Etikett: arbete

Kapitalets gåta och kapitalismens kriser.

Läser för närvarande boken Kapitalets gåta och kapitalismens kriser av Harvey som är menad att förklara hur kapitalismen fungerar i praktiken.

Nedan har jag saxat ett citat från boken som handlar om hur tillgången på arbetskraft måste skapas:

Vad Marx kallade den ”industriella reservarmén” är en nödvändig förutsättning för kapitalets reproduktion och expansion.  Denna reservarmé behöver vara tillgänglig, socialiserad, disciplinerad och besitta rätt egenskaper (det vill säga arbetarna måste vara flexibla, fogliga, möjliga att manipulera och ibland ha vissa specifika kvalifikationer) […] Genom att beröva den stora massan av befolkningen direkt tillgång till produktionsmedlen (i synnerhet mark) frigör man arbetskraft som kan köpas och säljas som en vara på marknaden […] På ett eller annat sätt måste befolkningar försättas i en situation där de tvingas arbeta för kapitalet för att överleva.

När människor diskuterar kapitalismen såsom den ser ut idag så lyser ofta något slags perspektiv på detta med arbetskraft med sin frånvaro. Vårt samhälle är uppbyggt som så att den absoluta merparten inte förfogar över produktionsmedel för att försörja sig själva, utan istället måste lönearbeta för att kunna göra detta. Såhär har det såklart inte alltid sett ut. Ägandet av mark har till exempel varit mycket jämnare fördelat tidigare i historien, fler personer har varit självförsörjande och så vidare.

I Sverige hade vi till exempel innan något som kallades allmänningar, det vill säga jordplättar som inte tillhörde någon utan som kunde brukas av den som behövde. Många personer som saknade egendom levde av dessa allmänningar. Det var säkert pissigt på många sätt det också, men det var inte lönearbete. Senare så uppgick dock denna mark i privat ägo istället, vilket gjorde att många fråntogs sin möjlighet till försörjning. Detta, i kombination med lagar kring lösdriveri där de som inte hade något hederligt arbete ofta blev satta i tvångsarbete, skapade en foglig arbetarklass, eller en efterfrågan på arbete. Det skapade även förutsättningar för arbetslöshet, eftersom det numera var nödvändigt för många att ha ett arbete för att kunna överleva, vilket såklart ledde till att arbete efterfrågades även när något sådant inte stod att finna.

Jag menar inte att vi på något vis ska gå tillbaks till en bondesamhälle, det finns en massa fördelar med ett samhälle där produktionen av livsmedel är både centraliserad och effektiv. Däremot så tycker jag att det behövs ett historiskt perspektiv på just förutsättningarna för lönearbete för att kunna förstå kapitalismen. Varför uppkom detta och hur gick det till? Hur kommer det sig att självförsörjning som innan var kutym idag har blivit en raritet som typ endast existerar inom downshiftningmedelklassen? Det är såklart nödvändigt för kapitalismens fortlevnad att många människor är av nöd tvungna att arbeta för kapitalet, annars hade det helt enkelt inte fungerat.

En viktig komponent i detta är ägandet av naturresurser, som ju är grundläggande för att någon form av produktion ska ske över huvud taget. Naturresurser har av naturen ingen rättmätig ägare, det finns inga rimliga skäl till att en människa eller ett företag ska kunna förfoga över såpass mycket som det görs på sina håll idag. Naturresurser har i mångt och mycket bytt ägare under historien med hjälp av våld, lurendrejeri och tvång, vissa intressen har skaffat sig kontroll över mer naturresurser än de någonsin skulle kunna bruka för egen försörjning, och hanteringen av dessa naturresurser dikterar villkoren för alla vi som saknar medel för att kunna försörja oss själva.

Jobbakuten.

Kollade lite på Efter tio idag, närmare bestämt den delen av programmet som handlade om hur en skaffar ett jobb, jobbakuten. Inbjudna till programmet var två jobbcoacher, Wallin samt en person som hade sökt jobb genom att spela in en videofilm som personligt brev/cv. Det talades en massa om vilka vägar en kan välja för att få jobb och så vidare.

