Ibland talas det om så kallad internkritik bland feminister och hur himla viktigt och bra det är. Det är såklart sant, alla rörelser behöver någon form av internkritik och desto mer så en rörelse som i någon mån säger sig företräda kvinnor som grupp eller i alla fall kvinnors intressen. Jag kan dock ofta uppleva att det finns feminister som sätter prestige i att ”kritisera” andra feminister. Dessa personer brukar också tala om att det är viktigt att andra feminister ska ”ta till sig” av deras kritik.
Det är viktigt att kunna ta kritik, men all kritik är inte legitim. Mycket av den kritik jag stöter på är saker som jag inte har någon lust att ta hänsyn till av det enkla skäl att jag tycker att den saknar legitimitet. Det kan vara kritik som går ut på att feminister inte håller god ton, att vi exkluderar män och så vidare. Såsom jag ser på den här typen av kritik är det ingenting som hjälper feminismen som rörelse framåt, utan det handlar om att avväpna feminismen. Jag har givetvis inte något som helst intresse av att ”ta till mig” av kritik som jag uppfattar som illegitim eller rentav skadlig för det feministiska projektet.
Internkritik i mina ögon är kritik som utgår från att det finns ett gemensamt projekt, i feminismens fall att störta patriarkatet, och att försöka hitta vägar för att nå fram till detta mål. Att kritisera de grundläggande utgångspunkterna för projektet, alltså typ att diskutera om det verkligen är så himla viktigt att störta patriarkatet eller om patriarkatet verkligen finns, är INTE internkritik, även om personen som gör det kallar sig feminist. Internkritik är alltså inte en fråga bara om varifrån något kommer utan också karaktären på det som sägs.
Oerhört mycket internkritik är väldigt väldigt viktig för feminismen. Jag tänker främst på kritik som kommit från trans*personer, från rasifierade feminister och feminister med arbetarklassbakgrund, som mycket handlat om hur många feminister med sin normativa syn på världen inte har förmått ha en analys som inkluderar deras verklighet. Denna kritik är väldigt viktig för feminismen som rörelse, ty om vi utgår från en normativ kvinna i våra analyser så kommer vi inte att komma hela vägen fram i vårt projekt.
Om ditt problem med feminismen är att feminister pratar för mycket om att kvinnor blir förtryckta eller liknande så kanske det inte är internkritik du sysslar med, det rör sig snarare om att de generellt ställer dig emot feminism. Det kan en såklart göra, men då har en inte riktigt samma position att kräva att ens kritik ska tas på allvar som feministisk internkritik, utan då är en snarare en ideologisk motståndare till feministiska idéer. Är en det så kan en såklart inte förvänta sig att feminister ska tacka och ta emot när de möts av din kritik.
Ibland känns det som att det i detta debattsamhälle är någon slags helig position att kritisera någonting. Om en kritiserar så är en liksom onåbar, och vi som blir kritiserade kan bara sitta och tacka och ta emot och ta till oss av det som sägs utan att kunna tycka att det faktiskt är jävligt orimligt. Det spelar ingen roll hur kritiken ser ut, det viktiga är att det är kritik och att folk måste kunna ”ta kritik”.
Det känns också som att det i mångt och mycket är patriarkala ideal som styr vilken feministisk internkritik som anses viktig att ta på allvar. När antifeminister börjar snacka om att feminister måste kunna ta kritik från andra feminister, och bara lyfter fram de feminister som driver saker som gynnar deras egen agenda, då borde en kanske fundera på vad det är som är i görningen. Vill dessa personer ha en livskraftig feminism? Har de som mål att störta patriarkatet? Skulle inte tro det. Snarare är de ute efter att försvaga feminismen som rörelse. Frågan kokar ner till vem feminismen är till för. Ska det vara för dessa personer som ständigt sätter igång nya ”debatter” om våra ideologiska utgångspunkter, eller ska det vara för dem som faktiskt vill störta patriarkatet men inte känner sig hemma i den feministiska analys som på flera håll varit dominerande. Vilken kritik är det vi ska lyssna på?
Vi måste ha ett öppet internt debattklimat, men det innebär inte att vi ska göra oss till måltavla för precis all kritik som levereras mot oss. Det finns inget egenvärde i att lyssna på alla röster som har åsikter om oss, och det finns också en stor risk i att vi, om vi gör det, kommer att lyssna mer på de röster som inte delar våra slutmål. För att viss kritik ska kunna tas på allvar och införlivas i den feministiska rörelsen så måste annan kritik stryka på foten. Syftet med internkritik är inte att ha någon debatt för sakens skull, det är att kunna skapa en bättre rörelse. Slutmålet är att störta patriarkatet, inte att vara någon jävla debattklubb, någon anslagstavla där vem som helst kan komma och klottra sina jävla åsikter om oss. Ingen, förutom patriarkatet, tjänar på detta.
ah fanny vilket bra och tänkvärt inlägg! jag sitter på min kammare nu och funderar över det du skrev. verkligen relevant, bra, tänkvärt inlägg. tack.
