Väldigt ofta när den fantastiska benrakningsdebatten dyker upp så pratas det om val. Om att det är ett fritt val och kvinnor ska få välja om de vill raka benen eller inte. Det är såklart helt i sin ordning, i ett postpatriarkalt samhälle kommer det säkert att vara en del kvinnor som väljer att raka sig. Däremot tycker jag att det är ett problem att det bara beskrivs som en fråga om att få välja fritt, och inte om aktiv normkritik. Som om det bara handlade om att en inte ska bli direkt trakasserad för att en har hår (vilket såklart är ett stort problem när det händer).
Såhär: i samhället har vi en massa jävla normer, som ni såklart känner till. Dessa sitter djupt djupt i samhället och det räcker inte med att säga ”alla ska få välja själv” för att det ska släppa. Det måste finnas en motvikt till de normer vi har. En kritik av normen. Idag är normen att en som kvinna rakar sina ben. Om en ska bedriva normkritik så kan en inte bara säga ”jag tycker du ska kunna strunta i att raka dina ben om du vill”, utan en måste säga ”jag tycker du ska strunta i att raka dina ben”. Givetvis utan att tvinga det på någon, men ändå inte det där neutrala ”du får göra som du vill”.
Jag tycker verkligen att kvinnor i högre grad ska skita i att raka sina ben. Jag tycker att det är angeläget för att ta makten över sin egen kropp att inte bara teoretiskt uppleva sig ha möjligheten att strunta i rakning, utan att även låta håret växa, vänja sig vid det, känna hur det känns. För om en är van vid att ständigt raka, och att alla i ens omgivning också rakar, så kommer det inte att vara ett neutralt val att sluta även om en i teorin tycker att alla ska få välja själva. Normens och vanans makt är stor, mycket större än att det kan viftas bort med ett ”alla ska få välja”.
Ibland upplever jag att feminister är så otroligt rädda för att trampa någon på tårna eller uppfattas som moraliserande i idealdebatten att det landar i detta bleka ”alla ska få välja själva”. Ja, det är en jävla självklarhet och det tycker nog de flesta egentligen, även om alla inte praktiserar. Normkritik måste sträcka sig utöver detta, det måste röra sig om att dekonstruera och motverka de normer vi har idag, inte bara att motverka de direkta bestraffningarna av de som rör sig utanför den.
Om vi aldrig uttalar oss emot någonting, utan bara för det ”fria valet” så kommer vi inte komma till ett samhälle där de fria valet i praktiken råder. För att göra det måste vi motverka de normer som finns idag. Vi måste uppmuntra kvinnor till att sluta raka sina ben, inte bara säga att de får göra det. Vi måste kritisera benrakandet som sådant, inte individerna som gör det men de normer som leder till att det görs. Vi kan inte bara fokusera på att det är dåligt med tvingande ideal och normer, vi måste också fokusera på normens innehåll.
Jag tycker faktiskt att alla kvinnor borde sluta raka sig, i alla fall för ett tag. Känna efter. För den som vill så finns min sluta raka benen-guide här.
Så jag har inte någon makt över min kropp för att jag valt att raka mina ben?
Men i grunden, VARFÖR ”väljer” vi att raka? Varför ”vill” vi det?
För att när jag i början av tonåren började få hår på olika ställen så tyckte jag det var sjukt obehagligt. Antagligen hade jag INTE VÅGAT RAKA BORT DET om jag inte hade hört att man kunde göra det eller om alla hade sagt ”jag tycker inte du ska raka benen”. Men jag har suttit ensam i min lägenhet i stort sett hela det senaste året och ändå alltid varit hyfsat rakad överallt. Och det där med att testa att inte raka benan: så blev det när jag hade vägglöss och sov med byxor, efter det åkte håret bort igen.