Jag tycker att det är fascinerande hur arbetslöshet och jobbsökande har kommit att bli ett så centralt tema i underhållningen i samhället, och jag tycker att det är skrämmande. Det är ju egentligen ganska självklart i en tid där jobb är typ det högsta målet för så många. Arbete beskrivs som en jävla lyx, en möjlighet att förverkliga sig själv. Jag tänker att detta säkert gäller för till exempel Wallin, men det är knappast fallet för alla.

När jobbsökarvideon diskuterades så var det som om de recenserade ett konstverk. De bedömde tonläget, hur mycket känslor som visades och så vidare. Pratade om hur bra det var att visa att en verkligen vill jobba. ”Det är bra att du vågar visa dig lite desperat”, sa Wallin. De diskuterade att det numera till och med finns bemanningsföretag som specialiserat sig på den här typen av ansökningar, och beskriver det som något positivt. Och jag tänker att när alla gör videos där de visar upp sina desperata gulliga personligheter så kommer den som vill sticka ut att behöva rigga ett jävla hologram.

Videon var såklart en solskenshistoria. Hen som gjort den hade fått jobb ganska snart, och även efteråt var det en massa personer som hade hört av sig. Det sades inte öppet, men videon förde liksom lite i bevis det där att alla kan få ett jobb bara de vill tillräckligt mycket och är lite innovativa. En sa ”visa upp sin personlighet” och så vidare. Men den som inte har någon spännande personlighet att visa upp då?

Det blir så uppenbart vilka i samhället som står utanför den här framgångsretoriken. Vem tror till exempel att någon skulle landa ett städjobb genom att spela in en jobbsökarvideo? Endast karriärmänniskor, människor som ”brinner för sitt jobb”, vill ”jobba hårt”, ”ge 200 %” och så vidare berörs av detta, så enkelt är det.

Men även om detta kan tyckas uppenbart när en tänker på det så ger de här typen av program effekter även för personer som inte vill ”satsa på karriären”. Det sätter nämligen en standard kring hur en ska förhålla sig till arbete. Det tas för givet att människor bör vara beredda att ”ge allt” för att landa (och behålla) ett jävla jobb, även om jobbet går ut på att städa någons kontor helt utan möjligheter till att klättra på karriärsstegen.

För det stora flertalet är jobbet inte allt, utan bara en liten del av livet. Många trivs nog med sina arbeten, men lever inte för dem. Andra hatar sina jobb och går dit för brödfödan. Många önskar nog att de hade kunnat jobba mindre. Men detta karriärssnack sätter tonen för hur vi samtalar om arbete. Om det ständigt framträder karaktärer som skryter om hur de ”ger allt” för jobbet så skapas det en grund för att moralisera kring alla de som inte gör det. Får du inte ett jobb, försök hårdare, satsa 300 % och gör en rolig video. Är problemet din personlighet? Gör om den! Och när du väl landat det där jävla jobbet ska du fan ge allt för att behålla det.

Vad en förväntas känna glädje över.

Något som intresserar mig är vad en förväntas känna glädje över å andras vägnar. Två väldigt tydliga saker är att en ska känna glädje över när andra skaffar arbete och att en ska kännas glädje över när andra inleder relationer.

Om en vän har haft det svårt med att få ihop ekonomin och sedan skaffar något pisstråkigt brödfödejobb så kan jag verkligen inte känna glädje för det. Jag kan känna en viss lättnad för att de akuta försörjningsproblemen är ur världen, men jag kan omöjligt bli glad för att någon jag tycker om tvingas ägna sig åt onödigt och tråkigt arbete för att kunna överleva. Den lilla glädje jag skulle kunna känna över det solkas snabbt av sorgen över att behöva leva i detta förbannade arbetssamhälle. Att säga grattis vore lite som att gratta någon för att deras fångvaktare har satt upp fina gardiner, för att göra fängelset mer uthärdligt. Jag uppmanar ingen till att känna glädje och tacksamhet över något sådant.

När det gäller relationer är det lite annorlunda. Jag kan bli glad över när två personer jag tror kommer göra varandra lyckliga faller för varandra, men jag kan omöjligt bli glad över att någon har skaffat en partner vilken som helst. Vissa tycker kanske en ska vara glad för att ens nära och kära är glada, men jag är verkligen övertygad om att många förhållanden i slutänden skapar mer smärta än glädje. Jag har också vissa vänner som jag är övertygad om skulle må ganska mycket bättre av att inte inleda några förhållanden på ett tag, och då känns det ju ganska orimligt att vara glad bara för att de är glada. För det är klart att en är glad när en är nykär, det är ju liksom så kärleksreligionen fungerar.

