Etikett: arbete

Om sökmotoroptimering och onödigt arbete.

Ibland hävdar människor att det inte finns något onödigt arbete, något som såklart går stick i stäv med min personliga uppfattning. En kan såklart tänka sig tusentals produkter som världen verkligen skulle kunna klara sig utan, för att inte tala om all reklam som görs för dessa produkter. Jag menar, bara förekomsten av reklam som fenomen bevisar ju på något vis att det finns onödiga produkter: produkter som det inte finns någon naturlig marknad för utan där en sådan måste tvingas fram genom aggressiv marknadsföring som tvingas på oss.

Men för att ändå förklara vad jag menar så ska jag ta ett exempel på onödigt arbete, nämligen en viss form av sökmotoroptimering som förekommer i ganska stor utsträckning. Såhär fungerar det: sökmotorer som Google avgör olika sidors relevans efter hur länkade de är av andra sidor. Om du till exempel söker på ”feminism” och en sida har blivit länkad i samband med ordet feminism av många olika sidor så bedöms den som relevant och hamnar längre upp bland resultaten.

Detta är såklart av stort värde att manipulera för företag som säljer grejer på internet, eller som av andra skäl har ett intresse i att få många klick. För det mesta när en söker på saker så kollar en kanske de tre första träffar, om ens det. Sällan bläddrar en bak flera sidor i resultaten. Därför är det sjukt relevant för företag att hamna bland de här första träffarna, allra helst den översta. Till detta använder en sökmotoroptimering. Det finns en massa sätt att göra detta på, men de som jag tyckte fokusera på är sökmotoroptimering som bygger på att andra sidor ska omnämna ens produkter i rätt sammanhang.

Till exempel såhär: om någon har ett företag som säljer viagra så vill hen att hens hemsida ska hamna så högt som möjligt när folk söker på ordet ”viagra”. Därför vill personen att hens hemsida ska bli länkad i samband med ”viagra”. Det den personen då kan göra är att sätta upp en massa olika hemsidor som alla har texter som nämner ”viagra” och länkar till huvudhemsidan. Det måste vara flera olika hemsidor för att väga tungt. Grejen är att det inte går att göra detta automatiserat, en kan till exempel inte ha samma text och lägga ut på en massa olika sidor, för detta genomskådas direkt av till exempel Google. Texten måste vidare vara skriven av en människa eftersom det också känns igen om det bara är en massa trams, och sorteras bort. Därför finns det företag som enbart sysslar med att producera text med vissa nyckelord i, till exempel ”viagra”, lägga ut på olika hemsidor och länka till uppdragsgivarens hemsida, så att hen ska rankas högt på olika sökmotorer, så att hen ska kunna sälja sin jävla viagra. Texterna som skriva håller såklart inte någon hög kvalitet, de är bara precis så ”bra” att de inte blir fångade i olika sökmotorers filter för vad som är relevanta länkar.

Det finns alltså en massa människor som sitter och skriver denna text för hand. En massa massa människor sitter och producerar helt menlös text som absolut ingen kommer att ha behållning av att läsa, för att kunna länka till en hemsida så att den hemsidan ska komma högt upp i en jävla sökmotor, så att någon ska kunna sälja en produkt som tusentals andra redan säljer.

Producerar dessa människor något av värde? Nå, det beror väl på vad en menar med ”värde”. En kan tänka att ”värde” uppstår automatiskt då någon bidrar till att saker och ting blir sålda, så att kapitalismen går runt, men detta tycker jag är en ganska orimlig definition. För mig handlar värdeskapande om att själva aktiviteten en utför faktiskt tillför någonting till världen, eller för en själv. Jag kan verkligen tänka mig en massa olika saker dessa personer skulle kunna göra istället som skulle vara mer värdefullt, till exempel hänga med sin familj eller sina barn, engagera sig i något ideellt projekt, läsa en bok eller vad fan som helst. Jag får ångest av tanken på att människor sitter och ägnar hela arbetsdagar åt att producera denna menlösa text när de skulle kunna göra något trevligt istället.

