Klassrelativisering.

Igår fick jag min dos av relativisering när någon på twitter tyckte att man minsann inte ska tala om klass eftersom ”alla kanske inte vill placeras i något fack” eller något i den stilen. Antifackretoriken går hem i många läger för att folk uppfattar den som frisinnad, nytänkande och liberal, vilket jag kan förstå. Vem gillar inte tanken på en verklighet där människor slipper definieras utefter sitt kön, sin etnicitet eller sin bakgrund, liksom?

Faktum är dock att samhället, så som det ser ut idag, i allra högsta grad placerar medborgarna i olika fack helt av sig själv. Det rör sig inte bara om fördomar i samhället utan också om faktiska materiella förutsättningar som blir väldigt tydliga just i fallet ”klass”; den som är född i en familj med lite pengar har det svårare att göra vissa saker. Det har inget att göra med att folk har fördomar mot folk med lite pengar, att folk med lite pengar måste bli mer ”representerade i media” eller något liknande utan om att det faktiskt är svårare att kunna göra vissa saker om man saknar kapital.

Klass är en ytterst relevant indelning av människor eftersom den har täckning i verkligheten. Verkligheten ser ut så att folk har olika materiella tillgångar och det påverkar deras liv. Sedan finns det även andra aspekter, till exempel socialt utrymme som är betydligt mer abstrakt, men just det materiella kan man liksom inte sätta sig emot. Det är så. Ett företag som går i arv om omsätter miljoner kronor om året gör skillnad, att ens föräldrar kan stå som medlåntagare när man köper en lägenhet gör skillnad, att man stått i bostadskö hela livet gör skillnad och så vidare. Det är inget hittepå, något konstigt flum som vänstern kokat ihop utan en krass beskrivning av verkligheten.

Därför kan man liksom inte gå omkring och välja helt efter eget huvud vilken klass man tillhör för det grundar sig delvis i vilka tillgångar man har. Familjen Bonnier blir inte arbetarklass bara för att de säger att de är det eller för att de vill vara det.

Andra människors pengar.

I och med hela occupy wallstreet-grejen så har jag läst en grej många många gånger, och det är att man inte ska anse sig har rätten till andra människors pengar. Detta beror på att jag har väldigt många liberterianer som vänner på facebook. Libertarianer som tycker att skatt är stöld och som ser egendom som en förlängning av människan.

Äganderätten alltså. Det är nog mest den som gör att jag inte kallar mig liberal längre. Visst tycker jag att man ska få äga saker men då framförallt av praktiska skäl snarare än för att det är en oinskränkbar rättighet. Innan så såg jag det som en självklarhet men nu kan jag för mitt liv inte förstå hur man kan tycka att rätten till ägande är så otroligt viktig.

Äganderätten härleds generellt ur att man ska få lov att skörda frukten av sitt eget arbete. Om man har tjänat pengar så ska man också få behålla dem. Jag är ledsen, men världen är inte så enkel. Anledningen till att man överhuvudtaget kan tjäna pengar är ofta antingen att du har fått saker från samhället, såsom utbildning eller för att du är född priviligerad. Sen finns det ju dem som verkligen har jobbat sig upp från ingenting men i merparten av alla fall är det inte så.

Om man har kunnat bli rik på grund av att samhälle bidragit så borde man ju såklart också betala tillbaks, det är det inget konstigt med. Om man kunnat lyckas på grund av att man är priviligerad borde man kanske börja tänka på varifrån dessa privilegier kommer och om de är rättfärdiga.

Det finns absolut ingen självklarhet i att vissa människor har fått lov att äga vissa landområden och inte andra. Marken är inte en produkt av någons arbete, den bara finns där. Många människors välstånd är härledbart ur att någon har lagt beslag på naturresurser, antingen att ens land har skott sig på andra länders naturtillgångar eller att ens släkt har lagt beslag på mark.

Därför tycker jag att det är jävligt rimligt med skatt. Inte bara för att jag tror samhället funkar bäst rent praktiskt om man har skatt, utan också för att jag inser att man omöjligt kan göra om fördelningen av resurser så den blir helt rättvis och därför anser att kollektivet ska kunna ta, eller återta, det som är nödvändigt för dem som inget har. Det handlar inte om att tycka sig har rätt till ”andra människors pengar”, det handlar om att ”andra människors pengar” inte alls behöver vara ”deras” rättmätigt ur något slags filosofiskt perspektiv.