Jag har ju som ni kanske snappat upp gått och blivit utbränd på grund av livet i det här samhället. Jag har tänkt mycket på det här med psykisk ohälsa innan och jag tycker att det är intressant hur otroligt stigmatiserat det är att prata om det. Psykisk ohälsa är ju något som i hög grad används emot människor, speciellt kvinnor som anses vara ”hysteriska” och liknande. Det tar väl också emot att erkänna att en är en av ”dem” för många, även om det ju faktiskt är otroligt många människor som mår dåligt på olika sätt.
Jag tänker lite som med feminism att eftersom det personliga är politiskt är det oerhört viktigt att börja just i det personliga och diskutera det. Varför mår vi egentligen så dåligt i det här samhället och vad kan vi göra åt det? Alltså politisera våra psyken.
Jag tror att en stor anledning till ångest är den ständiga osäkerheten och den falska valfriheten. Att inta ha någon fast punkt i tillvaron tär otroligt, och eftersom arbets- och bostadsmarknaden blir mer och mer osäker samtidigt som välfärden monteras ner så är just osäkerhet något väldigt reellt kännbart för många. Det kan liksom vara så otroligt lite som skiljer ett helt okej liv från att kräla på samhällets botten, typ en opassande graviditet, en sjukdomsperiod, att en får sparken.
Jag tror att den falska valfriheten som vi tutas in med spär på detta ännu mer, de flesta har liksom inte så många alternativ i praktiken men eftersom vi inbillas att vi har det så anses det alltid vara vårt eget fel om något går snett. Den falska valfriheten gör också att människor får det svårt att organisera sig politiskt kring sin situation, eftersom allt handlar om ”dåliga val” och inte ett kefft samhällsbygge.
Den falska valfriheten. Där beskrev du mitt liv just nu.
Har upplevt att när jag typ läser din blogg och får veta att det ”inte är mitt fel” och istället börjar ifråga sätta samhället jag lever i så mår jag bättre. Eller bättre och bättre… Jag vet iallafall var lidandet kommer ifrån.
Undrar föresten hur du orkar fortsätta den här bloggen? Känner du inte för en paus ibland eftersom du blivit utbränd? 🙂
jag tycker det är kul och så, men orkar tyvärr inte hålla koll på kommentarer som jag skulle vilja :-/
JA! Så trött på synen att psykisk ohälsa är nåt som bara är individuella svagheter typ.
Åh! Jag blir både inspirerad och känner igen mycket av att läsa din blogg. Har varit sugen på att starta en egen blogg som tar upp frågor om psykisk ohälsa (psykradikalism) och feminism men av olika anledningar har det fastnat i planeringsstadiet.
Men alltså. Nä, nu gör jag det bara! Tack!
Ta hand om dig!
Fett! Tror det är sjukt viktigt att börja se detta ur ett mer radikalt perspektiv och inte bara fokusera på typ dålig psykvård. Det är såklart också skitviktigt MEN vi kommer ej kunna behandla alla individer utan att komma t bukt m samhället.
Men shit, vart lite nervös nu. Tack! 😀
Hej hej! Efter mycket om och men har jag typ kommit igång… Är lite ambivalent kring inriktningen men gissar att det ger sig och jag skriver anonymt pga trakasserier jag råkat ut för tidigare. Hoppas ni får nåt meddelande om kommentaren fast det är så länge sedan. Men kika gärna in =) Kommer föresten använda bloggens mejl i fortsättningen om jag kommenterar här. Trevlig 8 mars till er!
Jag är också deprimerad pga samhället. Hatar den här verkligheten. Jag har ett välbetalt högstatusjobb jag inte vill ha för att betala för en lägenhet jag inte vill bo i och leva ett liv som på samma gång lyckas tråka ut mig och stressa ihjäl mig. Inte konstigt att en mår skit.
Nu är väl jag antagligen inte välkommen här. Men det är väl rätt uppenbart för vem som helst som har en fungerande hjärna, att det är det här samhället som är sjukt och inte vi. Samhället gör oss sjuka…
Jag lider inte utav någon psykisk ohälsa, men jag känner flera som lider utav det. Och jag kan väl inte precis påstå att jag är direkt imponerad utav psykvården i Sverige.
Varför skulle du inte vara välkommen?
Alltså DU det här var typ det bästa jag läst. så jävla rätt. PUSS
Åh, den falska valfriheten! Det här är något jag har brottats med i åratal, fast ur ett lite annat perspektiv – nämligen att vi dessutom får itutat i oss att vi kan bli vad vi vill. Bortsett från att det borde vara uppenbart för vilken verklighetsförankrad människa som helst att alla inte alls har samma möjligheter att styra sina egna liv och möjligheter så är det dessutom inte sant att vi _får_ välja precis vad vi vill. Att vi kan bli vad vi vill betyder nämligen i verkligheten att vi måste ”lyckas” för det har vi minsann fått förutsättningarna att göra.
Detta märkte jag skrämmande tydligt när jag tog ett sabbatsår från min civilingenjörsutbildning och fick en fast anställning som montör på Volvo. Jäklar vilket hålligång det var från alla håll och kanter – mina föräldrar som oroade sig över att jag skulle ”fastna” där och mina kollegor som ”hotade” med samma sak. Helt sanslöst; för ”nån som jag” (dvs någon med akademisk talang) var det tydligen inte ett acceptabelt kärriärsval att fortsätta jobba som montör. Detta trots att mitt jobb på Volvo, på många sätt, var ett riktigt bra jobb. Jag hade en riktigt bra lön för det jag gjorde, väldigt tydliga rättigheter, väldigt tydliga arbetsuppgifter och ackord som var beräknade för att de skulle hinnas med inom min arbetstid samt ingen risk för att slita ut mig psykiskt (om än fysiskt såklart) eftersom det fanns en tydlig kollektiv inställning om att en inte gör mer på jobbet än en får lön för. Jag tog aldrig med mig jobbet hem, varken rent pratiskt eller i tankarna, vilket innebar att all min lediga tid faktiskt var _min_. Alla dessa saker är sådant som jag ser mina gamla kursare brottas med i sina jobb inom tjänstemannasektorn och det var precis bristen på dessa saker som gjorde att jag brände ut mig förra hösten. Men fortfarande kan de flesta inte erkänna att jag förmodligen hade mått mycket bättre om jag hade stannat på Volvo för det passar inte i deras världsbild att det skulle kunna vara bättre att välja ett ”sämre” jobb. Så valfrihet kan ju folk babbla om bäst de vill – vi pressar tydligt alla i samhället åt samma håll och låter dem känna att de misslyckats om de inte når fram dit, oavsett om det är vad som gör dem lyckliga eller inte.
Riktigt sjyst skrivet!
Jag brukar försöka diskutera frågan om falska val med människor (kring bland annat yrkesval för utsatta kvinnor eller hur vi i matbutiken utsätts för falska val och där priserna på varorna inte representerar den egentliga kostnaden för jorden och människor). Det är fascinerande hur hypnotiserade människor verkar vara av detta med marknad och individens ansvar/skyldighet/möjlighet till val och påverkan. Om det inte finns något bra val då?