Jag menar inte att skuldbelägga den som gör detta, det är väl ett arbete som vilket som helst och en behöver såklart få in pengar som alla andra. Däremot så tycker jag att vi måste ifrågasätta systemet som driver fram denna utveckling. Detta är alltså en verksamhet som kapitalismen driver fram, som är rimlig att driva inom systemet, och detta tycker jag är absurt. Jag förstår inte hur någon kan tycka att det är bra att ha ett samhälle där människor ägnar tid åt den här typen av sysslor, för jag vägrar verkligen tro att de som gör det tycker det är en värdare grej att ägna sig åt än att var ledig. Alla dessa timmar, allt detta människoliv, som går åt till att skapa saker och ting helt utan värde.

Individualiseringen av hälsoproblemen.

Lady Dahmer har skrivit om det här med hälsa och klasstillhörighet. Många människor lägger fokus på att ”folk” måste ta mer ansvar för sig hälsa och till exempel sluta röka, börja träna och äta mer grönsaker. Detta kan väl absolut vara vettiga tips till enskilda individer, men som bred lösning på hälsoproblem i samhället är det uselt. Är det någon som på allvar tror att folk kommer få bättre hälsa för att en hetsar människor till att träna och äta nyttigt? Det är säkert många som vill göra detta men som av olika skäl saknar möjligheter.

Hälsa handlar mycket mer om vilka levnadsvillkor en har. Spela roll om en går en powerwalk om en sliter ut kroppen genom monotona rörelser på jobbet, stressar för att få vardagen att gå ihop, har för dålig ekonomi för att gå till läkaren om det inte är riktigt illa och så vidare.

Något som spelar stor roll för hälsan är vilket yrke en har. Jämför ett fysiskt slitsamt yrke med massa monotona rörelser, mycket stress och små möjligheter att själv få bestämma över sitt arbete med ett mindre fysiskt tungt, varierande yrke där en har relativt stor autonomi.Vad tror ni får en att må bra och dåligt? Faktorer som stress, upplevt självbestämmande etcetera påverkar också den fysiska hälsan mycket, det handlar inte bara om vad en stoppar i munnen och hur mycket en rör på sig. Att en powerwalk tre gånger i veckan väger lätt i förhållande till att spendera åtta timmar om dagen i en miljö som får en att bli stressad och må kasst. Arbetet utgör ungefär hälften av människors vakna tid och utformningen av det är extremt viktigt för ens hälsa.

Tänk sedan på om en till exempel har möjlighet att låta någon annan ta hand om ens eventuella barn när en tränar, om en orkar ställa sig och laga någon nyttiga jävla mat eller om en är för slutkörd efter jobbet och om en i så fall har råd att köpa mat som funkar. Ibland säger folk att ”alla har råd” att köpa träningskort/träningskläder, vilket ju såklart inte är sant från första början, men även om det vore sant handlar det ju inte bara om att ”ha råd” utan om vad en måste prioritera bort. Med ansträngd ekonomi märks sådana utgifter mycket. Sedan är det också en fråga om att ha tid och energi att utnyttja det. Jag kan verkligen förstå att den som jobbar heltid inte har någon lust att lägga ytterligare tid på träning efter jobbet, om en nu ens har möjlighet.

Och nu kan en ha en massa invändningar. Kanske att den som inte har råd med träningskläder kan ta en rask promenad eller det där ständiga käcka ”ta inte bilen/bussen” till jobbet, ungefär som om alla hade råd att ta bil/buss. Kanske att folk ”borde” prioritera sin hälsa högre. Kanske att en kan ”downshifta”. Gud, jag har hört så många.

Men snälla, lyft blicken från individen för fem sekunder? Visst, en kan tala om ”individuella val” och så vidare tills en spricker men om en faktiskt är intresserad av att lösa ett problem och inte bara skjuta skulden för det på individen så föreslår jag att en istället ser det på en samhällelig nivå. Visst, om alla ansträngde sig till max skulle kanske folkhälsan bli lite bättre, men de stora förbättringarna ligger i att förändra människor situation. Att minimera arbetsskador, att förkorta arbetsdagen, att minimera stressen på arbetsplatsen, att göra det billigare att gå till läkaren och så vidare.