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270140255099830272″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270140921729933313″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270140438466396160″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270141204535054339″]

Vissa tolkar detta som att jag inte ”unnar” andra glädje, men det är faktiskt inte det det handlar om. Jag känner gärna glädje över saker som jag faktiskt tror leder till något bra, men jag har ingen lust att gå omkring och vara glad över saker jag tror är destruktiva. Sånt kan andra ägna sig åt.

Min jobbhistoria.

Jag gillar skarpt vänsterpartiets nya kampanj Prata om jobbet och bidrar här med min historia från mitt jobb som lärarvikarie. Jag tycker att alla som har negativa erfarenheter från arbetslivet ska göra detsamma. Här kommer min historia:

Efter att jag slutat gymnasiet så tänkte jag att jag skulle strunta i att studera vidare direkt och jobba ett halvår. Jag såg fram emot detta. Jag hade ju såklart hört om att ungdomsarbetslösheten var omfattande, men tänkte väl att jag hade chans att få ett okej jobb bara jag ansträngde mig lite. Efter ett tag så fick jag jobb på ett vikarieförmedlingsföretag som hade upptagningsområde i Stockholm och närliggande kommuner. Jobbet gick ut på att ingå i deras vikariepool och alltså stå till förfogande för att arbete när det behövdes. Ibland hade jag längre uppdrag då jag var på samma skola några dagar, men för det mesta blev jag inringd samma morgon som jag skulle jobba. Eftersom jag sällan kände till vilka tider jag skulle jobba så blev det väldigt svårt att planera något i mitt liv.

På det första uppdraget jag blev skickad till frågade de vad jag hade för erfarenhet, och jag svarade sanningsenligt att jag knappt hade någon alls. Då sa de att de explicit hade efterfrågat någon med erfarenhet från förmedlingen. Resultatet blev att jag fick sitta där och försvara mig för en miss som förmedlingen hade gjort, eftersom de också hade fått information om min kompetens. Jag kände mig otillräcklig och som om jag hade lurat skolan, när jag i själva verket hade varit helt sanningsenlig.

Mitt liv blev fullständigt dikterat av jobbet. Jag gick upp tidigt på morgonen och väntade på att de skulle ringa och kunde inte slappna av fören vid lunchtid om de inte ringt. Jag tackade nej till att umgås med kompisar på kvällarna för att jag skulle vara pigg dagen efter. Min sömn blev orolig eftersom jag aldrig visste vad morgondagen hade i sitt sköte. Den tid och energi jag ägnade åt arbete blev så mycket större än den tid jag verkligen var på jobbet, eftersom det krävde såpass mycket planering. Till den formella arbetstiden tillkom ofta långa pendlingstider eftersom skolorna kunde ligga väldigt långt borta. Dessutom så blev det extra mycket eftersom jag inte var van vid resvägarna, vilket gjorde att det tillkom en massa tid för att kolla upp resor och hitta. Jag fick ingen ersättning för restiden trots att detta var en stor del av tiden jag lade på arbetet. Jag fick kanske ihop 15-20 arbetstimmar i veckan, men det kändes som om jag jobbade en heltid. Det var så mycket tid och möda som jag lade ner på arbetet.

En gång blev jag tvungen att tacka nej till ett uppdrag som jag hade bokat in dagen innan på grund av en plötslig kris i familjen. Detta bemöttes inte med förståelse utan bara med högljutt suckande från deras sida, och jag fick dåligt samvete för att jag ställt till med besvär.

På företaget fanns det ett system för lönesättning som gick ut på att en skulle fylla i ett papper med vilka timmar en arbetat, som sedan skulle fyllas i av personalen i receptionen på skolan. En gång stängde receptionen innan min arbetsdag var slut, då ringde jag till företaget och berättade det. Personen i andra änden sade något i stil med ”okej, vi fixar det den här gången, men nästa gång så kommer vi inte att göra något. Du förstår, det kräver en massa extraarbete från vår sida och vi tänker att det bara rör sig om några hundralappar”. Det som föreslogs var alltså att jag skulle strunta i att få ut min lön eftersom deras eget system för arbetstidsregistrering inte fungerade. Konstigt nog accepterade jag detta. Nästa gång samma sak inträffade så åkte jag tillbaks till skolan dagarna efter för att fixa blanketten igen. Jag var alltså inte tvungen att bara utföra själva arbetet, utan jag fick lägga er ännu mer tid för att få ut lönen för det arbete jag redan utfört.