Jag håller verkligen med i detta och jag försöker verkligen göra mitt i denna fråga. Jag slutade raka mig under armarna för över ett år sedan och insåg snabbt att jag faktiskt tycker om mitt armhålehår. Det är helt bisarrt att jag aldrig tidigare vetat om min egen åsikt om det eftersom jag, precis som alla flickor i min omgivning, började raka mig under armarna så snart håret började komma.
Trots att jag själv tycker om det så är jag fortfarande obehagligt medveten om att andra inte sällan har en helt annan inställning och det är jobbigt att välja linne eller för korta ärmar, särskilt en dag när jag inte orkar känna mig ifrågasatt.
Sen finns det ju även andra aspekter som spelar in här. Själv har jag mellanösternpåbrå och är väldigt hårig. I Sverige har ju ett stort antal kvinnor en ganska blygsam naturlig hårväxt jämfört med mig. Det betyder ju också att såna som jag får bära ett större ok när vi slutar leva upp till den stereotypa kvinnligheten. En av mina närmsta vänner har svenskt/kinesiskt påbrå och hon är så gott som helt hårlös på benen. Det innebär ju dels att jag, bredvid henne, i ännu större utsträckning kommer att betraktas som äcklig, ohygienisk och alla andra otrevliga beskrivningar naturlgt håriga kvinnor får höra och dels att hon ofrivilligt kommer att förstärka den rådande illusionen av att det är ”kvinnligt” att vara hårlös.
En intressant sak i hela hårdebatten är sedan den totala avsaknaden av konsekvens. För att fortsätta prata om mig och min vän så går våra olika ”hårighetsgrader” igenom generellt på våra kroppar (vilket inte är särskilt ovanligt). Jag har alltså mycket hår överallt där människan är hårig, jag har tjockt hår på huvudet, täta och relativt långa ögonfransar och ögonbryn, en lätt mustachskugga, mörka fjun på torson och överarmar, relativt håriga underarmar och rejält med köns- och benhår. Samtidigt har hon väldigt tunt hår på huvudet, väldigt tunna ögonbryn och -fransar, tunt och glest könshår och genomgående enbart ljusa fjun på resten av kroppen. Men det som målas upp som målet för att anses vara kvinnlig är tjock hår på huvud, ögonfransar och -bryn samtidigt som en helst ska vara hårlös på resten av kroppen. Hur många uppfyller naturligt denna kombination?! Ändå blir vi itutade att detta är ”naturligt kvinnligt” och att alla som avviker från detta på något vis misslyckas som kvinnor om vi inte rättar till det.
Oj, nu blev det jättelångt. Jag vill bara avsluta med att säga att jag försöker kompromissa för egen del. Jag epilerar mina ben (under knäna) men inte så snart det finns lite hår på dem utan jag brukar låta det växa ut till nån centimeter innan jag gör mig av med det igen. På så vis är jag som hårigast inte mycket värre än kvinnor med svensk etnicitet. Baby steps, men bättre än inget tänker jag.
Jag skulle så gärna vilja sluta raka mig men nä, jag törs inte. Orkar inte ”gå emot strömmen” och få en massa skit och behöva försvara det (sjukt!), för det är så jag tror det kommer bli, precis som det är för att jag aktivt väljer att inte äta kött (men där står jag fast och tänker inte vika mig). Tror jag rakade benen första gången när jag var typ 12 (!!!), min kompis hade fått några pastelliga jävla rakhyvlar i nån usel tjejtidning, det är nu mer än halva jävla livet sedan.
Nåja, jag övar lite nu, ska vara på landet, typ själv, halva sommaren och tänker inte raka mig då. Känns faktiskt lite spännande att få se HUR JAG SER UT EGENTLIGEN HEHE, hittills gillar jag nog håret under armarna bäst, ser mysigt ut, tycker nog tom. att det är jävligt snyggt med håriga armhålor, för några år sen skulle jag väl fått panik av en exponerad buske under armen på vilken kvinna som helst…
Tycker faktiskt att det överhuvudtaget är snyggare med orakat även hos oss kvinns, synd att man ska va så förbannat feg!