Jag är så trött på människor som alltid alltid måste hitta skulden till samhällsproblem i individens val, ungefär som om människors dåliga hälsa handlade om att alla plötsligt hade slutat äta morötter. Det kommer inte att lösa ett skit att tänka så, det kommer bara göra att människor får mer skuldkänslor. Okej att det kanske är enkelt för dig att slippa ifrågasätta samhället och istället bara kunna skylla på ”lata individer” men att se det som någon slags enhetlig lösning är helt enkelt inte hållbart.

Lönearbete är inte oberoende.

Ibland säger människor att en ska ”vara oberoende” vilket typ alltid betyder att en ska lönearbeta istället för att gå på bidrag. Jag förstår inte idén om att lönearbete skulle innebära något slags oberoende. En är ju precis lika beroende av sin omgivning som lönearbetare, beroende av att någon ska vilja anställa en, vilja betala en rimlig lön till en och så vidare. Är det verkligen rimligt att betrakta detta som oberoende i någon mening? Jag tycker inte det. Även som lönearbetare är du också beroende av staten, även om det kanske inte är lika påtagligt i vardagen. Det är staten som fixar din välfärd, som betalar ut din eventuella sjukpenning och framtida pension.

Det enda sättet att vara på riktigt oberoende borde ju vara att ha så mycket pengar att en klarar sig en livstid på dem. Alternativt att vara självförsörjande.

Det känns som att det sprids en massa myter kring arbete, om hur fett det är för den personliga utvecklingen och hur fri en är om en lönearbetar. När en kollar närmre är det sällan att detta stämmer i alla fall, eller ens majoriteten av dem. Även om du tjänar dina egna pengar kommer du att vara en del av ett samhälle som fixar en massa saker åt dig, och kräver saker av dig. Och det värsta är att de flesta faktiskt också behöver detta samhälle, kanske inte alltid men i alla fall under någon period i livet. Idén om oberoende genom arbete är en myt.

Bättre att förbättra det vi redan har än att börja om på nytt.

Och som vanligt när en skriver om arbete så är det någon som ska komma och säga att det faktiskt inte är någon som tvingar dig att jobba, som denna charmiga från ”Boris”.

Det är ingen som tvingar dig att arbeta. Flytta ut till en grotta i skogen om du vill. Men ingen ska heller tvingas försörja dig på sitt arbete. Latmaskar får ta ansvar själva.

Jag har så grymt många problem med det här uttalandet.

  1. För det första är det världens sämsta motargument mot någon politisk vision någonsin. Herregud, politik handlar ju om att förbättra samhället. Jag fattar inte vissa människors fixering vid faktiskt tvång, inte alls. Vem fan bryr sig om det föreligger formellt tvång eller inte? Detta handlar om att vi som samhälle måste kunna sträva efter något mer än arbete och konsumtion. Att flytta ut i skogen skulle ju bara göra att en började på noll igen, och det verkar ju dumt.
  2. För det andra är det en extrem historielös syn på tillvaron. Människor har ju tvingats in i arbete genom proletarisering genom fråntagande, privatiserandet av allmänningar och kriminaliserandet av lösdriveri. Detta är faktorer som varit viktiga i det moderna arbetssamhällets framväxt, för att skapa en disciplinerad och lydig arbetarklass. Att vissa människor kan bestämma över andra beror på att de äger naturresurser och produktionsmedel, och detta ägande är knappast något självklart berättigat.
  3. För det tredje ignorerar det helt att människan är en samhällsvarelse. Få har den mentala kapaciteten att bara ta sitt pick och pack och dra. Vi vill leva tillsammans med andra människor.
  4. För det fjärde är det helt enkelt inte sant. Människor kan inte hur som helst flytta ut och bo i en grotta i skogen. Varför? Jo, för skogen ägs av någon. Även om skogen ägs offentligt så får en inte bosätta sig i den hur som helst. Visst finns det säkert de som lyckas i vilket fall, genom att inte bli upptäckta, men detta är knappast en lösning för flertalet. Om en dessutom ska skaffa sig lite bättre levnadsstandard, kanske bygge ett hus, odla mark och så vidare så blir det garanterat mycket svårare.

Nej, jag föredrar att vi jobbar för politisk förändring av den situation vi har idag framför att flytta ut i skogen. Pallar inte typ bygga upp ett nytt samhälle och sådär, utan tycker det verkar fetare att göra det befintliga bättre med tanke på alla bra saker vi har byggt upp som skulle kunna bli ännu bättre om vi förvaltade dem gemensamt.

