Klart man ska skriva om psykisk ohälsa.

Bloggkommentatorerna har skrivit om att Tyra mår dåligt, vilket hon gör med jämna mellanrum. En av kommentarerna på inlägget lyder såhär:

Men jag förstår verkligen inte hur någon kan tänka sig att göra affärer med henne. Jag jobbar inom finans och hon låter inte som en drömklient, direkt. Jag undrar ibland hur hon tänker när hennes blogg är så förknippad med hennes varumärke.

Ja gud vad hemskt att man delar med sig också av sitt inre som offentlig person! Hur ska ett företag någonsin kunna samarbeta med en person som mår dåligt ibland?

Det kan väl säkert stämma att vissa blir avskräckta av att en person berättar om sitt svajiga känsloliv men jag kan bli så jävla trött på denna ”berätta inte om det”-attityd som så många har. Man ska inte till exempel ta tag i sitt välmående, man ska bara inte berätta om att man inte mår bra ty sådant kan ju sabba ens personliga varumärke.

Jag orkar inte att man ska gå omkring och lägga band på sig själv och hålla käft om vad som pågår i ens liv bara för att något företag eller framtida arbetsgivare eventuellt kan tycka att det är ”avskräckande”. Människor är sådana: vi mår dåligt ibland och bra ibland, vi har dagar där allt bara känns skit och man vill lägga sig under en filt och dö.Men allt detta ska tryckas bort och skambeläggas och det är inte bara dåligmåendet som är belagt med skam utan även själva det faktum att du talar om det, det faktum att du inte skäms över det ska också föranleda skam.

Jag tycker det är skitbra att Tyra vågar skriva om att hon mår dåligt, speciellt eftersom hon verkligen är en sån person som entreprenörsgenerationen ser upp till. Man kan lätt få intrycket av att dessa unga affärskvinnor går omkring i en rosaskimrande värld och aldrig mår dåligt och jag tycker att det är bra att det intrycket bryts. Jag tycker att det är fantastiskt att Tyra vågar vara öppen med att hon går i terapi och att hon har svackor.

Att människor mår dåligt förekommer överallt i samhället även om bilden av psykisk ohälsa begränsar sig ganska mycket till människor som på olika sätt misslyckats i livet, typ folk som snackar med sig själva på bussen, socialbidragstagare och så vidare. Jag tycker att det är relevant att den bilden nyanseras och folk förstår att man faktiskt kan må dåligt även om man har ett ”bra” liv.

Att man sedan skulle hålla käft om sitt själsliv bara för att man ska vara attraktiv för företag eller arbetsköpare ser jag bara som en pervers förlängning av att människor i allt högre grad säljer sig själva och inte bara de tjänster eller den arbetskraft de kan erbjuda. Tyra har ju uppenbarligen inte låtit sin psykiska ohälsa hindra henne från att bygga upp ett väldigt framgångsrikt företag så man kan väl ändå någonstans anta att hon är värd att göra affärer med och det får väl ändå anses som stort för en person som periodvis mår så dåligt som hon gör.