Snyggt. Kritik av kritisism. Har också känt att målet liksom glider mellan fingrarna på grund av det klimat där vi bara kritiserar varandra till förbannelsen. Men det känns som att det vänder, att det är vanligare och vanligare med pepp till varandra även om det inte är 100% medhåll.
Ja, har lite samma känsla iaf inom antifascismen. Folk börjar väl inse att det är skarpt läge liksom, men de tvångsmässiga kritikerna blir samtidigt mer högljudda. Förhoppningsvis slutar folk lyssna.
”I grund och botten” feminism imho is about promoting the rights and conditions of women in terms of social, economic, and political equality, ”punkt slut”. I think everyone can agree with that and I think it is then correct to extend that to ”eliminate the patriarchy”.
However, from there from what I understand there are lots of differing opinions within feminism as to what things to focus on, how to go about things, what is used to replace the current norms, etc. etc. The only way to reach consensus is to discuss.
I’m not sure how you could replace that necessity without a central doctrine and I don’t think centralizing feminism in that manner would serve to move things forward generally even if it were possible to create some universally accepted doctrine.
I’d argue that it isn’t removing debate that is needed but rather carrying the debate with an aim/tone of construction rather than destruction.
Ibland kan det vara bra att tänka på hur debatten förs, kritik kan också vara bra för att hjälpa saker framåt. Om det finns många negativa mönster i något avseende, till exempel i en viss debatt kan det vara bra att poängtera det. Men inte så att det tar fokus från debatten i sig.
Folk tenderar att sluta lyssna om till exempel en debatt förs i ett otrevligt tonläge. Det gäller alla. Det är samma sak när det gäller allt. Ta flashback som exempel. Det finns en del vettiga inlägg där, men dom tenderar att drunkna i all skit. Tillslut orkar man inte läsa längre.
Är lite samma sak i verkligheten, om jag diskuterar med någon som har ett otrevligt tonläge tenderar jag att sluta lyssna på vad dom säger. Då blir det väldigt svårt för dem att nå ut till mig.
Nu tycker jag i regel debatterna förs på ett bra sätt på många feministforum och bloggar, men det finns väl alltid undantag.
Förstår inte riktigt vad du vill komma fram till?
Ursäkta, jag kanske var lite otydlig. Det jag vill säga är att kritik kan vara bra och ta till sig (beroende på hur den är utformad). Om det i ett avseende till exempel finns många som inte håller god ton, kan kritik vara befogad. Kritik kan behövas ibland för att föra saker framåt, kritik behöver inte alltid vara ett sätt för folk att avväpna.
Kritik kan behövas för att skapa en bättre rörelse.
Men allt detta skriver jag ju i inlägget?
Åh, snubbar </3
Bra Fanny. Får ofta för mig att sk kritik har som främsta syfte att köra feminismen i diket.
Ja, det känns ju så ibland.
Gråter typ av lycka över detta inlägg.
Har ofta upplevt att det finns folk som hellre kritiserar de som faktiskt organiserar sig/tar plats/pratar om saker mm för att de gör det ”på fel sätt” än att faktiskt själva ta i tu med/kämpa mot strukturer.
Lite vitkränktman-logiken: alltid ”du engagerar dig i fel sak”. Så sjukt ledset att det är en sak som blir poppis ävn bland många feminister.
Tack för det här inlägget. Verkligen.
Mycket bra. Jag håller verkligen med!
Jag tror det kan vara bra med utomstående kritik också. Ungefär som vetenskapsfilosofi. En vetenskap om vetenskapen. En granskning av perspektivet utifrån. Självklart går det inte att lyssna på och tänka över all kritik, men att använda tunnelseendet kan leda till inskränkthet och vara ett hinder för nytänkande och inspiration. Jag tror inte att alla som kritiserar feminismen som inte är feminister gör det för att förinta feminismen. De kan vara nyfikenhet också, ett intresse för en ståndpunkt inom feminismen. Men personen kanske inte känner sig övertygad och vill få sina tvivel bemötta. Eller så vill hen bidra med något, en viss infallsvinkel,
Visst, men det är inte som att det finns någon slags brist på kritik mot feminismen. Och min poäng kvarstår: en kan inte förvänta sig att all kritik ska tas emot med öppna armar bara för att det är just kritik.
Nej det är ingen idé att förvänta sig. Tid/kraft/vilja räcker nog inte till för att bemöta allas åsikter.
Fuck ”god ton” säger jag.
Jag håller med. Har en egen teori som attribuerar mycket av intentionerna med kritiken till något slags individualistiskt, nästan narcissistiskt projekt. En vill så gärna vara den där ensamma rösten i rummet som med dräpande klarsyn får alla andra att inse att de var fel ute, då är en på samma gång också unik, modig och cool. Kanske är det samtidigt också en diskrepans, en vill vara feminist(/whatever), men är inte down med värderingarna fullt ut.
Vaksamhet mot den här typen av ickeprogressiv kritik internt, och vapenisera den utåt mot meningsmotståndarna, typ SD/SDU:s meningsskiljaktigheter kring Palestina, eller Alliansens spretiga åsikter kring abort (jämför KD/FP).