Etikett: artig

Social kompetens och ”trevligheter, artigheter och värdighet”.

Jag har tänkt en del på det här med ”artigheter, trevligheter och värdighet” på sista tiden, och hur det påverkat mitt liv. Jag har alltid haft självbilden att jag saknar social kompetens för att det är något som folk, framförallt olika män, har sagt till mig.

Det stämmer att jag i vissa avseenden saknar social kompetens, jag har till exempel alltid haft skitsvårt för att lyssna artigt på tråkiga utläggningar, något som anses vara ”viktigt” i socialt umgänge. Jag brukar också bli sur när jag till exempel utsätts för härskartekniker, något som ju annars är en väldigt stor del av socialt umgänge för kvinnor, speciellt om en är ung. Jag brukar också ta mycket plats, något som i och för sig verkligen kan vara problematiskt men som ofta ses som mer av ett problem om en råkar vara kvinna och göra det.

Däremot är jag socialt kompetent på andra sätt. Jag har lätt för att prata om och relatera till psykiskt tunga och allvarliga ämnen, och det är en förmåga som jag finner väldigt användbar. Detta anses dock inte vara en riktigt lika viktig del av att vara ”socialt kompetent” som dessa ”artigheter, trevligheter och värdighet” som jag redogjorde för ovan.

Innan så tänkte jag alltid att jag vill ha den där andra formen av social kompetens, för det är den som gör att en blir omtyckt av många (inbillar jag mig, jag vet inte) eller åtminstone oproblematisk att ha att göra med i många sammanhang. Att jag var socialt kompetent på andra sätt spelade inte så stor roll, för jag hade lärt mig att det här var det rätta sättet att vara socialt kompetent på.

Jag tycker också att det är intressant hur många män som försökt läxa upp mig i social kompetens själva har visat prov på oerhört socialt inkompetent beteende. Till exempel att inte kunna ta hintar om folks gränser, att mala på om någon tråkig skit som bara ett fåtal i ett sällskap är intresserade av, att göra folk obekväma genom att förlöjliga, ignorera dem dem eller förminska dem (detta är så jävla vanligt och verkligen genomvidrigt) och så vidare. Detta är väldigt vanligt förekommande exempel på social inkompetens som ofta är väldigt accepterad (när män utför den), antagligen för att det är ganska manligt kodat. Det anses inte socialt inkompetent att tafsa på någon, att hålla på med härskartekniker eller liknande så länge det sker inom vissa socialt accepterade ramar.

Det är liksom som att bara en förhåller sig till ett ramverk av ”trevligheter, artigheter och värdighet”, så länge inga formella misstag begås, så kan en göra lite vad som helst. Så länge an använder rätt hälsningsfraser eller vad det nu rör sig om så är det helt okej att vara en oinkännande tölp. Det är viktigare att vara ”artig” än att ha empati och behandla människor med respekt. Det är viktigare att samtalet inte blir ”obekvämt” än att en faktiskt säger någonting viktigt (alla viktiga konversationer blir ju ”obekväma” eftersom de rör upp känslor).

Social kompetens för mig är att kunna relatera till andra och ta hand om sina relationer, inte att kunna typ ”mingla” bra. Därför är ”trevligheter, artigheter och värdighet” så jävla värdelöst, för det handlar inte om att erbjuda människor meningsfull social samvaro utan om att förhålla sig till ett stelt ramverk av regler som en applicerar på alla människor och situationer.

Om trevlighet och feminism.

Diskussion uppstod under inlägget om feminismens fördelar, och frågan var om jag anstränger mig för att vara otrevlig för att jag anser mig ha ”rätt” till det. Svaret är att nej, det gör jag inte.

Jag har ett något ambivalent förhållande till trevlighet. Å ena sidan är jag en notoriskt otrevlig person på det sättet att jag inte fejkar intresse eller gillande för personer som jag inte känner så inför. Samtidigt så värderar jag att människor ska känna sig bekväma och inkluderade i mitt sällskap och att de ska märkas att jag uppskattar dem. En grej jag verkligen ogillar är människor som har den där egenskapen att de får det att kännas som en tävling om en ska bli accepterad av dem eller inte. Sådan vill jag under inga omständigheter vara.

Jag har väldigt svårt för den typen av feminister som liksom sätter prestige i att vara otrevliga och att världen inte ska få berätta för dem hur de ska vara. Jag tycker att det är viktigt att behandla sina medmänniskor med respekt. Det klassiska exemplet som alltid kommer upp är ju krograggning, där vissa feminister verkar argumentera utifrån att män som kommer fram till dem på krogen på något sätt kränker deras personliga sfär, och att de då kan behandlas hur som helst. Det håller jag verkligen inte med om. Jag tycker inte heller att en har någon skyldighet att prata med andra, men en kan göra ett avvisande på ett snyggt och respektfullt sätt.

