Etikett: arbete

Meningsfullt arbete.

Människor som inte tror att det finns något onödigt arbete, vad gillar ni denna arbetsbeskrivning:

En arbetare i Bangladesh uppges få omkring 1 dollar per 1 000 klick på Facebook, Youtube eller i andra sociala medier som går ut på att betygsätta produkter eller tjänster. De anställda har tillgång till tusentals falska Facebookidentiteter som de använder då de gillar olika sidor på nätet.

Att få högt betyg eller ett bra omdöme på en köp- och säljsajt kan vara guld värt för många företag. Mer än var tredje person som köper en dyrare vara kollar först upp den på internet.

Och jag tänker bara: herregud vilket fett samhälle vi hade kunnat ha, tänk att alla dessa människor slapp ägna sina dagar åt att gilla olika företags hemsidor. Och ändå så har vi det såhär pissigt istället.

Arbetets logik.

IMG_20130701_150215

Läste denna intervju med Bermudez-Svankvist, generaldirektören för arbetsförmedlingen. Jag tycker det är intressant hur hen får in sitt fritidsintresse målning under arbetets logik, hur det blir något hen gör för att bli ”glad, nöjd och lugn” så hen ”orkar jobba lite till”. Jag tänker att människor ofta betraktar sina fritidsintressen just såhär, som något en gör för att bli bättre arbetare eller palla med arbetet.

Jag tänker att det värsta med arbetet är just detta, hur hela livet anpassas efter det. Jag hade haft mycket mindre problem med att arbeta om det inte var så laddat med all denna ångest som kringgärdar arbetet. Om det bara var något en gjorde åtta (eller färre) timmar om dagen och sedan slapp tänka på, men så är det ju inte. Arbete är något som upptar hela livet.

Vad händer med skapandet när allting fogas in under arbetets logik?

Just nu håller jag på med en cirkel av boken Det stundande upproret, en fransk anarkistisk skrift jag starkt kan rekommendera. Under cirkeln så diskuterade vi det här med arbete, och risken med att människor skulle gå runt och göra ingenting om det inte vore för arbetssamhället.

Idag beskrivs det som ett problem att människor inte gör produktiva saker om de inte arbetar, alternativt på olika sätt jobbar på sin anställningsbarhet genom att utbilda sig, knyta kontakter och så vidare. Många personers fritidssysselsättning verkar bestå i att vara med vänner, partner eller familj och att på olika sätt distrahera sig: dricka alkohol, konsumera ytlig ”kultur”, shoppa och så ”koppla av”. Sällan engagerar sig människor i projekt för projektens egen skull. Många av de som jobbar ideellt under till exempel sin högskoletid verkar främst göra det för att det ger bra meriter. Nå, dessa gäller såklart absolut inte alla, men tillräckligt många för att det ska kunna betraktas som relevant.

Ofta dras människors sysslolöshet när de inte arbetar upp som ett exempel på varför arbete är något bra och nödvändigt för människor. Vi kan ju inte ha en massa människor som slår dank hela dagarna, ty det är varken bra för samhället eller för dem, brukar det låta. Hur sant detta är kan ju såklart ifrågasättas, för många är det nog mer hälsosamt att slå dank än att dagligen slita ner sin kropp och/eller sitt psyke. Den intressanta frågan tycker jag dock är varför människor slår dank när de inte arbetar. Vissa människor kan ju båda beklaga sig över sin sysslolöshet men samtidigt vara oförmögna att ta sig ur den utan att ha ett arbete att gå till. Är det för att det ligger i människans natur att slöa så mycket som möjligt? Personligen tvivlar jag på detta.

