Jag hade ett betygsavgörande prov i förrgår som jag struntade i, helt enkelt för att jag var medveten om att jag inte skulle klara det, helt enkelt för att jag inte hade pluggat till det. Det känns så jävla befriande att bara kunna skita i något istället för att ha ångest över det dag och natt som jag brukar.
Jag kommer alltså att få g i Kemi B, det är osäkert om jag förtjänar ens det. Men det är okej, min lärare var den sämsta någonsin, jag var deprimerad och orkade nästan ingenting alls då. Det är okej att inte vara bäst ibland *gör en Blondinbella, dvs vänder min svagheter till styrkor*.
Nu har jag inget kvar att göra, utom att gå på den förbannade slutskivan och vara artig mot mina klasskamrater, trots att just artighet är den egenskap jag minst av alla besitter. Och att springa ut ur skolbyggnaden tillsammans med min klass, jag har inte ens någon mössa och inte heller någon fin vit studentklänning, jag funderar på att komma dit i jeans för att ytterliggare statera mitt ickeengagemang i det hela, men det känns bara löjligt att anlända till en plats bara för att stå och vara tråkig.
Jag önskar att jag kunde dela mina kamraters entusiasm inför detta eller åtminstone vara aktivt emot det, men jag är varken eller. Jag är bara genuint ointresserad av hela grejen. Jag kan inte låta bli att känna mig en aning bitter över min skolgång, över det faktum att jag inte har en enda vän i min klass och att jag inte har upplevt det som det minsta givande med undantag från matematiken och fysiken, vilket knappast räcker för att motivera tre års leda. Jag hade velat komma någonstans i mig själv under den här tiden, kanske skaffa en vän, personlig utveckling, kunskap eller åtminstone lite disciplin, men istället har jag bara gjort ingenting i tre år.
Jag vill bara att det här ska vara över och jag ska ha ett sjukt inspirerande yrke som jag bara älskar att gå till, en massa pengar, ett vackert barn och ett underbart förhållande med min underbara pojkvän. Då kommer min gymnasietid att framstå som en löjlig parentes.
