Ibland får privilegierade människor för sig att prata om hur bra de tycker det är med ”skitjobb”. Ofta refererar de till sina egna erfarenheter av sina ”hundår” och hur mycket ödmjukare/tacksammare/driftigare/whatever det gjorde dem och att de nu kan uppskatta sina välbetalda och roliga jobb mer.
Problemet med det här resonemanget är just att dessa ”skitjobb” ses som hundår, alltså som en specifik period i livet under vilka en kämpade och slet, för att kunna få det bättre sedan. Något tillfälligt en gjorde i väntan på något annat. Problemet är att alla inte får det bättre sedan. Att prata om dessa erfarenheter som ”hundår” som om det gällde alla är oerhört privilegierat. Det är inte alla som har detta som ”hundår”, för vissa människor pågår det hela livet och det blir liksom inte bättre. Det handlar om klass, det handlar om vilka som kan kosta på sig att se den där perioden som en kort avstickare på en bana framåt.
Jag har haft skitjobb, jobb som slitit ut mig fysiskt och mentalt, som fått mig att må sjukt jävla dåligt och varit stressad hela tiden. Dessa jobb har inte gett mig något mer än en ständig stress inför att hamna där igen. De har inte tillfört något positivt i mitt liv, utom möjligen förstärkandet av insikten att det livet inte är värdigt någon levande varelse.
Såhär: även människor som inte gör karriär, som har lågkvalificerade ”skitjobb” hela livet, förtjänar att leva att värdigt liv. Även de som jobbar som städare, undersköterska, servitör eller diskplockare hela jävla livet förtjänar trygghet, stabilitet, en lön att leva på och så vidare. En ska inte behöva ”ta sig” någonstans, inte behöva ”bli något”, för att kunna leva ett värdigt liv.
Jag kommer ALDRIG prata om mina erfarenheter av ”skitjobb” som något bra. Det sög och det fick mig att må dåligt och det är ingenting jag tycker att någon människa förtjänar att leva i under någon period av sitt liv, än mindre hela livet igenom. Jag är mycket glad att jag troligtvis inte kommer behöva kräla där igen, jag är glad att jag troligtvis inte kommer att behöva gå upp klockan halv sju för att sitta på helspänn för att jag kanske kanske får jobb, jag är glad att jag inte kommer behöva ha telefonen nära hela tiden för att kunna svara om någon ringer, glad över att inte behöva ta mig till nya platser varje dag och glad över att inte behöva sova oroligt varje natt för att jag inte vet vad som kommer hända dagen efter, och allt detta för väldigt lite pengar. Vad som gör mig ledsen är att andra människor tvingas leva med denna jävla skit.
Att tycka det är rimligt att människor ska motiveras av skräck inför ett liv i otrygghet, slitsamhet och fattigdom är oerhört osympatiskt. Att tycka att människor ska känna ”tacksamhet” för att de slipper detta är att ha en jävligt märklig syn på vad ett människoliv är värt. Är vi inte värda mer än detta? Är inte alla värda att kunna leva ett värdigt liv?
Jag förstår inte heller den konstiga idéen om att göra negativa och tuffa erfarenheter till något positivt i efterhand. Oavsett om man kanske ”lärde” sig något så är det fortfarande en jävla skitupplevelse som ingen ska behöva ha, även om det bara är för en kortare period.
Tänk om man skulle applicera detta tänk på allt annat här i livet? Att min ena förälder dog och att min andra blev funktionsnedsatt under min uppväxt har gett mig en himla massa ödmjukhet och kunskap, och med denna logik ska detta alltså vara något jag ska se som positivt och vara tacksam för?
Alltså vissa resonerar ju så om sånt också
Ja, så kan det säkert vara. Tyvärr.
Håller helt med! Jag jobbade som vårdbiträde i många år. Det är ju visserligen ett meningsfullt jobb och HAR gett mig mycket. MEN även om det absolut inte är något fel på jobbet I SIG, så är det många fel med hur det ser ut i praktiken; massa timvikarier, svårt att få något fast, stressigt, väldigt fysiskt tungt, och nu har man ju läst i tidningen hur tidspressen på vårdbiträdena bara ökar och ökar till absurda nivåer… Finns ingen anledning till att det ska behöva vara så! Vårdibiträde BÖR vara något man kan jobba med från sin ungdom till pensionen utan att slita ut sig totalt!
