Det finns en viss typ av människor som utnyttjar andra människors lidande för sin egen skull. Typ om någon har haft en hemsk uppväxt så går dessa personer omkring och gör en grej av det alternativt liksom förstorar upp det extremt mycket och visar en enorm omsorg för personen för att framstå som en snäll människa i sina egna eller andras ögon. Jag vet inte om ni fattar vad jag menar, jag pratar liksom inte om allmänt missriktad och överdriven omtanke utan om när de levereras med en agenda och när det finns ett stråk av självnöjdhet i det. När personen liksom njuter lite av att berätta för andra att någon annan har haft det svårt och jobbigt, helt utan att personen som haft det jobbigt gör ett stort nummer av det själv.
Detta är nog ett av de mest osympatiska personlighetsdrag jag vet. Jag tycker att det är riktigt vidrigt att stärka sitt eget ego på andra människors bekostnad och har speciellt svårt för det när det handlar om att gå omkring och vara ”godhjärtad” utan att det är efterfrågat. En person som bryr sig om andra behöver inte göra en stor grej av det och behöver framförallt inte prata om det med andra personer, då kan man bry sig utan att utropa sig själv till något jävla helgon.
Typiskt denna typ av människa är även att hen tycker att andra ska visa tacksamhet för att hen har brytt sig om dem. Det har jag verkligen sanslöst svårt för. Sen när är man snäll mot människor för att de ska tacka?
Omtanke om och känslomässigt engagemang i andra ska vara genuint, inte komma ifrån att man vill stärka sitt ego genom att känna sig god. När man även låter sin omtanke för andra smutsas ner av någon egoistisk agenda har jag svårt att respektera en som människa.