Vad jag framförallt syftar på när jag talar om att vara ”lättsam att umgås med” är den typen av beteende som handlar om att smörja det sociala maskineriet. Sådant kan vara att i en grupp människor skratta med i ett sexistiskt skämt eller acceptera att bli förminskad för att inte skapa dålig stämning. Det kan också vara att fortsätta prata med en person som behandlar en respektlöst för att en inte vill uppfattas som grinig och tråkig. Kvinnor lär sig väldigt mycket detta socialt: vi ska utgå ifrån vår omgivnings behov och tillfredsställa dessa framför att tillfredsställa våra egna. Detta gör att många kvinnor socialt servar män, accepterar att de beter sig som svin och så vidare helt enkelt för att de är mer inriktade på att tillfredsställa deras behov än sina egna.

Jag har ingen fallenhet för att vara ”lättsam att umgås med” utan är tvärtom ganska grälsjuk, opponerar mig alltid då jag upplever saker som fel eller orättvisa och så vidare. Innan så såg jag detta som en negativ egenskap, men idag tycker jag att det är något bra.

Vidare så undrades det om jag förväntar mig att bli bemött likadant som om jag vore en person som var lättsam att umgås med. Nej, det gör jag under inga omständigheter. Jag är fullt medveten om att min vägran att acceptera sexism för att göra umgänget mer lättsamt kommer att leda till att folk tycker att jag är en tråkig bitterfitta. Men grejen är att jag är helt jävla okej med detta, precis som att jag är okej med att vissa inte kommer vilja ligga med mig eftersom jag inte rakar fittan. Grejen är den att jag vill faktiskt inte heller ha samröre med personer som tycker att det är fullt normal social interaktion att vara ett sexistiskt svin, och därför ser jag det som orimligt att jag skulle tillfredsställa dessa människors behov.

Det handlar om att vägra bidra till dessa uttryck genom att inte på något vis spela med i att de skulle vara okej. En behöver inte alltid aktivt opponera sig, men att inte ge personer som ägnar sig åt sådant bekräftelse tycker jag är en rimlig förhållningsregel. De kanske hittar någon annan brud som kan skratta åt deras sexistiska skämt. Min förhoppning är såklart att så många som möjligt ska sluta spela med i detta, för då är jag ganska säker på att dessa personer skulle få sig en funderare och faktiskt sluta.

Ett stort steg och studenttjat.

Jag hade ett betygsavgörande prov i förrgår som jag struntade i, helt enkelt för att jag var medveten om att jag inte skulle klara det, helt enkelt för att jag inte hade pluggat till det. Det känns så jävla befriande att bara kunna skita i något istället för att ha ångest över det dag och natt som jag brukar.

Jag kommer alltså att få g i Kemi B, det är osäkert om jag förtjänar ens det. Men det är okej, min lärare var den sämsta någonsin, jag var deprimerad och orkade nästan ingenting alls då. Det är okej att inte vara bäst ibland *gör en Blondinbella, dvs vänder min svagheter till styrkor*.

Nu har jag inget kvar att göra, utom att gå på den förbannade slutskivan och vara artig mot mina klasskamrater, trots att just artighet är den egenskap jag minst av alla besitter. Och att springa ut ur skolbyggnaden tillsammans med min klass, jag har inte ens någon mössa och inte heller någon fin vit studentklänning, jag funderar på att komma dit i jeans för att ytterliggare statera mitt ickeengagemang i det hela, men det känns bara löjligt att anlända till en plats bara för att stå och vara tråkig.

Jag önskar att jag kunde dela mina kamraters entusiasm inför detta eller åtminstone vara aktivt emot det, men jag är varken eller. Jag är bara genuint ointresserad av hela grejen. Jag kan inte låta bli att känna mig en aning bitter över min skolgång, över det faktum att jag inte har en enda vän i min klass och att jag inte har upplevt det som det minsta givande med undantag från matematiken och fysiken, vilket knappast räcker för att motivera tre års leda. Jag hade velat komma någonstans i mig själv under den här tiden, kanske skaffa en vän, personlig utveckling, kunskap eller åtminstone lite disciplin, men istället har jag bara gjort ingenting i tre år.

Jag vill bara att det här ska vara över och jag ska ha ett sjukt inspirerande yrke som jag bara älskar att gå till, en massa pengar, ett vackert barn och ett underbart förhållande med min underbara pojkvän. Då kommer min gymnasietid att framstå som en löjlig parentes.