En väldigt bra skriven text!
Själv så rakar jag mig ibland, och ibland låter jag håren växa på. Har ingen egentlig anledning till varför jag rakar mig mer än att det är skönt att känna sina nyrakade ben mot varandra. 🙂
OBS, nu menade jag inte att det är så förbannat viktigt att va SNYGG osv, reflekterade mer över hur mina personliga preferenser ändrats sedan jag började tänka outside the cocks…eller faktiskt börjat TÄNKA SJÄLV, istället för att ba gå på det som alltid blivit inpräntat. Innan blev det liksom ”ååååh” när en såg ett par slätrakade, brunbrända, lagomt glansiga spiror i valfri tidning/tv/allt, nu kan jag inte sluta tänka på att kvinnor faktiskt inte ser ut sådär och hur sjukt det är att vi förväntas vara konstgjorda så att samhället kan säga att vi är naturliga kvinnor.
(kvinno)kroppen är i dag sa klart alltid ett slagfält, men jag önskar att den här har-fragan som ständigt ältas av heterosexuella feminster i sverige skulle kunna ses just mer som ett heteroproblem. ”Kvinnor” är sa ofta = ”heterokvinnor” i sadana här resonemang. Om en inte lever i en binaritet kvinna-man är det här inte alls ett sa stort problem.
Tja, det är ett problem som berör många kvinnor så jag tycker det är viktigt att ta upp. Om nu någon upplever detta som oproblematiskt är det väl kul för dem.
Fast det här stämmer verkligen inte i mitt fall. Jag gör inget åt mina benhår under vintern när det bara är jag själv och min man som ser dem. Min man har aldrig gett mig känslan av att mina håriga ben skulle göra mig mindre attraktiv på något sätt och följaktligen känner jag inga obehag inför att vara naturlig inför honom.
Detta är däremot inte vanligt vare sig bland män eller kvinnor, vilket framgick väldigt tydligt i debatten som uppstod kring håriga leggings, en kinesisk produkt, som dök upp i bloggosfären för några veckor sedan. Jag läste många nedvärderande kommentarer från kvinnor, en av de värsta var en tjej som sa att hon hellre stod ut med att bli antastad än att gå ut klädd i ett par såna leggings. Avsikten med leggingsen var nämligen att avskräcka män från oönskad uppmärksamhet – bara en sådan sak visar ju hur tydlig och allmängiltig bilden av den oattraktiva håriga kvinnan är.
Jag orkar inte vara kvinna, stark, jämställd, kämpa med sexism och orättvisa löner, ständigt bli avfärdad pga mitt kön OCH avprogrammera mig från min egen socialisering. Jag älskar allt jag blivit normprogrammerad att älska, lena ben osv osv. Allt detta har blivit till mina egna personliga preferenser och jag väljer själv vad jag tycker känns värt att lägga ner tid på eller ej.
För mig är inte den hårlösa normen ett trängande problem (nej jag är inte dummare än jag inser att saker o ting hänger ihop) och som sagt jag ORKAR fanimej inte att vara den perfekta feministen som vågar utmana precis allt.
Jag tycker ocksa att det är bra att peppa, kanske särskilt unga, tjejer/feminister att ifragasätta normer kring kroppsideal, absolut. Och att göra detta själv. Din guide för kvinnor att stegvis sluta avlägsna kroppshar kan säkert vara väldigt hjälpsam för manga.
Men jag tycker att det blir problematiskt när att inte ta bort kroppshar blir lika med subversiv & feministisk kamp och att ta bort kroppshar blir lika med att oreflekterande stödja eller följa radande normer. Det finns sa manga sätt en kan föra en kamp (feministisk, antirasistisk, klass eller/och queer -kamp) pa med sin kropp, tänker jag. Ofta är ramen för den kampen väldigt snäv i svenska feministiska kretsar. Jag önskar att det inte vore sa. Det är kanske heller inte alltid hur kroppen ser ut som är det viktiga, utan ocksa vad en gör med den.
