Hanne Kjöller har skrivit himla bra om det här med skilsmässotrenden appropå Maria Svelands och Katarina Wennestams bok på ämnet. Det är någon slags antologi, som jag förstår det, där många kvinnor har fått uttrycka sig om sin skilsmässa.
Tydligen så är ett genomgående tema att man skiljer sig för barnens skull. På samma sätt som många vuxna säger sig fortsätta vara tillsammans för barnens skull, så säger sig många också skilja sig av samma anledning. För ingen vill ha föräldrar som bråkar.
Men det som Kjöller skriver, och som hon har så jävla rätt i, är att om det är bråkandet som är problemet så skulle ju föräldrarna kunna skräpa till sig och bete sig ansvarsfullt. Visst finns det relationer som är så infekterade att det inte går, men i de flesta fall kan man nog hålla spydigheter och fula ord utom hörhåll för barnen.
Nej, att motivera en skilsmässa med att man gör det för barnens skull luktar illa. Nästan alla barn vill att ens föräldrar ska vara tillsammans och en skilsmässa är jobbig för ungar i regel. En lågstadieunge kan inte ta in att en föräldrar inte var lyckliga med varandra på det sättet, om det inte har pågått extremt fysiskt eller psykiskt våld.
Däremot kan man genomgå skilsmässa för sin egen skull. Av högst egoistiska skäl. Och det är okej, för bara för att man är förälder slutar man inte vara människa. Man måste kunna erkänna att detta gör jag för min egen skull och så får vi fixa till det så att barnen står ut. För att säga att man gör det för barnen är dels att förminska sitt eget känsloliv, dels att hyckla och skjuta över skulden.
Bra inlägg! Jag tror att många stannar kvar i relationer som de egentligen vill lämna för att de inte tycker att de har skäl nog att avsluta dem.
Tycker att det är fan så mycket värre att stanna kvar för barents bästa. Funkar inte en relation är det likabra att erkänna det och gå vidare än att stanna kvar i hopp om att allting löser sig. Jag pratar i egenskap av skillsmässobanr. Min syster och jag fick nämligen böna och be mamma att skilja sig från vår biologiske far. Att skilja sig är att misslyckas och vemvill det?
Att skilja mig är det bästa jag har gjort för mig själv. Barnen gillar det naturligtvis inte, men jag tycker ändå att jag har gjort dem en stor tjänst. Att vara en ansvarsfull förälder är inte att kortsiktigt göra barnen till viljes, det är att ge dem så goda förutsättningar för livet som möjligt.
Att låta barnen stanna kvar i sin dysfunktionella kärnfamilj med två föräldrar som inte älskar varandra – inte ens står ut med varandra – skulle vara att göra dem en otjänst och lära dem fel saker om livet.
Så jag skilde mig för min egen skull – men jag tycker även att jag gjort något gott för barnen. Även om det har varit väldigt jobbigt för dem, för mig och för deras pappa under processen.
Det kan säkert bli bättre för alla inblandade, så även barnen. Men jag tycker att man ska vara ärligt med att man gör det först och främst för sig själv.
Säker på att det måste röra sig om ”extremt fysiskt eller psykiskt våld” för att barn ska vilja att deras föräldrar ska gå skilda vägar? Lite vanligt våld är inte nog för att ungar ska må dåligt över hur deras föräldrars relation?
Men håller med i sak. Läst Underbara Claras inlägg om hur det kan bli en börda för barn att vara centrum i föräldraras liv? Tycker det kopplar till ämnet. Vilka barn vill ens att deras föräldrar ska skiljas eller hålla ihop, för barnens skull? Barn vill ha glada föräldrar som mår bra. Och då kan man gott skilja sig (eller hålla ihop, för den delen) för sin egen skull, och våga stå för det, inte belasta barnen.
Jag tror att det ska rätt mycket till för att ett litet barn ska vilja att föräldrarna ska skilja sig, men det är ju givetvis individuellt.
Maria Sveland och Katarina Wennstam har en ganska negativ syn på män och budskapet i deras tidigare böcker; män förtrycker kvinnor, män har en kollektiv skuld till kvinnor,
kvinnor och barn lever bättre utan män.
Könskriget 2.0.
Det är himla tråkigt att se på det så. Är inte särskilt bekant med dem sådär, men har lite fått intrycket av dem som ganska bittra, en bitterhet de tar ut över män.
Du borde läsa Maria Svelands böcker tycker jag, hon skriver bra. Katarina Wennstam är jag inget större fan av dock. Hursomhelst tror jag inte att det är konstigt att bli bitter i ett äktenskapsprojekt som man (kvinnan) oftast är den som drar absolut tyngsta lasset. Men jag håller med dig angående detta, onödigt att säga att man gör det för barnens skull.
Har velat att mina föräldrar ska skilja sig sedan typ fem/sexårsåldern, har väntat tio år och hoppas och väntar fortfarande… Så visst kan man önska att föräldrarna ska skilja sig även när man är liten.
Det gjorde jag också faktiskt! Min pappa var och är alkoholist men jag såg klart på det ungefär 10 år före min mamma… De separerade när jag själv flyttade först, tyvärr (för mig alltså, som gick mkt om en mer stabil uppväxt).
Håller med. Jag tycker ofta debatten kring det här är lätt romantiserad: ”skilj er så blir allt bra” ungefär och så glöms det bort hur svårt barn kan ha att hantera så omvälvande förändringar. Likaså tycker jag inte att man ska utgå från att barnen alltid står mitt i mellan i alla konflikter. Jag är själv skilsmässobarn men hörde i princip aldrig mina föräldrar bråka, de skötte allt sådant avskilt. Och att föräldrarna skulle mås så mycket bättre? Jo det kanske stämmer men att det kan ta ÅR innan det händer talar man sällan om, att som barn behöva trösta sina knäckta föräldrar skapar nästan mer skuldkänslor än vad det hade gjort att höra dem gräla…
Barn har generellt lätt för att hantera förändringar och jag tror inte att man ska vara så rädd för det. De anpassar sig snabbare än vuxna. Jag tror att väldigt få skiljer sig för lättvindligt. Det är oftast en lång process, full att skuldkänslor och tvivel. Jag tror bara att det är bra om man kan få lite hjälp på traven. Vissa äktenskap ska inte fortsätta och de som ska det håller även om man läser böcker som Happy happy.
Håller med!
Utmärkt inlägg! Trist att kärnfamiljshjrntvätten ska göra så att man måste ”tänka på barnen”.
Jag vill lyfta fram att barn snappar upp betydligt mycket mer än vad man kan tro. I synnerhet från sin(/sina) primära caregiver. De är jättekänsliga för underliggande konflikter, omedveten agitation, allmän distress, stress, nedstämdhet osv som inte märks utåt i normala fall, då vuxna försöker dölja det. Och det kan leda till bland annat ADHD och generellt ångestsyndrom, eller liknande tillstånd. Därför reagerar barn långt innan föräldrar på när förhållandet börjar vittra sönder.
Med det inte sagt att man inte kan jobba på en relation men man måste vara uppmärksam på det emotionella klimatet även om man har jättegoda intentioner, är en bra förälder i övrigt osv. Det har inget alls med dålig uppfostran/dåligt föräldraskap att göra. Det gäller även för par utan barn att de förtränger jobbiga känslor.
(källa: Scattered – how ADD originates and what you can do about it, av dr Gabor Mate)