Lite sent kanske, men denna krönika av Johan Croneman var väldigt läsvärd. Den handlar om vissa personers ovana att blanda ihop sina egna medievanor med andras och därmed falskeligen tro att man är med i en stor folkrörelse och verkligen når ut när man till exempel twittrar eller bloggar. Samma sak med politiker som prioriterar bort torgmöten till förmån för ett twitterkonto och tror sig kommunicera med ”folket” när det i själva verket rör sig om en liten och redan från början politiskt insatt skara. Visserligen kan det vara himla trevligt det med, men det kan knappast vara en ersättning till att nå ut med sin politik i de breda folklagren.
Jag kan verkligen störa mig på vissa personers tendens att höja sig själva till skyarna för att de minsann påverkar och gör skillnad när det de gör i själva verket bara når ut till en ytterst begränsad grupp människor. Sedan är det såklart så att idéer sprider sig som ringar på vattnet och om en diskussion växer sig stark i ett visst forum så kan den även nå ut, men det finns en stor problematik i att folk tror att den liksom redan har nått ut till någon slags allmänhet när den i själva verket bara har nått dem som redan från början var intresserade.
När man börjar ge de sociala medierna äran för den arabiska våren tycker jag att man överdriver. Visserligen så erbjuder twitter, facebook och bloggar viktiga verktyg för informationsspridning men upprinnelsen till det hela måste ändå spåras till människors vilja till förändring. Revolutioner har skett innan de sociala mediernas inträde och man får inte invagga sig själv i tron att man förändrar världen genom att twittra om något radikalt, då har man nog mest bara lurat sig själv. Invaggat sig i tron att man kn förändra samhället enbart genom att tycka till. Grunden till förändring ligger fortfarande i människors vilja att organisera sig och på riktigt göra något åt sin situation. Om denna vilja finns så använder man de medel som finns tillgängliga.