Något jag ofta stöter på när jag kritiserar tvåsamhet, romantik, relationer och så vidare är idén om kärleken, kärleken som räddar allt. Jag blir inte sällan anklagad för att vara kall och beräknande, cynisk och okärleksfull, istället för att uppskatta och ta tillvara på kärleken. Kritiken av relationer antas vara något som fördärvar kärleken, istället ska en ta tillvara på den, vilket är liktydigt med att inte klaga om en har någon som älskar en.
Jag tänker precis tvärtom. Jag tänker att det är fundamentalt för att kunna älska fritt att göra sig av med de patriarkala värderingar som idag präglar idén om kärleken. Jag menar att den sanna kärleken måste sökas bortom den patriarkala konstruktionen av relationer, bortom romantik och tvåsamhet, bortom den ordning av dominans och underkastelse, av känslomässig utsugning, som präglar den monogama heterorelationen i det patriarkala samhället.
Att kvinnor ska uppoffra sig för kärleken och för män är en stor del i kärleksideologin. Kvinnor som väljer bort förtryckande relationer anklagas inte sällan för att vara egoistiska. Till exempel skilsmässan ses inte sällan som något väldigt egoistiskt när kvinnor tar initiativ till den, att de vill gå ur en relation där de lever för någon annan och istället fokusera på sig själva. Idén om att uppoffra sig för kärlekens skull är fundamental i förtrycket av kvinnor. Kvinnor lär sig att det är så kärlek bör se ut, att det handlar om att uppoffra sig, att det handlar om att ständigt ge av sig själv, villkorslöst. Men uppoffringen sker alltid mer från kvinnans sida än mannens. Det är kvinnor som främst utsätts för denna uppoffringens moral, det är inte alls något som läggs på mäns axlar i alls samma uträckning.
Kvinnor som ställer för höga krav i relationer får höra att de är hårda och cyniska, okärleksfulla, något av det värsta en kan vara som kvinna. Att ställa krav handlar om att avsäga sig en av de viktigaste egenskaper en har som kvinna, förmågan att ge kärlek, och det är såklart inget en gör ostraffat. Det handlar om att avsäga sig sin kvinnlighet, och därmed också sin mänsklighet. Kvinnor som inte lever för män i kärleksrelationer avhumaniseras regelbundet, deras mänsklighet blir ifrågasatt och de utmålas som någon slags kallhjärtade cyniker, onda häxor som söker fördärva allt det fina mellan man och kvinna som finns i heterorelationen. Att vara kvinna är att uppoffra sig, och den som inte gör det är inte kvinna. Att sätta sig själv i första rummet är ingenting en som kvinna ska göra, istället ska en offra sig så att män kan fokusera på sig själva.
Ofta får jag höra att jag ska vara med förstående mot min partner, att jag ska tänka på att ”han älskar mig” istället för att fokusera på det negativa, på ojämställdheten. Som om endast det faktum att han älskar mig skulle vara nog för att jag ska vara tacksam och nöjd, som om det då inte skulle spela någon roll om vår relation begränsar mig, berövar mig på energi och kärlekskraft och ger mig mindre tillbaka. Jag kräver såklart mer av en relation än att vara älskad av min partner. Så högt värderar jag inte bekräftelsen som finns i att vara föremål för någons åtrå att jag står ut med att bli förtryckt bara för att få den.
Det finns en idé om att förtrycket är något en måste genomlida för att kunna få kärleken, men förtrycket är i själva verket det som hindrar kärleken. Så länge det finns förtryck kan ingen sann kärlek blomstra, och den som verkligen älskar någon måste sträva efter att sluta förtrycka denne. Det finns ingenting vackert eller kärleksfullt i mäns förtryck av kvinnor, det finns ingenting som heter att uppskatta kärleken i att som kvinna böja sig för förtrycket. Vi måste betrakta kampen emot förtrycket i relationer som en kamp för den sanna kärleken.
Ja exakt. Detta är något jag funderar på dagligen i min relativt nyvakna feministiska vardag, och ju mer jag lär mig om patriarkatet, förtryckande strukturer och makt desto jobbigare tycker jag att livet i en heterorelation blir. Jag upptäcker och lär mig se saker som jag inte såg på samma sätt förut. Vi är båda aktiva i Vänsterpartiet och har alltid betraktat oss själva som jämställda och medvetna, men nu vet jag mer, och bättre. Detta är något som är väldigt svårt att lägga fram utan att skuldbelägga och anklaga för mycket. Jag är inte rädd för att ställa krav – det har jag gjort succesivt mer och mer genom åren men mina nya insikter och kunskaper är ju någonting i grudnen omskakande och kan vara känsliga att närma sig. Som bekant är det ju alltid obekvämt för den priviligerade att göra göra avkall på sin position, och att kanske ens bli medveten om den i en mindre (och större naturligtvis) kontext.