Som bemanningsanställd vikarie har du knappt någon kontakt med dina arbetskamrater, vilket innebär att du sällan får chansen att diskutera arbetsvillkoren. Det fanns inte heller några former av garantier på att en skulle få ett visst antal timmar, så även om anställningen fanns kvar så kunde de enkelt få bort en arbetare genom att helt enkelt sluta ringa. Eftersom en jobbar på olika arbetsplatser så gott som dagligen så får en ingen feedback kring hur en utför sitt jobb, då ingen kan se någon slags utveckling.

Jag hade en ganska bra situation ändå, eftersom detta var på tiden jag fortfarande bodde hemma och dessutom hade lite pengar sparade. Mitt uppehälle var alltså inte beroende av jobbet. Jag vet dock att det var många som var betydligt äldre än jag själv som jobbade där, och som troligen fick sin huvudsakliga inkomst från detta arbete. Jag hade ändå lyxen att kunna tacka nej de dagar jag verkligen inte orkade och kunna ta det lugnt med insikten att jag skulle klara mig oavsett antal arbetade timmar och att jag inte skulle fortsätta jobba med det där under en längre tid, då jag planerade att börja studera efter sommaren det året. Jag känner dock djupt sympati för var och en som är tvungen att förlita sitt uppehälle på den här typen av jobb, och som måste syssla med det under längre tid än några månader. När sommarlovet tog vid och de slutade ringa så var jag helt slutkörd.

Att vinna ett jobb.

Fick tips om av lilla S (och har även själv fått reklam för) denna fräscha tävling som Tele2 (tyvärr bolaget jag själv använder) anordnar.

Tävlingen går alltså ut på att man ska sätta upp någon slags webbshop och sedan sälja så mycket så möjligt, alltså göra reklam gratis inför alla sina vänner. Nå, det är ju såklart helt normalt att det ser ut så och är ingen större överraskning. Vad jag däremot tycker är verkligt otrevligt är att priset inte är pengar utan… jobb?

Alltså, ”jobb” i dagens kultur, vilket jävla jippo det har blivit. Jag tänker att ”jobb” borde vara typ detsamma som att man utför arbete och sedan blir ersatt med någon slags skälig lön, men icke. Idag kan jobb ju fan vara vilken skit som helst, det kan till och med vara något man ”vinner”, alltså får sig tilldelat som ett pris i en tävling. Då är det ju inget annat är symbolik.

Det är väl ingen som tror att tele2 verkligen tycker att 309 000 är en rimlig lön för en dags arbete som skulle utföras av en student. Priset är alltså att få en orimligt hög lön i förhållande till insats. Tele2 hade kunnat dela ut pengarna direkt såklart, det hade väl knappast spelat någon roll, men ”jobb” är typ det vackraste man kan ge någon annan i vår sinnessjuka kultur.

Vill du ha det som i Sovjet eller vad?

Tycker det är roligt hur vissa personer tycker att alla politiska åsikter som inte accepterar liberal marknadsekonomi som det enda rätta är onda DDR-kommunister och som inte heller förmår begripa att socialismen innehåller en otroligt mängd olika inriktningar, intern kritik och dessutom har reviderat sig själv en hel del sedan de socialistiska experimenten i Östeuropa. Hittade ett mycket lustigt exempel på denna inställning i mitt eget kommentarsfält:

Hederligt arbete är ett gammalt socialistiskt mantra där man har två grupper: vi och dem. Vi som arbetar för samhällets bästa och de andra parasiterna som kan vara de arbetslösa eller kapitalisterna eller oliktänkande. Det är också därför vissa delar av LO har så svårt för Vårdförbundet eftersom de anser att de är de som genomför det hederliga arbetet och försörjer alla andra.

För att sedan uppföljas av ett ”exempel” på hur socialister föraktar arbetslösa.