Om liberalismens oförmåga att hantera längtan efter ett liv bortom arbetslinjen.

Som en reaktion på på Virtanens krönika om det absurda i arbetslinjen så har en för mig hittills okänd timbroit, nämligen Santesson, skrivit ett indignerat inlägg om hur dumt, bortskämt och naivt det är av Virtanen att tro att livet skulle kunna innehålla något mer än arbete och reproduktion.

Nej men snälla Virtanen, detta ekorrhjul som du tycker är en sådan pest är det helt vanliga livet som det i olika former har sett ut för människan sedan Adam dömdes att arbeta i sitt anletes svett. Det är inte den satans kapitalismens fel att veden inte hugger sig själv. Formerna varierar förstås över tiden, men grunden för tillvaron består ofrånkomligen: Dagar av arbete avlöser varandra, man är trött på kvällen och stiger upp nästa morgon och fortsätter.

Nå, men det är nog ingen av de arbetskritiska som tycker att ”veden ska hugga sig själv”. Snarare handlar det om att vi finner den politiska visionen ”arbetslinjen” absurd. Det är en politik som bygger på att skapa mer arbete, arbete som egentligen inte verkar behöva utföras eftersom vi har en såpass hög arbetslöshet som vi har.

Santesson raljerar över Virtanens drömmande om ett annat liv, ett liv bortom arbetslinjen.

Men det måste komma något mer! Måste det? Räkna inte med det. Om man inte trivs med sin tillvaro får man antingen förändra den eller lära sig acceptera den och leta efter mening i de dagar som ändå kommer en efter en. Virtanen vill bli räddad. Sextimmarsdagen? Medborgarlön? Någon offentlig åtgärd måste väl finnas som kan rädda honom från vardagens slit.

Det Santesson gör här är att låtsas som om arbetssamhället liksom vore det naturliga, det vardagsliv som finns utan politikens inblandning. Vad hen glömmer är att arbetslinjen är aktiv politik idag, liksom hela arbetssamhällets framväxt också varit det historiskt. Människor har tvingats in i arbete genom att fråntas sina möjligheter till egen försörjning.

På det store hela pekar texten på ett mycket viktigt skäl till att jag inte längre är liberal: den otroligt cyniska hållning som ofta finns i de kretsarna. Visionslösheten. Tendensen att raljera så fort någon presenterar en vision bortom kapitalism, arbetssamhälle och skattesänkningar. Den ”pragmatiska” hållningen som alltsom oftast bara är ett sätt att slippa ta ställning i en rad viktiga frågor: ”alla vill ju arbeta mindre men såsom det ser ut idag är det tyvärr inte realistiskt”. Men att sänka bolagsskatten, införa Rut- och Rotavdrag, sänka restaurangmomsen och så vidare är fullt realistiskt. Men den som tycker att det är konstigt att mer arbete är vårt samhälles främsta politiska målsättning, den är naiv.

Jag har börjat få en känsla av att många i offentligheten har svårt att förhålla sig till tillvarons besvärliga realiteter. Man kan kalla det för en överdrivet förlängd ungdomstid, en naiv livsuppfattning.

Virtanen sätter i sin text fingret på ett problem. Hen gör inte anspråk på att leverera en fullständig lösning, hen har inga idéer om hur vi ska göra för att ta oss bort från detta ekorrhjul, men hen har en dröm om ett liv bortom arbetslinjen. Och det tror jag att många har idag. Det bör väl människan strängt taget alltid ha haft, skillnaden är att vi innan har strävat mot detta mål politiskt men nu har upphört att göra det trots att vår produktivitet ökat. Därav kommer frustrationen hos arbetare. Vad är meningen med allt slit om vi inte får det bättre? Räcker vår produktion endast till överlevnad? Uppenbarligen inte, eftersom en samtidigt kan se hur andra berikar sig på vårt arbete, eftersom en samtidigt kan se hur stora mängder mat förstörs.

All politik måste börja med att definiera problem och en riktning i vilken en vill röra sig. Liberalismen har idag ingen sådan riktning, och denna brist försöker den kompensera genom att raljera över var och en som uttrycker en önskan om det. Anklaga dem för att vara utopiska och orealistiska eller rentav bortskämda.

