Ibland hör en argumentet ”men jag klarar mig bra utan att känslomässigt arbete” från olika män. De menar att det liksom är kvinnorna i deras relationer som tvingar på dem det känslomässiga arbetet, själva klarar de sig bra utan det.
Jag kan absolut tänka mig att det är så för vissa personer när de är ensamma. Det spelar inte så stor roll vad en tar sig för eftersom det inte finns någon annan en måste ta hänsyn till. Då kan det såklart upplevas som jobbigt när en inleder en relation och en plötsligt måste ta en massa hänsyn till en annan människa. Kanske bor en ihop och så saknar en ”singellivet”. Men ändå stannar en för det är ju ändå mysigt att ha en relation, fast en är noggrann med att alltid påpeka att en saknar den här friheten en hade tidigare, så att den andra parten ständigt ska vara medveten om hur mycket en offrar i relationen och kanske känna sin lite osäker och att det inte riktigt är okej att ställa krav.
En vill liksom ha friheten från singellivet och mysigheten i relationen. Många män löser detta problem genom att ständigt upprätthålla distans. De tillgodoser inte kvinnan känslomässiga behov, men de har henne alltid inom räckhåll. Kvinnan anpassar sig efter mannen. Men efter ett tag blir kvinnan kanske arg för att hon tycker att det är sjukt lamt att alltid hålla på och anstränga sig men ändå bli avvisad, hon tycker att det är jobbigt att inte få lika mycket tillbaks som hon ger. När kvinnan blir arg så tänker mannen kanske såhär ”usch vad jobbigt att hon ska hålla på och begränsa min frihet, det hade varit mycket skönare att vara singel”. Men han gör ändå inte slut för det är ju mysigt att vara ihop. Kanske säger han typ ”du måste sluta begränsa min frihet, annars kan vi inte vara tillsammans”. Kvinnan lägger ännu mer band på sig för att inte begränsa mannen, men är fortfarande tillgänglig. Hon har ett ständigt behov av bekräftelse och närhet som inte tillfredsställs, han har henne alltid nära. Och sedan upprepas det som en schysst patriarkal ond cirkel.
När en ingår i en relation med någon så förändras saker och ting. Relationer kräver mer känslomässigt arbete för att kunna fungera. När en inte bara har sig själv att tänka på utan även en dynamik med en annan person så är det helt enkelt med som ska klaffa. Det går inte att plötsligt bli otillgänglig utan att säga någonting. Att vara ombytlig och opålitlig kan fungera om en mest har ganska ytliga relationer, men om en gör anspråk på att ha någon form av djupare relation så måste en ta tag i det här. Om en är det så kommer det att leda till konflikter, det kommer att leda till att den en har en relation med blir sårad och tar ut det genom att bli förbannad eller ledsen. Det kommer att leda till att personen en har en relation med känner ett behov av mer, av mer kärlek och närhet och bekräftelse, och det är ju inte så konstigt.
Många män drar slutsatsen att eftersom deras agerande ”fungerar” när de är på egen hand, men slutar fungera när det kommer in en kvinna i deras liv, så är det kvinnan och hennes krav som utgör Problemet. I själva verket är det så att olika beteenden passar sig olika bra för olika situationer. Djupa relationer kräver känslomässig närvaro, och om en inte kan uppbåda detta så borde en helt enkelt inte ingå i sådana relationer. Om en däremot vill ingå i sådana relationer så borde en satsa på att kunna vara känslomässigt närvarande. Att ingå i en djupare relation, oavsett om det är vänskap eller kärlek, är ett åtagande som ska tas på allvar. Det kräver att en kan behandla människan en har en relation med med respekt, att en är pålitlig och inte plötsligt försvinner iväg mentalt utan att förklara vad som pågår. Uppenbarligen känner ju dessa män på något sätt att de har ett behov av att ha nära relationer eftersom de ju trots allt väljer att ingå i dem, så även om deras agerande när de är på egen hand ”fungerar” så innebär inte det att det är så de helst lever sina liv. De flesta människor har ett behov av närhet och kärlek som en vill tillfredsställa, så även dessa män som gärna gör anspråk på att vara så oerhört självständiga.
Många män vill liksom både ha kakan och äta upp den; de vill ingå i känslomässigt nära relationer men de vill inte lägga den kraft som krävs på att vara känslomässigt närvarande och tillförlitliga. Denna situation leder till att de kvinnor som de ingår relationer med får dra hela lasset, och tyvärr får de sällan särskilt mycket tillbaka eftersom männen inte direkt ger särskilt mycket. Detta är en form av känslomässig utsugning. Männen får ha nära relationer med kvinnor trots att de inte har kapaciteten att utföra sin del av det känslomässiga arbete som krävs för en fungerande relation, vilket gör att kvinnan får ta hand om det istället. Och det gör hon ofta, men det är inte konfliktfritt, saker och ting kommer ibland upp till ytan så att de märks av även för mannen. Då blir det jobbigt för honom och han tycker att hon ställer till problem genom att ställa ”orimliga” krav, när det i själva verket handlar om att hon vill ha lite tillbaka av allt den energi hon plöjer ner.
Jag tänker mig att om en nu är en människa som är intresserad av att inte bete sig som ett kräk mot andra så borde en helt enkelt välja mellan att lägga energi på att vara känslomässigt närvarande eller att inte ingå i nära relationer, för resultatet annars blir att en exploaterar dem en har relationer med känslomässigt, vilket är föga sympatiskt. Jag misstänker dock att många män hellre väljer att ha en typ av relationer de egentligen inte är förmögna till i vilket fall, för att de kan och för att de tjänar på det. Det är väl inte så mycket att göra åt, känslomässig utsugning är (dessvärre) inte straffbart, men det utgör patriarkal exploatering och förtryck.