De produktiva aktiviteter människor ägnar sig åt på fritiden motiveras ofta med att det gör dem till bättre arbetare, direkt eller indirekt. Jogga för att bli friskare och arbetar bättre och längre, jobba på dina relationer för att få mer energi på fritiden och klipp kontakten med de så kallade ”energitjuvarna” i ditt liv, alltså de som gör dig mindre produktiv, släpp ut din inre nörd för att förkovra dig i kunskap, som såklart också kan relateras till arbete och så vidare. Att göra något för sin egen skull, för att det är kul att måla eller skriva eller vad som helst, är liksom inte vad vi intuitivt tänker på när människor är produktiva. Det ska alltid finnas en dimension av självförbättrande i det; antingen att ständigt bli bättre eller att öka kreativiteten, vilket såklart i slutänden gör oss till bättre arbetare. Detta kanske också ses i hur vi behandlar kreativitet: om någon är bra på att rita, sjunga eller måla så frågas det om hen ska arbeta med detta. Människor som sysslar med sådant utan att vara duktiga på det kan däremot häcklas för det, eftersom de aldrig kommer kunna tjäna pengar på det. Att gå estetiskt program i gymnasiet ska numera bara förunnas de mest begåvade som kan ha en framtid inom det och så vidare. Många människor slutar vara kreativa när de blir äldre, vilket jag dels tror på brist på tid men också på att en som vuxen liksom antingen ska syssla med det som lönearbete eller lägga det på hyllan, alltså att det finns en ganska stark samhällelig norm kring att människor främst ska vara produktiva på eller i relation till arbetet

Jag tänker mig att i ett samhälle bortom lönearbetet så skulle människor kunna vara fria att utveckla sina förmågor för sin egen skull. Idag så pressas saker in i arbetets logik på ett väldigt brutalt sätt. Och om en lär sig att se alla möjliga aktiviteter antingen som arbete eller som en förlängning av arbetet så är det klart att det uppfattas som galenskap att utföra samma sysslor när en egentligen inte behöver. Allting som förknippas med arbetet känns ångestladdat och jobbigt. Saker och ting känns meningslösa att ägna sig åt och lägga energi på om det inte på något sätt går att sälja. Arbetssamhället passiviserar människor, gör dem oförmögna att vara kreativa och produktiva utanför arbetets sfär. Att all mänsklig aktivitet ständigt utvärderas med arbetet som referensram gör även människor oförmögna att se bortom detta, oförmögna att se att det kan finnas värdefull mänsklig aktivitet bortom arbetet.

Jag utgår mycket från mig själv när jag skriver detta. Hur jag, trots att jag är arbetskritisk, ofta fogar in min aktivitet under arbetets logik. Frågar mig själv: är detta något jag kommer kunna tjäna pengar på? Är detta en förmåga eller egenskap jag kan bli anställningsbar av att utveckla? Jag märker hur jag ofta sållar bort aktiviteter som inte kan leda till detta. Hur jag ofta tänker att jag kanske borde skaffa ett jobb vid sidan om studierna, trots att jag varken vill eller behöver och att det dessutom skulle gå ut över studierna, mest för att bygga på min egen anställningsbarhet, för att kunna skriva i Cv:t att jag är driven och effektiv och så vidare. Trots att jag aktivt försöker bekämpa detta kommer impulsen ofta tillbaka, impulsen av att vilja styra om mitt liv för att bli anställningsbar. Och framförallt hur mycket lustfyllda saker som har förstörts för mig av dessa idéer om arbete, till exempel att rita lade jag i princip helt av med efter att jag insåg att jag aldrig kommer kunna livnära mig på det. Nu har jag i och för sig tagit upp det igen, efter att jag insåg vikten av att göra saker för sin egen skull, men min poäng kvarstår; arbetssamhället förstör extremt mycket av det människor tycker om att göra, förstör spontaniteten i skapandet, rutar in allting och gör även de roligaste sysslorna mördande tråkiga.

I en värld där en slapp göra sig själv ständigt anställningsbar för att klara livhanken tror jag att det skulle vara enklare att fylla sin tid, utan krav på att allting ska fogas in under arbetets logik. Arbetssamhället går nämligen inte bara ut över oss när vi är på jobbet, utan formar våra liv i sin helhet. Att ta bort arbetssamhället är mer än att jobba mindre, det är att drastiskt omforma vårt samhälle och vår syn på oss själva, vår produktiva förmåga och meningen med livet.

Mer om service.

Angående det här med service: det är ganska stor skillnad på olika slags service. Om en till exempel går på restaurang kan en såklart förvänta sig att någon ska ta ens beställning, att en får ut notan när en ber om det och så vidare, inte att personalen ska skratta åt ens skämt. Om en anställer en städare så kan en förvänta sig att hen städar ens hem, inte att hen avfyrar ett jävla leende och småpratar trevligt.