Själv omfamnar jag denna längtan efter något större i livet. Jag vill inte att det bara ska vara ”ett jäkla slit” och sedan döden, som Santesson uttrycker det. Jag tycker dessutom att det är politikens uppgift att organisera samhället på ett sätt som strävar mot något mer än arbete och död. Detta tycker väl Santesson är naivt, och det får hen väl tycka. Men jag förstår inte vad en som inte tror på politikens kraft att förbättra samhället har i politiken att göra.

Det handlar inte om lika möjligheter, det handlar om rätten till ett värdigt liv.

Givetvis är det trevligare när borgerligheten inser att det finns ett klassamhälle än om de inte gör det, och därför uppskattar jag att Neuding skriver om detta i SvD idag. Vad jag däremot tycker är konstigt är att texten blir så hyllad från vänsterhåll. Jag antar att det har att göra med att vänstern är så svältfödd på att få sin världsbild respresenterad att vi hugger efter minsta grej, speciellt om någon” seriös” borgare säger det.

Neuding har nämligen ingenting emot klassamhället som sådant, hen vill bara inte att det ska vara så baserat på vad en föds till. Det Neuding vill ha är så kallad ”meritokratisk kapitalism”, vilket verkar betyda att den som är bäst på att äga produktionsmedel, pengar och makt ska göra detta:

Det är en god sak att människor kan bli rika på att starta framgångsrika företag. När rikedom däremot huvudsakligen bygger på arv och klass har man brat-kultur, inte meritokratisk kapitalism.

Neuding fokuserar tydligt på det felaktiga att en föds in i en given klass, inte att klassamhället som sådant existerar:

Man behöver inte räkna förmögenheter för att se att vi har för lite social rörlighet i Sverige. En analys från SCB och Högskoleverket visar att 27 procent av unga från arbetarklasshem går vidare till högre utbildning, jämfört med 70 procent av barn till högre tjänstemän. Det är ett tecken på systemfel att människors liv i så hög grad bestäms av föräldrarnas klasstillhörighet.

För en liberal spelar det ingen roll om vi har stor ojämlikhet, så länge de som kommit till de högsta posterna kommit dit på ”egna meriter” eller är de ”mest dugliga” för att utföra ett givet arbete. Det som svider i det liberala hjärtat är inte att människor har det olika bra, att vissa sliter ut sina kroppar i förtid för pisslön samtidigt som de skapar mervärdet som företaget tjänar sina pengar på medan deras chefer lyfter 50 gånger vad de tjänar.

Jag tycker att det är deppigt att klassdebatten har kommit att fokusera så mycket på just biten om arv, men jag antar att det är det argument som funkar bäst i den liberala era vi lever i. Det som får människor att reagera är inte att folk har det dåligt, utan att folk inte ses som individer. Givetvis är det viktigt att se till arv, eftersom det handlar om vilken erfarenhet som finns av olika sociala villkor i olika maktgrupper i samhället, vilket är relevant i såväl politik som myndighetsutövning. Drömmen om ett klasslöst samhälle är dock inte drömmen om ett samhälle där alla får samma möjligheter att placera sig i den sociala hierarkin, utan drömmen om ett samhälle utan sådana hierarkier.

Det är ett stort problem att stora delar av vänstern har anammat den liberala synen på klass såpass mycket att Neuding ses som någon jävla hjälte när hen skriver att vi borde bevara de strukturer vi har idag men kanske se till att de inte bygger så mycket på föräldrarnas klasstillhörighet. Allting handlar om social rörlighet, om att inte behöva födas in i en klass en inte passa.

Även om ägandestrukturerna kastades om varje generation, så att arbetarnas barn blev kapitalister och tvärtom, så skulle jag vara emot ett samhälle där vissa människor berikar sig på andra människors arbete bara för att de har produktionsmedlen i sin ägo. På samma sätt skulle jag vara emot maktstrukturer baserade på kön även om de olika könen turades om att stå högst upp i pyramiden. Det handlar inte om att ha lika möjligheter, det handlar om att alla borde ha rätten till ett värdigt liv, oavsett om en råkar ha fallenhet för att driva företag, för att ta hand om sjuka eller vara oförmögen till arbete.

Det krävs en framtid bortom arbetslinjen.

