Detta tycker jag är en intressant argumentation som jag stöter på gång på gång, speciellt när jag skriver om barnafödande. Kvinnor som ba ”men jag har aldrig känt den där pressen du pratar om”. Så skönt för er! Jag är mycket glad för er skull! Men jag själv och många andra kvinnor känner faktiskt att den här pressen är ganska påtaglig och behöver prata om den.
Om en upplever att en är fri och gör fria val, varför är det så viktigt att berätta de för andra som inte upplever samma frihet? Kan en inte bara gotta sig i att en är så jävla fri och har gjort så jävla bra livsval då? Varför detta behov av att trycka upp i ansiktet på andra att en minsann känner sig fri och självständig? Det är beklämmande.
Att någon personligen inte känner press gör det inte mindre sant att detta samhälle i mångt och mycket ålägger kvinnor uppgiften att ingå i heteromongama relationer och föda barn. Det är liksom inte en fråga om ”känslor” utan kan ses väldigt tydligt i de attityder kring barnafödande och kvinnor som uttrycks. Typ att folk blir väldigt väldigt bekymrade när en kvinna uttrycker att hon inte vill ha barn och genast försöker övertyga henne om motsatsen. Typ säga att hon kommer förstå när hon är äldre, att hon kommer ångra sig (ett barn kommer hon däremot aldrig ångra) eller att det är den mest fantastiska upplevelsen en kan ha.
Jag tycker faktiskt att denna press är ett problem. Jag upplever att denna press hindrar mig från att fatta bra beslut. På grund av detta så har jag försökt samla information om barnafödande och sprida den, för att jag tycker att det är viktigt att det finns en motpol till denna hets som reducerar kvinnor till deras reproduktiva förmågor. Jag tycker att det är viktigt att prata om att det anses vara kvinnors främsta uppgift att klämma ut en unge, vad det gör med vår självbild och vårt samhälle och hur vi ska kunna motverka denna syn. Jag förstår inte hur detta kan vara ett problem för någon.
Kommer att tänka på när jag beklagade mej över Facebook för en halvbekant, och allt som pågick som på min wall, rasistiska släktingar, misogyna gamla klasskamrater som etc osv.
Hen ba: ”Vad tråkigt för dej. Med en sån släkt och såna vänner. Så där är det inte på min Facebook alls.”
Det här illa dolda skrytet kan jag väl stå ut med men det här sättet att stövla in i samtal vars botten är så jävla generell och uppenbar (kvinnor pressas att skaffa barn, sociala medier har sina baksidor), och bara avsluta dem är vad jag inte tål. Finns liksom inget att tala om sen. Nej, de här var inget problem och det har ingen fara. Åkej. Vad pratar vi om nu? Life is sweet och solen skiner?
Tror inte terapi skulle vara lika efterfrågat om vi bara fick lov att prata lite med varandra utan att varje problematik eller frågeställning tvunget måste sopas undan hela tiden. Det är liksom sånt här jag vill ha människor till, vrida och vända och söka gemenskap med. Tänka på hur swett livet är kan jag göra rätt bra på egen hand.
Jag är så trött på den här typen av trams.
”I min bekantskapskrets finns inga ojämställda heteropar”
”Jag har aldrig känt mig pressad att skaffa barn”
”Jag har aldrig fejkat orgasm”
”Min man ställer inga krav på mig”
Den här enskilda personens förnekelse (och självbedrägeri) skulle då innebära att det inte existerar någon ojämställdhet, att många heterokvinnor inte fejkar orgasm och att heteromän generellt inte har en väldig massa krav på kvinnor?
De här personerna är antingen otroligt ointelligenta/okunniga, alternativt är de bara ute efter att tramsa.
Fråga alla ofrivilligt barnlösa heteropar, hur de upplever omvärldens press om att skaffa barn.
Lustigt nog är det bara personer som själva har valt att skaffa barn eller som har uttryckliga planer på att göra det som jag någonsin hört säga såna här dumheter. En blir ju lite matt av att de inte själva förstår att det inte är särskilt svårt att inte känna press då. Fiskarna som simmar medströms kan såklart unna sig att låta bli att erkänna strömmen – det betyder inte att den inte finns där.