Det finns en kultur i den feministiska rörelsen som jag kallar för outningskulturen. Det handlar om att sätta andra människor i en situation där de tvingas välja mellan att outa sig och förlora sin trovärdighet och därmed rätten att uttala sig eller outa sig och därmed utsättas för hot om våld, hot och hat. Det är ju inte direkt en drömsituation.
Jag minns när en vän till mig bestämde sig för att sluta vara öppen som transkvinna. Många visste såklart om hennes position och hade absolut inga problem med att antyda eller till och med skriva det rakt ut att hon var transkvinna, trots att hon över huvud taget inte förde det på tal. Detta gjorde hennes rädd såklart, det är inte en behaglig känsla att någonting som potentiellt kan bli ens död ligger i händerna på människor som hatar en och som är totalt vårdslösa. En person som verkligen anser sig stå i främsta ledet gällande transrättigheter skrev en tweet där det outades, bland annat.
Att outa sig ska alltid vara upp till personen det gäller, alltid, men speciellt om det är offentligt. Det fascinerar mig att människor som har skyddade identiteter, gör kroppskorrigeringar, lever med en samkönad partner eller i alla fall ett samkönat begär och så vidare inte inser detta, detta är ju personer som verkligen borde ha ett intresse av att odla en kultur där vi tar allvarligt på den här typen av grejer och inte röjer folks identiteter på slentrian eller för att vi vill få ett övertag i en diskussion.
Den vanligaste versionen av det här fenomenet är att personer skriver att någon eller en grupp personer är cis som inte alls är det, och som de mycket väl vet inte är det. Detta används alltså som ett argument för att påvisa att de inte har något att säga till om i frågan och kanske rentav vinner på att driva en agenda som missgynnar transpersoners intressen. Det kan en ju förstå om det nu vore så att personerna var cis, men det är ju inte så. Då blir det bara osmakligt.
Samma sak drabbar mig personligen i min lesbiskhet. Jag är helt öppen med att jag är lesbisk, men däremot finns det såklart detaljer ur mitt liv som jag inte berättar; vem jag ligger med och hur, vilka mina preferenser är och så vidare. Detta för att jag inte tycker det är särskilt talande för de politiska frågor jag försöker driva. Men det är ett ständigt jävla kackel om hur varför när var och med vem jag blev lesbisk. Mina bevekelsegrunder för detta verkar av någon anledning oerhört intressanta vid till exempel ett generellt resonemang om lesbofobi. How can this be?
Handlar det kanske om helt vanligt nedtystande och osynliggörande? För det funkar ju så att om vi inte är ute så är vi inte queers för världens ögon, och är vi inte det så har vi inget utrymme inom denna ”scen”. Det är på ett sätt begripligt MEN jag förstår inte hur en aktivt kan vilja skapa en situation där människor som är öppna inte får vara med bara för att de inte säger det hela jävla tiden. Det är någon sjuk idé om renlärighet som bara kan gå rakt till helvetet.
Vi stöts undan till förmån för de som är öppna, antingen för att de väljer det eller för att de inte har något val. Våra erfarenheter respekteras inte eftersom vi inte vill bli sedda som transkvinnan/den lesbiska i varenda given situation. Eftersom vi kräver att ses som människor åtminstone någon gång ibland är vi heterosexuella cispersoner, och detta inför människor som känner till vår position.
En erfarenhet kan vara relevant, men ofta är det faktiskt inte det. Ofta går det att prata på andra grunder. Jag tycker att detta borde respekteras, speciellt av de egna. Annars kan vi ju bara drömma om ett rimligt debattklimat. Det borde ju finnas någon slags baslinje för allmän medmänsklighet som vi håller oss till alldeles oavsett, och där borde ingå att vi inte outar varandra eller skapar en situation där vi tvingas till det.
Ja ni ser ju. Och detta handlar alltså om ett ”drev” som startades i och med att en av personerna la ut en printscreen på en transkvinnas tweets.
