utan att det ska medföra några negativa konsekvenser för en som är oerhört fånigt.
Jag anser att många introverta har en tendens att beskriva sig själva som fantastiska, empatiska och inkännande människor och att det enda problemet som finns i deras tillvaro är att andra saknar förståelse för hur underbara de är och ställer massa orimliga krav på dem.
I den introverta självbilden ingår en slags ide om att man är utsatt för ett slags förtryck. Förtrycket kommer från samhället som inte är anpassat för introverta. I den här verklighetsbeskrivningen finns ett implicit antagande om en annan grupp, de extroverta, som antas vara den grupp som samhället är skapat för. Den introverta kanske vill vara ensam och har lugn och ro men tvingas till att prata med folk på sitt arbete. Den extroverta däremot antas vara helt fine med påtvingade sociala relationer på arbetet, hen ”får” ju energi av sociala relationer. Alltså är samhället ”anpassat” för extroverta. Att det inte finns några ”extroverta” som fungerar på det viset spelar ingen roll, det är ändå den introverta som är offret i samhället.
Ibland uttrycker introverta att de tycker att det är besvärligt att känna sig tvingade till sociala interaktion. De extroverta håller på och försöker prata med sina grannar, ringa sina kompisar eller rentav, ve och fasa, bjuda in till fest! Introverten vrider sig som en mask för att undkomma de sociala kraven. Tur då att det finns massa människor som kan berätta för de introverta att det är okej, de BEHÖVER faktiskt inte dyka upp på festen eller släktträffen, de BEHÖVER inte svara i telefon. De extroverta måste faktiskt respektera deras gränser och inte hålla på och förvänta sig saker av dem.
Men grejen med relationer med andra människor är ju att de kräver visst engagemang. Om man inte engagerar sig i sina relationer så kommer de att upphöra. Jag skulle säga att det är ytterst få människor som inte alls vill ha några sociala relationer.
Jag tror att många introverta tar ”extrovertas” engagemang i dem för givet. De vill kunna tacka nej till festen om de inte ”känner för det” men de förväntar sig ändå att bli inbjudna. Om deras kompisar skulle sluta höra av sig skulle de nog bli lite deppiga till slut. Även vi ”extroverta” som ofta hamnar i rollen att vara den som hör av sig, ordna fest eller dyka upp trots att man är lite trött kan känna oss socialt utmattade. Jag tycker inte att det är något konstigt med att vissa är mer drivande socialt än andra, däremot tycker jag att det är ledsamt när de sprids en bild av socialt engagemang som någon slags attack mot introvertas lässtunder.