Noterar att Blondinbella vill att jag ska vara min egen bästa vän och funderar lite på detta med individualism. Man ska ha huvudrollen i sitt eget liv, vara stark och oberoende och så vidare. Och jag känner bara: tack men nejtack! Jag vill helst vara så nära så nära till andra människor att det gör ont i kroppen när något sliter dem ifrån mig, jag vill känna saknad och samhörighet med andra och så vidare. Jag är inte intresserad av denna individualism som är det förhärskande idealet. Jag vill helst inte behöva vara min egen bästa vän, jag vill omge mig av andra människor som betyder mycket.
vet inte om det var meningen, men skrattade högt åt detta! så himla roligt och klockrent formulerat. håller helt med dig.
Vad fint skrivet! Håller med till fullo!
Fast det känns väl inte som att det är det som boken handlar om, att döma av omslaget iaf.
Det är så lätt att se ner på sig själv, då är det väl ett bra motto att vara sin egen (bästa) vän. Många männsiskor, speciellt tjejer känner att de inte duger, inte räcker till och inte presterar tillräckligt bra. Sedan håller med dig om att gemenskap, kärlek och vänskap med andra människor är otroligt viktigt för att må bra men jag tycker inte att det ena utesluter det andra.
Den som har ansvar för mitt liv och att jag trivs i det ligger ju ändå på mig själv.
Jag är lite inne på samma spår som Erica, jag har fått den uppfattningen att Blondinbella mer förespråkar att man ska tro på sig själv, och inte tänka så mycket negativt om sig själv hela tiden som många unga tjejer har en tendens att göra (däribland jag själv).
Självklart är det viktigt att ha nära relationer med andra människor, men jag tycker att det är viktigt att även ha en bra självkänsla att stå på, och en viss del av det måste komma från en själv. Fast sedan har jag inte läst hennes bok så jag har ingen aning om vad hon skriver exakt, men att ha en kärleksfull relation till sig själv tycker jag verkligen inte behöver vara en negativ sak, och hindra en för att skapa meningsfulla relationer med människor.
Spyr lite på alla självhjälpsböcker och håller med om att individualismen som till stor del präglar vårt samhälle är otäck. Dock menar väl icke BB att man ska försaka sina nära relationer, att man inte får sakna folk o.s.v…. snarare att man ska kunna trivas med sitt eget sällskap också, det kommer ju att komma tillfällen i ens liv när man är ensam och då är det en fördel om man kan umgås med sig själv utan att det blir outhärdligt. Det kan man ju göra trots att man vill vara nära folk så mycket som möjligt och att det gör ont i kroppen om någon eller något sliter dem ifrån en. Kärlek till en själv utesluter inte kärlek till andra, och tvärtom. 🙂