Denna artikel, Vår generation kommer flippa ur, skriven av två av de som själva var med under instagramkravallerna i Göteborg i December för någon månad sedan, skissar en mycket mörk bild av villkoren för ungdomar idag. Jag tycker att den är mycket läsvärd för att kunna skapa någon slags förståelse över vilka samhälleliga premisser som ligger bakom en sådan händelse.

Jag känner igen mycket i texten. Framförallt i längtan efter någon slags händelse. Att något måste ske, något måste förändras, och att det inte spelar så stor roll vad eller varför eftersom tristessen är så jävla bedövande.

Vad jag däremot inte känner igen mig i är beskrivningen av en vuxenvärld som inte ser eller bryr sig. För mig fanns den alltid närvarande. Men så är jag också en medelklassunge, uppväxt i en trygg villaförort, med gode ekonomiska och akademiska förutsättningar och så vidare och så vidare.

Mycket är jobbigt när en är i tonåren. Men det blir såklart mycket jobbigare om en dessutom växer upp i en tid som präglad av kriser, skräcknyheter (och verklighet) om stigande arbetslöshet, ”hårdare tag”, avvecklad välfärd och dessutom tillhör en marginaliserad grupp.

Det är alltid lika tröttsamt att läsa kommentarerna på den här typen av artiklar. Vissa tycker att det minsann inte är annorlunda för denna generation än vad det var för generationerna tidigare. Nå, det är klart att det alltid suger att vara ung, på samma sätt som det suger att leva i stort, men det är också klart att villkoren kan förändras. Faktum är att vi idag lever i ett samhälle med högre arbetslöshet än på mycket länge, där kriserna mer eller mindre avlöst varandra under en tid, där möjligheterna till utbildning för marginaliserade grupper försämrats och så vidare. Ett samhälle där det inte finns några visioner och drömmar. Där det högsta politiska målet är att minska arbetslösheten (inte utrota den, såklart, för det skulle ju näringslivet förlora på).

Vidare så spelar det ganska liten roll om alla generationer innan kände precis detsamma. Som vuxen borde en i så fall kunna skärpa till sig och kanske leverera ett bättre bemötande än vad som gavs till generationerna innan. Målet med samhällsprojektet måste väl ändå någonstans vara att det ska bli bättre, inte bara harvas runt i samma gamla status quo. Jag har noll respekt för människor som bara accepterar saker som de är med hänvisning till att det ”alltid” varit så.

Jag vill dock påpeka att jag tror det finns en fara med att se detta enbart som en generationsfråga, vilket är ett populärt perspektiv. Det är givetvis en generations- och klassfråga. Problemen slår inte slumpmässigt mot ungdomar som grupp, utan extra hårt mot vissa grupper. Det är viktigt att minnas detta, för annars finns risken att detta hamnar i glömska när medelklassungdomarna till sist får vettiga jobb, samtidigt som vissa fortfarande kommer att vara kvar i samma sits. För det är troligen vad som kommer att ske.

Det går inte att lösa detta med ”hårdare tag”. Vad som krävs är trygghet, meningsfullhet och en framtid som erbjuder något mer än ändlöst slit för pisslön. En framtid bortom arbetslinjen.

När kunskapen fogas in under arbetets logik.

Svenskt näringsliv har under en tid drivit frågan om att näringslivsanpassa utbildningen i landet. Detta ska ske genom att ”resultatinriktad” forskning och utbildningar som är gångbara på arbetsmarknaden premieras, bland annat genom att humaniorastudenter ska få mindre pengar som ”signal” på att deras utbildning inte lönar sig. Med ”resultatinritad” forskning menas forskning som ”samverkar” med näringslivet, alltså är till nytta för näringslivet.

I en tid där så gott som alla partier är överens om att jobben och tillväxten är det viktigaste på den politiska dagordningen så faller dessa förslag såklart i någorlunda god jord, utan att bli ifrågasätta med den frenesi en skulle önska. Men vad innebär det egentligen för akademin att den ska jobba med näringslivet intressen som ledstjärna?

