Vaccineringen mot svininfluensan räddade alltså enbart sex liv. Det är inte mycket, speciellt inte i proportion till att betydligt fler brukar stryka med i den vanliga influensan årligen. Människor har blivit skadade av vaccinet, till exempel fått narkolepsi, och hela historian har kostat stora summor pengar och tagit resurser från den reguljära sjukvården.
Jag kommer ihåg hur sura folk var när jag inte vill vaccinera mig på grund av just detta; att svininfluensen knappast var något hot mot gemene man och att min vaccination bara skulle bidra till att göra läkemedelsföretagens fickor fetare och bidra till den allmänna hysterin. Det finns få saker jag tycker så illa om som masshysteri. Framförallt mina föräldrar tyckte att jag var oerhört fånig och en foliehatt. Jag vägrade följa med när resten av familjen vaccinerades, något jag är glad för att jag upprätthöll nu. Inte för att jag tror att jag hade blivit drabbad av någon hemsk biverkning eller att mitt beslut gjorde någon skillnad i samhällsdiskursen utan helt enkelt för att det känns bra att omsätta sina värderingar i praktisk handling.
Nåväl, det visade sig ju att jag hade rätt till slut. Det är dock inte bara en lycklig slump att jag lyckades träffa rätt i handling utan baserade sig på att jag faktiskt läst mig in en aning på ämnet. Det blandat med en allmän motvilja mot alla former av masshysteri och ogenomtänkta satsningar gjorde att jag fattade det beslutet. Vetskapen att jag hade rätt hela tiden är tillfredsställande. En så kallad egoboost för mitt kritiska tänkande.
Vad som är tråkigt när sådana här historier uppdagas är att personerna som tyckt att de skeptiska håller på med en massa fjantiga konspirationsteorier nästan aldrig uppmärksammar att vi faktiskt hade rätt i efterhand, ty i deras huvuden har det redan gått till historien. När det nu uppdagas att massvaccineringen var en otrolig miss så ses det som ett förargligt misstag, att folk påpekade att det kunde vara så redan då har glömts bort. Jag tror absolut inte att man mamma som blev så besviken när jag vägrade följa med resten av familjen till vårdcentralen eller min pappa som tyckte att jag var fånig kommer att på egen hand inse att de faktiskt hade fel och jag rätt. Jag tror inte att de minns att de pushade mig till att ta sprutan som ju faktiskt kunde ha gett mig narkolepsi men som uppenbarligen inte skulle ha räddat mitt liv.
Jag menar givetvis inte att de ville mig illa genom sitt agerande, däremot tycker jag att det finns en viktig lärdom att dra. Den att det är jävligt lätt att förlöjliga folk som är skeptiska mot hur saker och ting ordnas i samhället. Det är desto svårare att i efterhand dra sig till minnes vilka motargument man stötte på och hur man hanterade dem. I en sådan situation tycker jag att det är på sin plats att fundera lite över hur man bemötte motargumenten mot vaccinering då och hur man skulle betrakta desamma idag.
Visst kommer det alltid finnas någon som är skeptisk mot vad som än hittas på och bara för att någon av dem råkar träffa rätt betyder inte det att de var värda att lyssna på. Det är dock en viss skillnad på enskilda bråkstakar och en så stor mängd människor som opponerade sig emot vaccineringarna med faktiska argument. Jag menar inte att anklaga de som var positiva till vaccinering, på det stora hela ligger felet hos de bestämmande som var inkapabla att fatta ett vettigt beslut. Däremot så ber jag er rannsaka er själva: vad tänkte ni om vaccineringen? Genomförde ni den och i så fall varför? Stötte ni på några motargument och hur hanterade ni dem? Hur ställde ni er till alla de personer som vände sig emot projektet?