Som exempel på hur socialister föraktar arbetslösa är att det var ett vanligt straff i de socialistiska staterna i Östeuropa att ge oliktänjande sparken. Eftersom det inte var tillåtet att vara arbetslös kunde därmed bestraffa dem för att vara arbetslös och inte för vad de tyckte. Finurligt…

Nå, det må vara sant att det för 20 år sedan var praxis att få till väga på detta sätt i Östeuropa. Det säger dock absolut ingenting om hela den socialistiska rörelsen historiskt eller något om hur det ser ut idag. Min uppfattning av det politiska läget i Sverige är att de som langar förakt inför arbetslösa framförallt är högern, medan vänsterfolk i regel inser att arbetslösheten inte beror på att samtliga individer i samhället inte anstränger sig mer.

Alltså såhär, Sovjet sög. Okej, vi vet det nu. De florerade säkert en hel massa orimliga idéer om arbete och arbetslösa. Men kan vi snälla snälla lägga vad som händer för 20 år sedan åt sidan och kolla på vad som sker idag, vilka som föraktar arbetslösa idag. Socialismen, och även kommunismen, som ideologi har utvecklats de närmaste 20 åren, precis som alla ideologier alltid gör.

Sedan att många socialister diskuterar vilket arbete som behövs och inte är inte en fråga om förakt utan en fråga om hur vi gemensamt ska använda de resurser som finns i form av arbetskraft för att skapa ett bättre samhälle. Att man konstaterar att till exempel telemarketing är ett  mindre viktigt yrke än till exempel undersköterska är inte en fråga om förakt gentemot telefonförsäljaren, lika lite som det är förakt mot en arbetslös att mena på att det vore nyttigare om hen sattes i arbete. Har nog aldrig stött på en vänstermänniska som lägger skulden för att människor har menlösa yrken på människorna själva.

Det kan också finnas en kritik mot de enorma löneskillnaderna mellan arbetare och beslutsfattare. Om man tycker att det är ett uttryck för förakt att till exempel anse att en person kanske inte förtjänar 50 arbetarlöner för att hen beslutar om viktiga saker i ett företag så kan man väl såklart anse att detta är förakt. Men det kan ju lika gärna anses vara föraktfullt att tycka att en arbetare bara är värd två procent av vad en beslutsfattare är värd.

Nåja, den huvudsakliga poängen är att det är så jävla tröttsamt att man alltid får ”vill du ha det som i Sovjet eller vad” kört i facet när man så mycket som nämner att vi kanske skulle kunna ha ett bättre samhälle med något jämnare fördelning.

Bortskämda företag.

Intressant tycker jag det här med företag som anklagar ungdomar för att vara bortskämda. Varför är det aldrig någon som pratar om att företag är bortskämda? Jag minns till exempel en artikel jag läste om någon från Svenskt Näringsliv som whinade om att inga ungdomar ville spendera sommaren med att plocka tulpaner för en pisslön och att de därför fick ta in folk från utlandet. Förväntar sig företag att vi ska slicka deras fötter för vilket skitjobb som helst?

Utanförskap från vaddå?

Jag tänker på människor som pratar om ”utanförskap” som om det vore synonymt med arbetslös, och att det av detta följer att den som har arbete också är innanför. Jag undrar om det slagit dem att en människas liv kan bestå av mer än arbete, att det finns en massa andra sammanhang man kan vara innanför i. Jag tänker mig att en person som arbetar 20-40 timmar i veckan men på olika timanställningar, som ständigt måste planera hela sitt liv efter arbetet och aldrig kan planera in saker för att det kan komma arbete emellan lätt hamnar i ett annat slags utanförskap.

Jag förstår att man tycker att det är viktigt att människor arbetar. Jag håller kanske inte med om att det är det högsta samhällsmålet, men jag greppar varför man bygger så mycket av sin politik kring det i vissa politiska läger. Vad jag däremot inte begriper är varför man känner sig tvungen att motivera detta med att det skulle röra sig om en känsla av utanförskap eller innanförskap för arbetaren i frågan. Utanförskap i förhållande till vadå, frågar man sig. Det enda det verkar handla om är ju utanförskap i förhållande till arbetssamhället och det kanske inte är någon stor grej i sig för alla, för många är det nog betydligt viktigare att ha tid för familj och vänner.

