Största skämtet i mitt liv är ju den här grejen Män Som Har Sagt Att De Älskar Mig. Av någon anledning har det bara slutat i utbrändhet, depression, ångest och självhat. Kvalitativ kärlek!
I alla fall så tänker jag på känslomässig utsugning. För det har ju varit det som har varit grejen. Den funkar i två steg:
- Gör någon känslomässigt beroende av dig. Detta kan till exempel göras genom att bekräfta personen väldigt mycket samtidigt som en också trycker ner personen. I kombination med ett samhällsideal som säger att den här personen är beroende av dig för att få social status så skapar detta ett starkt beroende.
- Luta dig bakåt och låt personen utföra känslomässigt arbete. När bandet väl är skapat så är grunden för exploateringen satt. Personen kommer anstränga sig jättemycket för att få dig att försätta ”älska” den, förvissad om att din kärlek är det enda som kan göra den hel och värdefull.
Denna utsugning har jag blivit utsatt för vilket har gjort att jag fokuserat allt för lite på vad jag behöver för att må bra och lagt allt fokus på vad min partner behöver/vill ha. Jag har inte kunnat prioritera mig själv över huvud taget vilket har fått mig att må skit, eftersom psykisk häls är något som kräver att en arbetar med sig själv och ser till att en får vad en behöver. Saken har inte blivit bättre av att jag har gått omkring och haft ångest för att jag mått dåligt eftersom det sabbat just dessa relationer med män.
Och nu känner jag bara… det är fan inte värt det. Jag orkar inte bli känslomässigt beroende av en man igen. Oavsett hur bra det känns i början, oavsett hur mycket de lovar att de alltid ska finnas där för en och stötta en, så är risken alltför stor att det bara är strategier för att binda en till sig. Inte så att det är medvetet, men jag tror fan få människor kan fortsätta behandla någon som är känslomässigt beroende av dem på ett schysst sätt.
Jag har inga resurser att lägga på en man, jag har verkligen inte det. Jag måste prioritera mig själv och att själv må bra. Relationer med män förvandlas så lätt till svarta hål som bara slukar och slukar all ens känslomässiga energi. Det finns fan inget stopp på hur mycket de kan ta i anspråk bara genom att göra en känslomässigt beroende och sedan vara passiva.
Allra bästa Fanny, det är så jäkla härligt att se att du fortfarande kickar ass i bloggvärlden. Du är en sån jäkla makalöst imponerande intellektuell, vass ordspruta att jag blir fullkomligt blåst av stolen – och ja, drabbas av massa prestationsångest (och här skriver jag ett haha för dölja det faktum att jag gråter blod).
Jag är extremt useless när det kommer till feminism och politik och har den dåliga vanan att alltid glömma bort vad feminismen ”egentligen betyder” så det ska bli intressant att ta del av dina texter och bli lite mer upplyst på köpet.
Annars så skriver jag under på hela det här inlägget. Varje gång jag blir känslomässigt engagerad i en karl så slutar det bara i stress, krav, självhat, suicidtankar och om det kommer till den passiva punkten som du skriver om så går jag verkligen in i väggen. Mitt psyke pallar inte riktigt det här med relationer. Tacka vet jag katter azzå!
Tack som fan för det här blogginlägget. Jag behöver det här. Är nämligen en väldigt lätt person att förtrycka! <3
Min kommentar försvinner hela tiden, vad är det för fel på den? 🙁
Tog bort den för att jag tyckte den attackerade en halmgubbe och målar upp att jag har åsikter jag inte har. Kommer inte publiceras oavsett hur många gånger du postar den.
Ah men det är bra… då vet vi alla att du censurerar dina läsares åsikter. Du kunde ju bara förnekat vad jag sa om det var så… Men nä, det jag skriver ska inte ens få synas.
Väldigt otrevligt.
Detta är ingen hemlighet, är väldigt öppen med att jag tar bort kommentarer här. Många uppskattar detta eftersom det får dem att känna sig tryggare med att dela med sig. Du kan ju själv ta dig en funderare på varför kommentaren togs bort ist för att gnälla.
Du kan själv fundera på varför du inte ens kan låta orden synas, vad som driver dig till att förneka andra sin yttrandefrihet….. Du kunde ju bara svarat….. Herregud
Det hade jag ingen lust med så då gjorde jag inte det. Din yttrandefrihet är inte förnekad, jag är ingen myndighet och har ingen skyldighet att upplåta mitt utrymme för att du ska kunna sprida dina åsikter. Starta en egen blogg.
Så du släpper bara igenom kommentarer & åsikter som passar dig? Det är ju ganska fult gjort…
Som sagt är detta ingenting jag någonsin försökt dölja. Berätta gärna mer om hur det är ”fult” av mig att själv bestämma över min egen blogg?