Fanny, sorry, jag skulle svarat till dig, inte sa van vid det här.
Jag håller med dig. Jag och en kompis satt och diskuterade för ett tag sedan ”vad GÖR vi för feminismen” alltså som i ett statement och aktion, inte bara som i teoriserande kring hur vi bör resonera och faktum är att just kroppsbiten ÄR ett stort steg.
En tror gärna att en har valt, det trodde jag också, sedan bestämde jag mig för att inte raka mig under en då obestämd tidsperiod. Det är nog det bästa jag har gjort för mig själv. Så om du vill välja: låt bli att raka dig och känn hur det motsatta känns, för hur vet du att du verkligen valt själv när du bara upplevt ett av alternativen?
Jag håller med dig i att det är bra att inte raka benen, i ett samhälle där det inte var norm hade det inte spelat någon roll men det finns ett värde i normbrytandet i sig och i att vara ett alternativ, en motvikt till ideal. Sedan är det såklart ändå viktigt att poängtera att varje kvinna har rätt att göra som hon vill, men det är ju inte precis någon som har blivit tvingad att inte raka benen.I teorin är det självklart för mig att det i dagsläget är bättre att inte raka benen än tvärtom. Dock väljer jag ändå att raka benen för att jag känner mig obekväm med att inte göra det, men jag har i alla fall provat och jag har fått mig en tankeställare. Jag har lärt mig att jag inte rakar benen av egen fri vilja.
I vintras testade jag att sluta raka för att se hur det kändes. Hade inte riktigt sett mina ben helt naturella innan dess, och förut kände jag verkligen förakt för mitt hår, tyckte det var äckligt.
Men i alla fall, när jag vant mig vid att vara hårig började jag tycka om det. Det kändes varken fel, fult eller äckligt. Sen kom våren och jag pallade inte, så jag rakade mig.
Men fy sjutton vad jag hatar att raka benen! Tar tid och det är jobbigt. Plus att jag gillar inte den nyrakade känslan.
Men liksom, en ”söt” blommig klänning och håriga ben, det går inte ihop för mig. Tycker inte det är snyggt, även fast jag vill tycka det.
Bra inlägg! Jag ska tänka på det nästa gång jag står där i duschen och känner mig svag.
Problemet med ”det fria valet” är ju att det sist och slutligen inte är ett så fritt val. Att kvinnor fortsätter raka benen, bara med argumenten ”Jag gör det för att jag tycker att det är snyggt/skönt” kommer inte att förändra något överhuvudtaget.
Jag rakar inte benen, inte armhålorna och inte mellan benen heller. Jag har tidigare gjort allt detta. När jag nu har slutat har jag 1. Insett hur skönt det är att slippa och 2. insett att de flesta inte bryr sig. Och framförallt, jag tänker inte på det. Förut kunde jag gå och tänka på att ”Oj, nu måste jag nog raka benen snart” eller ”attans, nu kliar stubben igen”, men nu tänker jag inte på det alls. Underbart. Och som en extra bonus, den svettiga hinnan som alltid uppstod i armhålorna varje sommar, och som jag i 15 års tid letade den perfekta deon för att få bort, den försvann. Vanlig deo räcker, och resten av fukten avdunstar från de söta små hårtofsarna under mina armar 🙂
Klockrent! Så trött på att människor ska gå i försvarsställning när en ifrågasätter normer som typ rakande/sminkande etc och tar det som ett jävla personligt påhopp. Vill ba skrika högt: MEN SKAFFA LITE STRUKTURANALYS OCH SJÄLVRANNSAKAN FFS!