Min kursansvarige på nationalekonomi berättade att Uppsala universitet enbart hade behövt dra ner på utbildningsplatserna på samhällsvetenskapliga institutionen med 1000 platser i och med de senaste besparingarna. Det är otroligt många människor som inte kommer att kunna läsa samhällsvetenskapliga ämnen. Det är en stor förlust av människor som skulle kunna lära sig att bättre förstå och kritisera samhället vi lever i. På statskunskapen, som jag läser nu, har de blivit tvungna att dra ner seminarietiden till bara en timme i veckan, trots att diskussion är ett av de nödvändiga huvudinslagen i utbildningen. Detta gör inte bara att färre får utbildning, utan även att de som får den får sämre sådan. Inte ett särskilt rimligt sätt att förvalta det faktum att en massa människor investerar både tid och pengar i högskolestudier.

Den vetenskap som drabbas av denna politik är med nödvändighet samhällsvetenskap och humaniora. Detta beror på att nyttan med denna vetenskap allt som oftast inte kan mätas i ”innovationer” som Svenskt näringsliv kallar forskningsresultat när de är till nytta för näringslivet. Gynnas gör istället forskning som tydligt riktar in sig på att ta fram resultat som överensstämmer med vad näringslivet efterfrågar. Saker det är lätt att tjäna pengar på.

Ett vanligt argument är att en ska göra detta för ”studenternas egen skull” eftersom de ändå inte får något jobb efter utbildningen. Som om frågan om vilka jobb som finns vore helt opolitisk! Vilka jobb som finns beror i stor utsträckning på vad som premieras i samhället. En massa saker, såsom kultursektorn och forskning, måste till stor del finansieras gemensamt. Om vi drar ner på finansieringen av detta så är det klart att det inte finns några jobb för studenterna. Det betyder inte att det inte finns behov av deras kompetens eller att det inte finns arbete som behöver utföras.

Häri finns själva problemet med Svenskt näringslivs idé om samhällelig nytta. De definierar denna nytta utifrån vad som gagnar näringslivet, eftersom näringslivet ”ger jobb” och så vidare. Men det som gagnar näringslivet är inte alltid det som gagnar samhället i helhet. Det finns en massa saker som är värdefulla utan att kunna mätas i kronor. Ett exempel på detta är jämställdhet, som ju är något positivt i sig själv och inte för att det skapar mer konkurrenskraftiga företag eller något annat trams.

Genusvetenskapen kommer troligen inte att komma på någon uppfinning som näringslivet kan tjäna en massa pengar på. Däremot så är den till nytta för samhället på en mängd andra sätt. Den hjälper oss att förstå strukturer som styr våra liv, och förhoppningsvis även att frigöra oss från dem. Det kanske inte är till nytta för Svenskt näringsliv att jag lär mig att förstå historiskt politiskt tänkande, men det är definitivt till nytta för mig när jag ska begripa världen omkring mig. Dessa kunskaper är också nödvändiga för att samhället som helhet ska röra sig framåt, att det finns ett levande kunskapsklimat inte bara för de discipliner som levererar det näringslivet behöver, utan för alla.

Samhällsnytta är nämligen inte synonymt med nytta för näringslivet. Det finns en mängd saker som gynna samhället utan att gynna, eller rentav missgynna, näringslivet. Näringslivet kan inte få sätta agendan för vilka områden vi anser intressanta att utforska, näringslivet kan inte sätta gränserna för sökandet efter kunskap. Det är inte demokrati, utan företagsstyre.

Alla kan inte vara rika.

IMG_20130111_162720

Det finns en speciell bokgenre som jag skulle vilja kalla entreprenörslitteratur. Den är kanske inte alltid skriven av entreprenörer, men det finns en genomgående ton som bygger på att alla kan lyckas, alla kan bli miljonärer och så vidare. Ja, ni fattar vad jag menar.

Jag hittade hur som helst denna bok i bokhandeln. Jag har inte läst den, så det jag reagerar på nu är endast titeln: Så här kan alla svenskar bli miljonärer. Det finns en uppsjö av litteratur på samma tema, som bygger på att alla kan lyckas med att bli rika bara de gör en samling saker. Att alla kan bli förmögna är en trevlig idé, eftersom den döljer den grundläggande ojämlikhet som rikedom bygger på. Om en låtsas att alla skulle kunna ha de lika fett som rika människor har det bara de också gjorde samma saker som rika människor gjorde så känns det mindre jobbigt att ha ett samhälle där människor har det olika bra.