Vissa menar att det ”ingår i upplevelsen” att få ett bra bemötande. Frågan är vad detta ”bra bemötande” innefattar. Om det innefattar att en person ska dölja sitt känsloliv för att visa upp en viss yta som en som kund uppfattar som trevligt så anser jag att detta är att likställa med känslomässig prostitution. Det handlar om att avkräva av människor som jag personligen står i ett maktförhållande till i egenskap av att jag har pengar på ett visst känslomässigt agerande, att dölja sina verkliga känslor och fyra av en falsk fasad. Vad är en för slags människa om en tycker sig ha rätt till det för att en har betalat för till exempel en kopp kaffe eller en tröja? Vad kan en egentligen förvänta sig av människor i termer av ”bra bemötande”?

Vidare är det skillnad på att bli dåligt bemött och på att bli särbehandlad. Sexism, rasism, klassförakt och andra fördomar dyker såklart upp även hos servicepersonal, och är lika otrevligt där som någon annanstans. Det jag vänder mig emot är att en tycker en skulle ha någon slags extra rätt att läxa upp servicepersonal bara för att en har betalat, alternativt kan komma att betala. Blir du utsatt för till exempel rasism av någon i en butik är det såklart en kränkande upplevelse ingen borde behöva genomlida, men det blir inte mer illa för att du är där i egenskap av betalande kund. Det är häri det obehagliga ligger i serviceretoriken, betoningen på att de är arbetare som jobbar med service och som finns till för att göra dig som kund nöjd. Det handlar uppenbarligen inte om att ”alla ska vara trevliga” utan om att personal ska vara trevliga mot dig i egenskap av kund. Hade det rört sig om det tidigare så hade inte just aspekten av att ”hen har ju faktiskt ett servicearbete” betonats så intensivt, utan det hade betraktats som en rent mellanmänsklig sak, som att en annan människa var otrevlig mot mig.

Det sägs också att det inte ska gå ut över andra kunde att en har en dålig dag. Men alltså, lite så är det att leva i ett samhälle med andra människor. Folk mår olika från dag till dag och visar det på olika sätt. Att tro sig kunna köpa sig fri från detta är enligt mig att förneka personen på andra ändens rätt att vara människa. Att vara människa och leva med andra människor är på många sätt jobbigt, oförutsägbart och smärtsamt. Personen i kassan blir dock inte mindre människa för att hen är på jobbet.

Om bra service och att tro sig ha rätt att bestämma människors känslor.

Wallin twittrade om att hen hade fått ”dålig service” på Filippa K vilket jag reagerade på. Jag tycker att det är osmakligt att som människa med makt på det sättet hetsar mot arbetare. Wallin hade såklart ingen aning om denna persons situation, hur hens dag sett ut eller något. Att då göra en stor grej av att ha fått ”dålig service” och till och med säga till butiken om detta är att på ett ganska uppenbart sätt utnyttja den makt en har som kund, och i det här specifika fallet även om högavlönad mediapersonlighet med makt.

När jag får ”dålig service”, alltså när personal på olika sätt är otrevlig, långsam eller whatever, så brukar jag tänka att jag är fri att gå från den jävla butiken när jag vill men att de är så illa tvungna att slava där för att tjäna sitt uppehälle. Hen kanske har lämnat hemmet utan att få tid att reda upp en stort bråk, hen kanske har fruktansvärt ont i huvudet, hen kanske har sovit riktigt riktigt dåligt och så vidare. Dessa känslor är ingenting alla kan kasta av sig när de kommer till jobbet, och det är inte heller något jag tycker att någon bör kasta av sig. Livet fortsätter även fast en får lön för den tiden, och jag tycker inte att det ska ingå i någon människas arbetsuppgifter att lägga livet bakom sig.

Som svar på detta fick jag en massa uttalanden i stil med ”men det ingår faktiskt i deras arbetsuppgifter att vara trevliga”. Ja, jag vet det. Det var ju en jävligt intressant argumentationsteknik att typ konstatera fakta om hur arbetslivet ser ut när det är just det jag kritiserar. Frågan är om det är rimligt att det ingår i någons arbetsuppgifter att fyra av ett leende, och alltså i sin tur om en aktivt ska uppmuntra denna syn på arbete och kräva att människor ska ge bra service. Att verkligheten ser ut på ett visst vis betyder inte att det på något sätt är bra eller en naturlag, som individ kan en välja att ställa sig utanför detta. Som individ kan en välja att inte skvallra för chefen när en personal ger ett dåligt bemötande, en kan välja att inte utnyttja sin maktposition som kund.

