Etikett: kärnfamiljen

Ofta när det talas om kärnfamiljen så skapas det en dikotomi mellan individualism och familjeliv, där familjeliv antas vara detsamma som kärnfamiljsliv. Nu har visserligen definitionerna vidgats en aning till att även innefatta homosexuella par, men likväl förutsätts det att det ska röra sig om ett tvåsamt par som tillsammans har skaffat barn. Det feministiska motståndet mot kärnfamiljsnormen anklagas ofta för att leda oss in i ett samhälle där den omsorg som egentligen borde ske inom familjen blir institutionaliserad och ansiktslös. Istället för att ta hand om våra egna barn sätter vi dem på dagis, istället för att ta hand om våra äldre släktingar sätter vi dem på ålderdomshem och så vidare.

Det finns en motsättning mellan jämställdhet och kärnfamiljen. I en familj där man struntar i att sätta barnen på dagis och tar hand om sina föräldrar istället för att sätta dem på ålderdomshem är det i en absolut majoritet av alla fall så att kvinnans karriär får lida. Visserligen kan man vara jämställd utan att ha en karriär men om man ser till det som samhällsfenomen så skapar det en obalans där kvinnor i regel saknar makt över sitt liv. Vidare så skapar bundenhet till just familjen ofrihet. Om man personligen måste stå för vården av sina föräldrar så skapar det ett samhälle där den som har pengar har en mycket större möjlighet till att satsa på karriären eller byta bostadsort.

Så jag vill inte stärka kärnfamiljen, jag vill att den ska fortsätta luckras upp i kanterna. Jag vill att det ska fortsätta finnas dagis och ålderdomshem, dels för att det ofta är en fördel när professionella människor står för den dagliga omvårdnaden men också för att det är ett hinder för jämställdhet såväl mellan kön som klasser om människor är uppbundna till sina familjer i alltför hög grad. Däremot kan man fråga sig om det är nödvändigt att gå längre än vi har gått nu, när man inte bara lämnar sina barn på dagis flera timmar om dagen utan även anställer barnvakt flera dagar i veckan för att kunna jobba mer.

Nyckelordet i sammanhanget är tid. Idag lever vi i ett samhälle där tid är den stora bristvaran för många. Människor med pengar köper andra människors tid för att dem ska ersätta de i deras dagliga liv när de är på jobbet. I vissa fall kan man tänka att det inte spelar någon roll, som när det gäller städhjälp, men i andra fall är det uppenbart hus det skadar de känslomässiga banden mellan en själv och ens familj. Som när man inte gitter ta hand om sina egna barn ens när de har slutat dagis. Som när man måste anställa läxhjälp för att den tid man tillbringar med sina barn ska vara ”kvalitetstid” eftersom den är så kort.

Detta är en negativ utveckling, det tycker jag. Konservativa partier som KD försöker stoppa den genom att införa stämpelkrav på dagis. Men problemet är inte att kvinnor jobbar istället för att vara hemma med barnen, problemet är att både kvinnor och män har för lite tid. För lite tid för att ta hand om inte bara sitt jobb utan även om sina andra åtaganden i livet. Om sitt förhållande, sina barn och sina vänner.

Jag skulle gärna vilja ha ett samhälle där de små gemenskaperna var starkare. Där det var mer naturligt att ta hand om inte bara sina föräldrar på ålderns höst utan och att ta hand om sina vänner, klasskamrater, kollegor, grannar eller helt främmande människor. Omhändertagande har för mig en vidare definition än att ge någon mat och byta blöja, det kan handla om att ingripa när någon blir slagen, erbjuda en sovplats eller ge hjärt- och lungräddning till någon som behöver. En större gemenskap och ett större socialt ansvarstagande behöver inte nödvändigtvis ha något men kärnfamiljen att göra utan kan organiseras på en mängd olika sätt.

En gång när jag såg Kajsa Ekis Ekman tala så snackade hon om det här med att vissa vill ha ett eget biologiskt barn så gärna att de vill köpa en annan kvinna för att skapa det, medan andra som redan har barn inte gitter ta hand om dem och därmed måste anställa barnvakter. Kanske är det i denna snedfördelning som det också kan finnas en lösning. Kanske om vi slutade vara så fixerade vid att de barn och vuxna vi skapar när och omhändertagande relationer till nödvändigtvis måste vara bundna till oss med blodsband och istället började fundera lite mer på om vi kan skapa nära och betydelsefulla relationer på andra premisser.

Det finns ingen motsättning mellan ett uppluckrande av kärnfamiljsnormen och ett samhälle där människor tar hand om varandra. Ett uppluckrande skulle till och med kunna leda till starkare gemenskaper om det gjordes på rätt sätt.

Detta inlägg ingår i min utmaning om relationer. Ämnet finns här och hela utmaningen hittar du här.