Lol älskar folk som tror att de har rätt att sprida sin skit på folks privata bloggar i yttrandefrihetens namn. Som sagt: starta en egen blogg! Fanny har enväldig ensamrätt att fullkomligt bestämma vilka kommentarer hon vill ha här, och det finns inget som ni kan göra åt det! Moahaha! 😀
//Emma Hå
det är det största skämtet i mitt liv också.
Wow, du beskrev precis mitt senaste förhållande på pricken! Tack! Känns så skönt att få ord på det och känna att det inte berodde på mig som jag mådde skit. Din blogg är så otroligt bra och du skriver så pricksäkert!
Män suger ut energi hos kvinnor. Jag ser hur mina väninnor lever genom sina män anpassar hela livet efter dem. Männen arbetar har intressen och vänner som de träffar när de har lust medan kvinnor så att säga passar på att gå ut när deras män är ute. De flesta relationer är på mäns villkor och kvinnor slutar nästan att vara egne individer. Jag skulle gärna vilja att du skriver om porr och exploatering av kvinnors kroppar.
Det här har blivit så extremt allvarligt i mitt liv att jag blivit hemlös, arbetslös, utbränd, deprimerad och har en total identitskris, Allt samtidigt såklart.
Svårt att få rätt hjälp i vården då deras åtgärder för psykisk ohälsa år anpassade till helt andra situationer.
Svårt att få boende då många hyresvärdar inte godkänner soc eller sjunkpenning.
Bor hos vänner. Svårt att veta att det står två människor mellan mig och gatan.
Vad gör en då? Hur gör en, när det ändå blev sämre än man nånsin kunde föreställt sig? När man vaknar en dag och befinner sig i sin egna personliga undergång för att någon annan systematiskt brutit ner en och sen vart missnöjd med slutresultat också?
Vad gör en innan bidragen börjar rulla in? Utan tryggt boende och familj, jobb och utbildning? Är det såhär det ska vara? Är detta ett rimligt pris att betala för att jag litade på en man?
Om jag kommer förbi den här situationen, ALDRIG MER. Aldrig mer en man.
Mitt ex var inte ond, eller psykopat. Han tog helt enkelt inte ansvar för hans del, hans inflytande i mitt lliv, eller för det som han självmant lovat mig.
Jag är inte ointelligent, elak, lat, ful, jag luktar inte illa, är inte heller ond. Men oj vad lätt det var för honom att kasta ut mig när det blev för jobbigt. Kostade honom endast obehag i ett par timmar mellan ”DU SKA UT” och jag klev ut genom dörren.
Hur skriver en uppföljaren till sin egna personliga undergång? Eller fortsätter man gå under ända tills man dör? Ska det få vara såhär i Sverige? Vi har ju socialtjänsten, eller? Och bra sjukvård, eller? Eller va?
Fanny citat:
”Och nu känner jag bara… det är fan inte värt det. Jag orkar inte bli känslomässigt beroende av en man igen. Oavsett hur bra det känns i början, oavsett hur mycket de lovar att de alltid ska finnas där för en och stötta en, så är risken alltför stor att det bara är strategier för att binda en till sig. Inte så att det är medvetet, men jag tror fan få människor kan fortsätta behandla någon som är känslomässigt beroende av dem på ett schysst sätt.”
Jag känner många gånger samma sak. Ska i sammanhanget påpeka att jag är man och hetersexuell (men knappast typisk ”cisperson”).. inte för att det definierar ens en bråkdel utav den jag egentligen är men i kontexten här så fann jag det passande att nämna det. Det var en STOR anledning till varför jag ”blev” (=innerst inner alltid var) relationsanarkist för nu många herrans år sedan (att jag insåg att en viss typ utav förhållande bara dränerade mig på energi och försatte mig i känslomässigt extremt jobbiga situationer som INTE kändes som MIG)… gick i hård ”social motvind” för på den tiden (lät som på stenåldern men det var fasen bara i början utav år 2000) var det ju icke socialt accepterat (inte heller att vara polyamorös som jag delvis är också).
”Jag måste prioritera mig själv och att själv må bra.”
Helt rätt! Man är fasen ingen egoist för att man sätter sig själv i första rummet och ser till sitt eget bästa. Egoist blir man, IMO, då man börjar ”trampa”, förolämpa eller ”sparka” på andra som man anser är mindre värde av någon anledning och DET är enligt min personliga mening ett slöseri med energi för energin man har i livet är INTE evig och bör användas till konkreta och vettiga mål och inte till något man är tillfälligt förbannad på och sedan ”råkar” snöar in på det i typ 10 år pga div olika saker… varpå man efter dessa 10 år frågar sig, ”varför i helvete gjorde jag det och missade allt jag istället kunde lagt energin på… för NU med eftertanke ser jag så många bättre saker jag kunde gjort!?” (riktigt bittert scenario kan det bli för många). MVH