Reinfeldt har ju fått en el kritik för sitt agerande rörande Norge. Han har inte visat upp någon större empati eller engagemang i det hela. Han har inte heller förmått vara en samlande gestalt, såsom Norges statsminister har varit i allra högsta grad. Idag läste jag det i särklass märkligaste försvaret av hans agerande:
Men har Sverige behövt en landsfader, en samlande svensk gestalt, under den här krisen? Olika människor har förstås olika svar, alltefter sinnesstämning och behov. Men på det hela taget kan man nog svara: Nej. För om Sverige hade behövt en samlande gestalt – då hade en sådan uppenbarat sig.
Detta är alltså marknadslogik applicerat på vår statsminister. Om det hade behövts en samlande gestalt hade det funnits. Konstigt, för uppenbarligen har vissa tyckt att det har behövts i och med att man kritiserat Reinfeldt. Vem bestämmer när något ”behövs”. Alla de saker som folk har ett skriande behov efter som inte finns, behövs inte de i egentlig bemärkelse?
Jag kan gå med på att Sverige inte behöver en enande gestalt på samma sätt som Norge, men jag tycker ändå inte att Reinfeldts agerande har varit särskilt passande. Han har varit på tok för osynlig rörande det här, och jag tycker inte att det klär en statsminister.