I förrgår så var jag och min pojkvän ute på fest, vi kom hem vid tre-tiden inte direkt berusade men sådär borta som man blir när det är sent och fyllan gått ur kroppen.
Vi står i köket och lagar nattmackor och han står och gullar och har sig, berättar att jag är den finaste han vet och bäst i världen och att vi ska vara ihop för evigt och sådär, som man gör när man är kär. Sen ser jag att han står och fumlar med en såndär liten sammetsask med en jävla ring i! Jag ba: friar du till mig?
Lättnaden när han berättade att det bara var en släktring som han fått när hans farfar dog, lättnaden att veta att jag skulle slippa bli socialt obligerad att gå omkring och se ut som nåt överoptimistiskt offer och dessutom slippa förlova mig på Victorias bröllopsdag, den var obetalbar. Jag förlovar och gifter mig gärna, men det finns få saker som suger så mycket som människor som måste visa sin livsånga kärlek på det viset efter såpass kort tid. Det känns som att de kompenserar för något.