Vissa menar att det finns en jämlikhet i detta, att ”alla ska vara trevliga”, alltså såväl kund som personal. Falskhetens i detta avslöjas när samma människor menar att de har ”rätt” till ett speciellt bemötande av dessa människor för att de ”faktiskt har betalat”. De anser sig alltså ha betalat inte bara för en fysisk vara, såsom kläder eller kaffe, utan även för något annat; personalens ”goda service”, hens leende och så vidare. Det är alltid personalens agerande som står i fokus. Kunden har alltid rätt.Även om alla i teorin ska ”vara trevliga” så är det alltid alltid personalen som straffas för brott mot denna regel.

Det finns en tydlig maktaspekt i detta; kunden är den som har pengar och den som har valfriheten, personen som står i butiken är anställd för att få kunden att spendera sina pengar där. Den som är anställd kan inte ”bojkotta” kunden om hen är otrevlig, hen har inget maktmedel till sitt förfogande. Kunden kan välja att dra sin väg och till och med skvallra för chefen vilket Wallin alltså valde att göra. Det är jävligt uppenbart vem som har makten i den här situationen, och att välja att använda den på det sättet Wallin gjorde är ett maktutövande som i slutänden går ut inte bara över den enskilda arbetaren utan över alla människor inom så kallade serviceyrken, eftersom de mer och mer förväntas agera på ett visst sätt för att tillfredsställa kunden och locka fler till sin butik.

Varför är det så viktigt för människor att få bra service? För många verkar det mest vara en fråga om ”principer”, om att det är så det ”ska” vara att handla i butik. Om att en ”faktiskt har betalat” och att då ska en bli bemött på ett ”korrekt” och ”trevligt” sätt. Om att det faktiskt är viktigt för butiken att kunderna får ett bra bemötande. Det sista argumentet är intressant eftersom det befinner sig på en slags metanivå, alltså: det är inte viktigt för mig personligen att få ett bra bemötande men jag antar att det är viktigt för andra kunder och således för butikens fortlevnad, och därför kommer även jag att kräva ett bra bemötande. Maken till endimensionellt tänkande får en leta efter, att liksom inte kunna tänka sig att en faktiskt kan röra sig utanför de av samhället givna riktlinjerna utan bara måste anpassa sig och kräva samma saker som andra antas kräva och att dessutom motivera sina egna krav med att det är vad andra antas kräva. Tänk själv för fan, istället för att medvetet bete er som en jävla fårskock som blir vallade in i rätt fålla.

Jag tycker att det är jävligt konstigt att mena att en skulle ha någon slags ”rätt” till att människor ska visa vissa känslor bara för att en betalat för till exempel en tröja. Vad är det egentligen som är varan här? Är det tröjan eller leendet från personen du köper den av? De flesta skulle nog säga att de är tröjan de köper och inget annat. De flesta skulle nog också säga att det är jävligt osmakligt att vilja köpa vissa känslouttryck från andra människor. Ändå accepterar många oreflekterat att de skulle ha någon slags ”rätt” till bra service bara i egenskap av kunder, eller i vissa fall endast som möjliga kunder. Att det är något som ”ingår i deras arbetsuppgifter” är ett ganska dåligt argument, eftersom personalens arbetsuppgifter är något som bestäms av deras arbetsköpare och inte av dig. Det är arbetsköparen som har juridisk rätt att ställa krav på personalens agerande, inte du som kund.

Vissa skulle säga att de inte vill köpa någons känslor utan bara vill ha lite hyfs/trevlighet. Vissa menar att ett leende ”inte kostar” och att det kan en begära. Detta är också att köpa känslor. Det är ett stort känslomässigt arbete att förställa sig, och kan vara väldigt utmattande om en har en kass dag. Ett arbete som tar energi från sysslor en skulle vilja uträtta på sin fritid.

Om du får dålig service av en person, ta några djupa andetag och tänk på att du inte har någon jävla aning om hens livssituation. Tänk på att alla kan ha en kass dag och att det kan vara svårt att bita ihop då. Tänk på att du bara behöver vara trevlig mot den personen en gång den dagen, men att den personen måste sitta och avfyra leenden flera timmar i sträck. Sedan kan du vara trevlig mot personen helt utan att kräva trevlighet tillbaka, för att du vet att du inte vet något om deras situation och för att även den suraste butikspersonal kan behöva ett trevligt bemötande. Sedan kan du gå från affären, samtidigt som personen måste sitta kvar där. Sedan kan du tänka på att vi verkligen måste se till att störta det här jävla arbetssamhället där människor är tvungna att stänga av sina känslor och fyra av leenden åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, bara för att få någon jävla skit såld.