Ja göta petter. Livet.
Tack för att du skriver om detta. Och upprepar det, det gör det svårare att blunda.
Det är verkligen så himla ”spännande” att vi har så olika bördor/tillgångar/förutsättningar what ever i förhållanden när det kommer till den heterorelationsbaserade tvåsamhetsnormen. Personligen har jag alltid, alltid gjort avkall på allt mitt i alla relationer och no more. Ever. Att kompromissa i en relation behövs, det gäller väl alla relationer om en inte hittar någon som är en tvilling av en själv men kompromiss används ofta för att få EN att ge med sig. Det är inte en schysst definition av ordet. Kvinnor ”kompromissar” hela tiden.
Jag hoppas att du har tid och ork att fundera över mina frågor.
Hur är det med barnen, då? Ska man av kärlek (eller plikt) uppoffra sig för dem? Och ska man om man upptäcker att mannen som är far till barnen inte är beredd att uppoffra sig lika mycket anpassa sig till hans nivå och offra barnen? Ska man kanske avstå från barn?
Det där är frågor som dyker upp när man har som mål helt fri kärlek utan krav.
Den romantiska kärleken mellan man och kvinna är i mångt och mycket ett västerländskt påfund, men påfundet sammanfaller också med den kvalitativt största utvecklingen av det mänskliga samhället hittills.
Man må ha många invändning mot västerländska demokratier, men inget annat har hittills överträffat dem i förmåga att skapa drägliga levnadsförhållanden för så många.
Kanske innebar tvåsamhet grundad på kärlek ett framgångsrecept för människor i gemen?
Tja, alla utvecklingsstadier har ju haft fördelar gentemot tidigare. Det betyder inte att vi inte ska fortsätta utvecklas.
Rörande barn så tycker jag såklart att en ska ta hand om sina barn, men eftersträva jämställdhet även i det. Jag har lite svårt att förstår frågans relevans faktiskt.
Den är relevant. Jag har skaffat barn, och i synnerhet när de var små var det en ständig dragkamp inom mig om jag skulle tänka på dem i första hand eller om jag skulle kräva rättvisa, och om det inte lyckades själv göra mindre. Det är ett reellt dilemma för de flesta kvinnor med barn.
Självklart ska vi försöka driva utvecklingen framåt, men det kräver också en analys av om det kan vara nåt i den västerländska tvåsamheten som gynnat oss. Om det finns nåt värt att bevara. Vilket ju genus Schmenus tar upp.
Jamen det är väl ändå en självklarhet att en måste anpassa jämställdhetssträvan efter det utrymme en har att röra sig inom?
Jag ser inte särskilt mycket gynnsamt med tvåsamhet, och förstår inte riktigt varför det skulle vara någon slags förutsättning för demokrati vilket du verkar ha en tanke om. Däremot är det såklart så att det fyller ett behov hos människor, det vill säga det att har sällskap och trygghet, att dela sitt liv med någon och att säkra reproduktionen av människor. Men dessa behov kan en fylla på andra sätt.
En sak jag just hörde häromdagen på något vetenskapsprogram på radio var att det finns en evolutionär fördel med tvåsamhetsnormen. De djurarter som har större hjärnor och hjärnkapacitet är mer benägna till tvåsamhetsnorm, vilket främjar hjärnans utveckling hos avkomman, vilket då således blir en evolutionär fördel.
Dock finns det ingenting idag som stödjer att detta är den fortsatt ”rätta” vägen.
genus SCHMENUS, du råkar inte ha en länk eller så? Låter som evolutionspsykologi, och den forskningen… ja, i min erfarenhet bör en ta det med en nypa salt, så att säga, och vänta på mer stöd. EP används ju för att ursäkta allt möjligt genom resonemang som låter logiska men inte har så mycket empiriskt stöd. Är ju inte alltid så men ja… vore intressant att läsa mer?
Nej. Som jag skrev; jag hörde det på radio, kanske ska tillägga i bilen så kommer inte ens ihåg vilken kanal. Jag skriver dock också att det inte finns stöd för att det idag skulle vara ngn fördel med monogami.
ah tänkte om det var på sr.se eller så :3 tack ändå!
Åh blir så ledsen när jag läser detta, känner igen mig allt för mycket..men tack för ett välskrivet inlägg som fick mig att tänka till