Tack, Fanny, för att du synliggör mitt eget klassförakt. Jag jobbade ett år i fordonsindustrin mellan gymnasiet och universitetet – utan en tanke på att det skulle bli långvarigt. För mig betydde det extra klirr i kassan och en snygg punkt i CV:t. För många andra betydde det ett slitigt jobb som de stannade i år ut och år in.
Åh, privilegierade människor som uttalar sig om verkligheten, för att de någon gång besökt den. Själv tror jag starkt på att motgångar och missförhållanden kan ha stärkande eller utvecklande effekter för enskilda individer. De tidiga barndomsåren är ju i princip en flerårig workshop i att lära sig hantera motgångar och sina egna begränsningar. Men det vore att fara med osanning eller att visa sig obildad, att i samma andetag inte också påminna sig om att missförhållanden likväl kan ha en motsatt effekt.
Att sedan ta en halv sanning och det faktum att en själv doppat tån i verkligheten, för att avfärda legitim kritik mot allvarliga missförhållanden i arbetslivet, det är både huvudlöst och hjärtlöst.
Du säger alltså att ” städare, undersköterska, servitör eller diskplockare” är skitjobb? Jag har gjort många skitjobb i mitt liv. Jag har stått vid löpande band och jag har städat på institutioner. Men jag har aldrig upplevt de jobben som mer ”skit” än när jag senare jobbade som byrådirektör på ett statligt verk.
Det problematiska med de så kallade ”skitjobben” är inte det man utför utan om de innebär fysiska risker och dåligt betalt. Vill vi ändra på det ska vi nog först sluta med att kalla dem skitjobb.
Sorry, men det tror jag inte kommer göra att folk får högre lön. Och ja, åsyftar såklart arbetsförhållanden och inte själva uppgifterna, vilket bör vr tydligt om en läser inlägget.
Ja, det är brist på sjyssta villkor som gör skitjobbet.
Arbetet i sig är inte skit, såvida inte arbetet bidrar till något som är moraliskt korrupt.
Visst kan vi kalla dem annat än skit- och slitjobb, men det förändrar inget att bara byta namn. Lokalvårdare har inte högre lön än städare.
Passar det bättre med slitjobb? 😉 bara för att vi kallar dessa jobb ett annat namn så blir inget med dem bättre. Lokalvårdare tjänar inte mer än städare.
Jag skulle vilja problematisera arbetsuppgifterna med. Varför är det en rättighet att ha städhjälp bara för att en har råd med det? En köper sig fri från smuts. Köper någon annans tid och kropp att utföra detta, medan ingen bryr sig om vem som städar hemma hos städerskan.
Det finns jobb som är skit i vad de har för syfte, ex. diverse säljjobb. Är ju sällan som något gott kommer ur det utan det är bara slöseri på mänskliga resurser.
Sen finns det jobb som är oerhört värdefulla i sitt syfte, som ex. vårdjobb, men som är skit sett till sina arbetsvillkor.
Vissa jobb kan man som arbetare bara sabotera och sno från, för det är bara kapitalister som tjänar på dem och dessa jobb kommer försvinna i ett socialistiskt samhälle. På andra jobb är det viktiga att kämpa för att ta makten från chefer och annan överhet – så att arbetet kan utgå ifrån arbetarnas och medmänniskornas behov snarare än från profit och byråkratiska hänsyn.
Fick ett tips om dig och dina texter och jag kan inget annat än efter lite skummande finna din blogg som mycket intressant och viktig.
Nu har jag bokmärkt dig.
Tja, det var det hela. Ha en fin dag!
//Linda
Fler som du på höga positioner, Fanny!
”En ska inte behöva ”ta sig” någonstans, inte behöva ”bli något”, för att kunna leva ett värdigt liv.”
Hade så gärna sluppit behöva ta mig någonstans, men kommer aldrig ens ha råd att flytta hemifrån om jag stannade kvar på enklare jobb.
Nu springer jag med datorn, är uppkopplad jämt, har mer jobb än jag någonsin hinner hantera (det går ju inte att anställa och släppa in fler att dela bördan trots att så många går utan jobb, nej, nej).
Det verkar som de två valen du har är att antingen vara extremt underbetald och kastas runt i sporadisk rekrytering och hoppas att du har vänner som upplåter en soffa ibland. Eller så måste du vara karriärist. Då kommer pengarna, men vad är det för glädje med det om villkoret är att du ska jobba halvt ihjäl dig?