Fick en kommentar under inlägget om att omfamna sin hysteri som jag tyckte var intressant:
Jag är tvärtom en person med ganska lång startsträcka innan jag blir arg. Sedan är jag däremot både tvärförbannad och långsint.
Många män blir jätteprovocerade av att inte ” få igång” mig som de har tänkt sig. Så uppenbarligen är det inte heller kvinnligt att vara åt det mer stoiska hållet. Eller ”känslokall” som någon mansperson kallat det *suck*
Detta tycker jag också är en intressant grej, hur många män blir sura när det inte får reaktioner på sitt beteende, men vill att alla reaktioner ska vara ”lagom” så det inte blir jobbigt för dem. Jag tänker på alla gång olika män har ”retat” mig bara för att de typ tycker att det är kul när jag bli provocerad, men det är viktigt för dem att det alltid håller sig inom ramarna för ”skämt” och att jag således inte blir arg på riktigt (eller så att de själva märker att det är på riktigt).
Jag brukade reagera på det här genom att bli tjurig istället och säga att det ”inte var något” när jag blev tillfrågad, vilket ju är ett annat sånt beteende som folk älskar att ge kvinnor skit för, nämligen när en säger att det är okej fast det inte är okej. Varför gör nu kvinnor så? Kan det har att göra med att när en uttrycker missnöje så får en jävligt mycket skit för det för att det så sällan anses legitimt? Det är ofta väldigt obehagligt att blotta sig inför män på det sättet.
Som kvinna lär en sig att en ska behärska sig, och att behärska sig innebär ofta att dra sig undan istället för att ge uttryck för sina känslor. Att vara lite passivt aggressiv och tjurig istället för att bli direkt förbannad. Detta får kvinnor i sin tur skit för. Bra jobbat med dubbelbestraffningen patriarkatet!