Däremot är jag helt okej med att folk lyssnar och sen ba ”ja, jag fattar vad du menar med att det är konstigt att det är norm och det vore bra om fler testade hårigt/osminkad men jag vill/vågar/pallar INTE göra det, inte nu iallafall”. Annars blire liksom dubbelbestraffning. Du får skit om du inte rakar, och skit om du rakar också.
Word!
Känner bara att gud så skönt att detta aldrig varit en fråga för mig. Jag är en motvikt till normen utan att aktivt motsätta mig den i den frågan. Tjohej så skönt. Obs, suktar inte efter medalj här. Tycker bara att raka benen skulle vara så vansinnigt konstigt.
Precis så trodde jag också när jag slutade raka benen. Men INGEN har fällt en endaste kommentar. Kanske har jag haft tur som umgås med rätt personer, kanske är det för att jag trots allt inte har supermycket hår (vilket jag alltid tyckt när jag rakade benen) och folk helt enkelt inte lägger märke till det. Jag har det dock betydligt svårare med håret under armarna och även om jag fortfarande rakar mig där så går det nu liiite längre mellan gångerna.
Tycker att detta är en ganska tröttsam debatt, i alla fall när det kommer till åsikter som ”ingen rakar benen av fri vilja”. Ja, det är en norm att raka sig. Men bara för att något är en norm behöver det inte betyda att en är tvingad in i det (även om det är lättare att känna tvång då). Raka benen eller inte- välj fritt! Svårare än så borde det inte vara.
Ett gott samhälle borde bygga på att människor få göra sina egna val, de val de trivs bäst med. Att svara på någons inlägg (vet inte om det var här eller på sluta raka benen-guiden jag läste det) med orden att ”hon ska känna att hon inte vill raka benen” när hon skrev att hon ”tänker raka benen om hon känner för det” är odemokratiskt. Det är lika med att köra över någons fria vilja.
Ibland känner jag att prioriteringsordningen i kvinnorättsfrågor är lite förvrängd. I stället för att lägga mycket av fokus på dessa frågor borde vi ägna oss åt att hjälpa de kvinnor, världen över, som har långt värre problem än orakade/rakade ben att tänka på.
Fast att rakning är en del av kvinnofrågan hindrar ju verkligen inte från att ta tag i ”de stora frågorna” också. Allt hänger ihop.
Jag förstår dig precis och känner samma sak. Men det är ett jättebra tips om man sitter på feministisk frustration och känner att man vill göra någonting. Också bra OM man vill utmana sig själv lite.
Herregud man får välja själv vad man vill göra med sin kroppsbehåring, jag gillar att ha hårfria ben och armhålor och vet mkt väl att det är en produkt av ett massa jävla joxande med kvinnans kroppsideal, MEN jag måste pusha för att vi ska ha ett fritt val över detta med rakning. Vissa vill raka, andra inte – deal. Det som är sorgligt är just attityden mot kvinnor som väljer att inte raka sig, det borde ju inte ha nån betydelse alls om man har lite naturliga hårstrån här o där. Måste också säga att många män känner en press/vilja att vara hårfria här och där också, många killkompisar till mig rakar både ben och armhålor dem med. Och många har mött dem med en attityd om att dom är onaturliga/omanliga för att de rakar sig. Så det finns även en debatt och orättvisa för männen i denna kroppsbehåringshets. Men jag tkr bara att man måste tagga ner, valet är fritt. Dock så borde man ju såklart vara medveten om vad som har gjort denna norm.
Om man verkligen vill ha möjlighet att diktera normerna i samhället, så skall man nog lägga sig på en helt annan nivå än vad som är brukligt att göra med sin kropp eller ej.
Att över huvud taget göra det till en allmän angelägenhet vad man får göra med sin egen kropp, är att vara en majorionettdocka där någon annan håller i trådarna.
Nå, nu är det ju verkligen inte så att jag skriver att kvinnor ska sluta raka sig bara sådär, utan det ska ju placeras i en större kontext.