Twitter 1/6. Om stress.

Tycker det är så tragiskt när människor ser sin oförmåga att anpassa sig efter egen inhumant arbetsliv som personliga tillkortakommanden. Typ: ”jag blir lätt trött/kan inte hantera stress/tycker det är jobbigt att vara positiv hela tiden” osv osv. Det är inte bara du!!!

Folk lär sig att se detta som personliga egenskaper och tillkortakommanden, som att de själv inte klarar något alla klarar. Det flesta blir trötta efter 8 timmar på jobbet, de flesta pallar inte ha ett leende på läpparna hela dagen, de flesta klarar stress dåligt. Men för att vi inte ska fatta hur kasst vi lever så förklaras detta som sjukdom, en frisk människa ska kunna prestera på topp.

Vi lär oss tänka: ”jag måste verkligen blir bättre på att hantera stress” istället för: ”jobbet måste verkligen bli mindre stressigt”. Och det är liksom alltid vårt fel att vi inte fixar de orimliga situationer vi ställs inför. Vi som måste börja ”må bättre”. Gå en mindfullnesskurs för att bättre klara stressen i vardagen, motionera för att få tankarna på annat. Ständigt detta arbete med sig själv. Vi uppmanas till mentalt arbete på oss själva, inte för vår egen skull utan för att vi ska bli duktiga arbetare.

Samhället och vår livssituation påverkar oss djupt. Det går över huvud taget inte att särskilja det från det som sker i vårt inre. Så jävla trött på att höra om hur jag ska göra för att inte låta mig påverkar av än det ena, än det andra. Jag är människa, jag påverkas! Så trött på att läsa i tidningar hur jag ska göra för att ”hantera stressen/ångesten”. Min ångest är inget påhitt, den kommer från samhället. Jag har ångest för att arbetsmarknaden ser ut som skit, för att det är så svårt att få bostad. Är det detta jag ska ”skaka av mig”? Jag är ledsen, men det går inte att ”skaka av sig” sin materiella verklighet. Den finns där oavsett om en vill eller inte. Jag vill bara ta alla utbrända, stressade och ångestfyllda människor, skaka om dem och säga: det är inte dig det är fel på, det är samhället.

Skrivit mer utvecklat om detta här.

Pengar.

Ibland snackar en med människor som ba ”det var pengar/kapitalismen/penningsystemet som möjliggjorde detta” och menar kanske välfärden eller infrastrukturen eller något annat. Jag undrar om de tror att människor inte producerade saker innan kapitalismen, om de tror att människor bara satt på sin röv och inte strävade efter att förbättra sin tillvaro på något vis.

Det kanske kommer som en överraskning för vissa, men pengar i sig gör absolut ingenting. Pengar i sig är antingen värdelöst papper eller siffror någonstans. Pengars värde ligger i den arbetskraft en kan göra anspråk på med dem.

Pengar har inte byggt någonting, det är det arbetare som har gjort. Och det skulle människor såklart kunna göra även utan pengar. Saker produceras dagligen utan att pengar är inblandade. Pengar är däremot en förutsättning för den form av exploatering som arbetare utsätts för i dagens samhälle.

Det är verkligen tragiskt med människor som tror att det är pengarna i sig som liksom fixar allting i samhället. Som inte kan se att det är människors arbete som skapar värde, inte papperslappar.

Kreativitet och arbetets logik.

img_3934En gång läste jag en person som skrev: ”ni med systemkameror, det enda sättet ni kommer kunna tjäna pengar på dem är att sälja dem”. Åtskilliga gånger har jag hört att jag borde tjäna pengar på de grejer jag är bra på. Jag borde bli journalist som är så bra på att skriva, jag borde bli konstnär, fotograf och så vidare och så vidare. Som om det jag gör inte är något värt om jag inte förr eller senare tjänar pengar på det. Ibland så håller folk på och ironiserar över att människor som sysslar med vissa uttrycksformer är kassa och menar att en inte ska vara kreativ om en inte kan (hur en då ska lära sig?) eller om en är originell i sina uttryck.