Ett enkelt sätt att göra all svenskar till miljonärer hade såklart varit att ändra valutan. Men det är såklart inte det som åsyftas. Det som åsyftas är att alla ska ha samma levnadsstandard som vi idag förknippar med ”miljonär”. Det är däri lockelsen ligger. Inte i att alla ska ha en miljon på kontot, utan i att alla ska kunna köpa samma saker för sin miljon.

Pengar i sig är värdelösa. Att bara ha pengar på kontot eller i handen betyder absolut ingenting. Vad som ger pengar ett värde är att du kan köpa saker för dem. Det är köpkraften, och inte pengarna i sig, som skapar levnadsstandarden. Detta förstår såklart minsta barn, och det är inte här mitt resonemang slutar. Den verkligt viktiga frågan är: vad är det då som skapar denna förhöjda levnadsstandard, bortom pengarna? Jo, det är förmågan att kunna köpa andra människors arbetskraft!

Jag vill påminna om Strömquists krönika om de mysiga klassklyftorna:

Varför driver högern en politik för att öka klassklyftorna i Sverige? Svar: För att det är mysigt för dem. Klassamhället ger dem LIVSKVALITET. Det sätter verkligen guldkant på tillvaron!

Först kanske man tror att de rika helst vill att alla ska vara rika, att hela världen ska vara som ett enda stort Vellinge kommun. Men om man tänker efter, så är det inte så – utan det är mycket softare att vara rik i ett land där det också finns fattiga!

Detta stämmer väl, men jag vill utvidga det hela en smula. Det är mycket softare att vara rik på en planet där det också finns fattiga. Om alla hade haft lika, eller nästan lika, mycket pengar så hade inte rikedomen varit värd lika mycket. Detta för att det pengarna egentligen gör är att de tillåter den som har mer att bestämma över den som har mindre, men hjälp av monetär ersättning. Detta utbyte av arbetstid kan ske dels direkt, genom så kallade ”tjänster” som ju blivit så inne nu, eller indirekt genom olika varor (som ju kräver arbete för att produceras).

Pengar är i grund och botten ett maktmedel och inget annat. Men för att det ska kunna vara ett maktmedel så krävs det att 1) människor behöver pengar för att överleva 2) det finns en ojämn fördelning av pengar i samhället. Om vissa människor är beroende av pengar för sin överlevnad och har väldigt knappt om pengar så är det beredda att gå längre för att få en mindre summa. Det är alltså grundläggande för att pengar ska kunna fungera som ett maktmedel att människor fråntas sina möjligheter att försörja sig på andra sätt, vilket har gjorts genom att privatisera den allmänna egendomen och därmed göra människor utelämnade till pengasystemet för att kunna försörja sig. Detta gör att de blir tvungna att sälja sin arbetskraft till den som har mer pengar.

Givetvis så tjänar den som är förmögen på att människorna på andra änden av skalan blir mer desperata. Detta gör nämligen att de kan köpa mer arbete för sina pengar. Deras liv kan bli enklare och bekvämare eftersom de kan betala andra för att utföra deras sysslor och producera deras varor till ett billigare pris. Det är alltså inte den absoluta summan pengar som spelar roll, utan hur mycket pengar en har relativt andra människor.

Jag tycker att det är viktigt att förstå att pengar inte bara är någon abstrakt enhet, utan att pengarnas funktionssätt är att låta människor med mer pengar ha makt över människor med mindre pengar. Det är det som är pengarnas funktion och det är också denna ojämlikhet som utgör pengarnas värde. Ju större ojämlikheten är desto mer blir pengarna värda. Ju fler olika saker som kan köpas för pengar, ju mer beroende de som saknar pengar är av pengar för sin överlevnad och ju större ojämlikheten mellan de som har och de som inte har pengar är desto större blir pengarnas makt.

På grund av detta skulle inte alla kunna bli rika i ett kapitalistiskt system. Visst, alla skulle kunna äga en miljon kronor men denna miljon skulle inte innebära samma sak som en miljon kronor gör i ett samhälle där andra människor har mindre eller ingenting alls. Pengarnas värde ligger inte i pengarna i sig, utan i relationer mellan människor med olika mycket pengar.