Gud, jag blir så trött på allt tjat om ”utanförskap” som om det vore något slags tydligt definierat begrepp. Egentligen är det ju högst oklart vad för typ av utanförskap det rör sig om och vem det är som upplever det som relevant.

Att göra nytta.

Ibland definierar folk att ”göra nytta i samhället” som att uppbära en skattegrundande inkomst. Visst är det så att det tillför något till samhället att betala skatt, men borde inte även naturen på det arbete man utför räknas in i det hela?

Om man bara räknade med de skattekronor man betalade in så skulle ju det enda som räknades vara hur hög lön man hade, och den som hade högst lön skulle således göra mest nytta, även om denna lön kom ifrån något totalt onyttigt eller rentav skadligt för samhället. Jag tänker till exempel att en undersköterska gör mer nytta i samhället än en person som jobbar med att göra reklam.

Jag är så trött på hela diskursen kring ”hederligt arbete” som något som främst handlar om den lön man uppbär och att man betalar skatt. Spelar det ingen roll vilket arbete man utför? Tydligen inte i ett samhälle som har en närmast religiös syn på arbete, eller snarare jobb. Det vill säga vad någon annan kan tänka sig att betala för att någon ska utföra.

Om man inte valt att leva för jobbet borde man inte behöva göra det heller.

Ibland, eller snarare skitofta, så klagas de på att ungdomar är slöa och inte vill ”kämpa” ordentligt på sina jobb eller kanske inte har någon lust att jobba över huvud taget. De förväntar sig kanske att alla jobba ska vara ”roliga” eller liknande, och förstår inte att man ibland måste ha tråkigt också.

Jag har absolut inget emot att utföra arbete. Det finns såklart vissa arbeten som jag inte har någon lust att utföra, såsom telefonförsäljare, men i stort så är jag absolut inte kräsen när det kommer till vad jag kan tänka mig att jobba med. Vad jag däremot inte gillar är när man inte bara säljer sin arbetskraft utan liksom hela sig person, och det till skitjobb som en timanställning som säljare för Nespresso. Jag hade förstått det om det handlade om ett chefsjobb, men faktum är att väldigt många platsannonser nuförtiden kräver att den sökande ska ge ”200 %”, ”brinna för företaget” och så vidare. Symptomatiskt är att de platsannonser där det kryllar mest av dessa uppmaningar ofta är för väldigt otrygga anställningar, ofta med dålig lön eller provisionslön. Många arbetsplatser har även väldigt hög personalomsättning.

De flesta utför nog ett bra arbete om arbetsvillkoren är goda och om det känns någorlunda meningsfullt. Grejen är att man i mångt och mycket ersätter den typen av personalvård med att kräva att de anställda ska leva för jobbet, vilket man dessvärre kan göra i situationen som den ser ut idag. Många företag, framförallt inom säljbranschen, har ingen hållbar personalpolitik på det viset att samma person orkar jobba på samma ställe under en längre tid. Istället så har man enormt hög personalomsättning. Problemet med detta är att man sliter ut människor, och eftersom de finns ett enormt förråd av arbetslösa ungdomar som har blivit intalade att man måste ”ge allt” och ”leva för jobbet” så tillåts de hållas.

Om man har rimliga arbetsvillkor, möjlighet till rekreation och så vidare så kan även de tråkigaste jobb bli acceptabla. Problemet är inte att alla jobb inte är svinroliga, utan att man förväntas ”ge” lika mycket av sig själv för ett underbetalt säljjobb som om man skulle syssla med sin stora dröm i livet. Alla kan inte jobba med sin dröm, men det är viktigt att de som inte gör det tillåts leva för annat än sitt jobb. Att leva för jobbet kanske är något för vissa människor som verkligen vill göra karriär eller tjäna pengar på något de älskar, men är inget som ska appliceras på alla människor och alla branscher. Strängt taget så kan man välja om man har lust att ”satsa på karriären” vilket medför både för och nackdelar, det är ett personligt val. Men alla de människor som vill gå till jobbet, jobba och sedan lämna skiten där borde väl också kunna göra det. Om man inte valt att leva för jobbet borde man rimligtvis inte behöva göra det heller.