Det är en så tråkig inställning. Det finns en massa skäl till att vara kreativ som inte har att göra med att en vill skapa ny, unik, stor konst eller att en vill kunna tjäna pengar på sina förmågor. Båda att fotografera och rita för mig är främst lustfyllda aktiviteter, något jag vill göra utan krav. Om någon sedan är intresserad av att köpa något jag gör så är det kul, men det är inte min grundtanke med skapandet. För mig är det kul att fotografera och rita även om jag gör dåliga eller ooriginella saker. Det är liksom inget jag gör för någon annan utan för mig själv, för att det är njutbart.

Det är så tragiskt att det är förmågan att kunna tjäna pengar på det som värdesätt i samhället. Att människor liksom inte kan få vara kreativa för sin egen skull utan att det är något som måste fogas in under arbetets logik. Att det finns en speciell kreativ klass, som liksom är de enda som får vara kreativa medan resten ska ägna sig åt sina andra jobb. Jag hoppas att jag aldrig lägger ner bara för att det jag ägnar mig åt inte kan fogas in under arbetets logik.

Om det personliga varumärket, arbetslivet och den självpåtagna kontrollen.

När jag åker tåg hem från Stockholm så brukar jag läsa Platsjournalen, en tidning som mest innehåller jobbannonser men även lite ”tips” för den som söker arbete. Jag läser den för att jag tycker att den är en intressant tidsmarkör.

IMG_20130410_215525

I tidningen står det en massa om hur en ska göra för att kunna få jobb. Till exempel hur en ska jobba med sociala medier:

IMG_20130408_231110 När jag läser sånt här tänker jag på min blogg, på allt som står i den om arbetsköpare, arbetslinjen, fackligt arbete, kommunism, radikalfeminism och att en inte alltid kan följa lagen om en vill ha förändring. Och så tänker jag på orimligheten i att jag skulle ta bort alla texter jag lagt hundratals timmar på att skriva bara för att en eventuell arbetsköpare inte ska tycka att jag har för ”starka åsikter”.

Nu ser jag det som ganska troligt att jag kommer jobba med något där mitt politiska engagemang kommer ses som en tillgång, eller i alla fall inte som ett problem, och därför känner jag att det är ganska lugnt för egen del. Jag tro dessutom inte att det är många arbetsköpare som orkar läsa igenom såpass mycket text, utan det handlar väl mest om att slänga ett öga på det och kolla så att det inte är något väldigt uppseendeväckande.

Men jag oroar mig seriöst för denna självrannsakan som människor uppmuntras till, och som jag tror att en majoritet också böjer sig under. Jag har hört många människor tala om att det är viktigt att inte lägga upp vissa saker och även skuldbelägga folk som gör detta, istället för att ifrågasätta rimligheten i att människor inte bara ska vara duktiga arbetare på arbetstid och inte snacka skit om företaget en jobbar på utan även ska jobba aktivt på att polera sin yta redan innan en har blivit anställd.

Nu kan en säga att det är ”så arbetsmarknaden ser ut” och ja, det är väl sant att det är så. Men är det ett skäl till att ytterligare förstärka dessa mekanismen genom att utsätta inte bara sig själv, utan även andra, för den här formen av social kontroll? En kan konstatera en realitet, det vill säga att det kan spela roll för ens möjligheter till anställning, utan att för den sakens skull göra ett påstående om att det är en sak personen ifråga borde anpassa sig till eller skuldbelägga den som inte gör det. En kan se verkligheten utan att acceptera den som något naturligt eller bra.

Jag förstår människor som sorterar för att de känner sig tvungna till det, men jag förstår inte dem som tycker att det är så det borde vara, att det är så en borde göra. Om jag läser en artikel om någon som förlorat jobbet för att hen skrev fel sak på facebook så tänker jag att arbetsköparen är en idiot, inte att arbetaren borde ha varit noggrannare.

Även om det inte ändrar något i det specifika fallet, arbetaren förlorar ju fortfarande sitt jobb, så är det av stor vikt var vi lägger skulden. Det handlar om att inte utsätta människor för ytterligare skuld för något som egentligen rör sig om ett sjukt system. Det handlar om att inte normalisera det inflytande arbetslivet tillåts ha över resten av våra liv och våra personligheter, det handlar om att se det sjuka i ett system som tvingar människor att göra om sig själva och hela sina liv för att kunna klara sitt uppehälle. Att uppmana folk till mer självkontroll som ett resultat av detta är inte rimligt, det rimliga är att reagera med ilska.