Etikett: twitter

Om att bli blockad.

Igår så kom hashtaggen #jagblevblockadav upp på twitter. Delvis som ett skämt, vad jag förstår, men många skrev ändå seriöst i den och beklagade sig över att de blivit blockade av människor för att de ”kritiserat” eller ”frågat”. Detta är en vanlig attityd bland människor på internet. De söker kanske upp en meningsmotståndare, förslagsvis en feminist, och sen ställer de ”frågor” som är uppenbart insinuanta och extremt aggressiva och förväntar sig svar. Sedan blir de kanske blockerade och så ska de hålla på och gnälla om det och ba ”jag ville ju bara diskutera/ifrågasätta/whatever” och får det att framstå som att de minsann haft världens godaste intentioner och inte alls ställt medvetet störiga frågor, vägrat tolka den andra rätt eller liknande.

Sådana personer brukar jag blockera eftersom de är sjukt störiga och jag har bättre saker för mig än att svara på samma frågor om och om igen. Sedan brukar jag gå in på deras profiler för att kolla hur de reagerar, för sån är jag. Det är alltid samma gulliga kränkthet och spelade oförståelse inför det som inträffat. De ba: ”hen blockade mig för att jag ifrågasatte X ska en inte få ifrågasätta eller vad är det frågan om?!?!?!?” fast de troligen är högst medvetna om vilken typ av frågor de valt att ställa och vad syftet varit. Jag menar, en skriver inte till en feminist att ”feminism handlar om tvång och förtryck” om en är ute efter en sansad diskussion och förståelse för varandras åsikter (obs hände mig för ett tag sedan, personen blev blockad och ba ”@sinoes blockar alla meningsmotståndare!!1!!11!!”).

Den här spelade oskyldigheten hos många är så fånig. Varför låtsas som om en inte fattar varför någon inte vill samtala med en när det uppenbarligen handlar om att en har en störig, insinuant eller aggressiv ton, inte är ute efter att på allvar komma fram till något i diskussionen och så vidare, vilket ofta är fallet.

Vissa verkar tro att mordhot är det enda som motiverar att en inte vill ha med en person att göra. Så är det inte. Många personer klarar utmärkt av att vara kräk i diskussioner utan att ta till ett enda hot eller en enda förolämpning. Om du har problemet att du ofta blir blockerad när du ”ställer frågor” eller ger ”kritik” så borde du kanske fundera på hur du gör detta. Ibland kan de såklart vara fånigt av den som gör det, men då kanske det inte är någon större förlust. Det finns ingen rättighet att få skriva till och bli läst av alla en önskar, och personer som ofta blir skrivna till måste sålla för att inte förgås.

Twitter 16/2. När feminismen får ta smällen.

Undrar verkligen varför antifeminister som tjatar om att de är förtryckta på grund av arbetarklass inte engagerar sig helhjärtat i klasskampen istället. Seriöst, stöter på detta så jävla ofta. Folk som ba: ”vi som befinner oss långt ner på samhällsstegen har ingen makt trots att vi är män”. Nå, det är såklart helt sant på grund av kapitalismen, klassamhället och så vidare men det är ju knappast feminismens fel att det är så.

För den som inte märkt det är jag, förutom feminist, även stark motståndare till kapitalism, klassklyftor etc. Anamma det istället för att klaga. Alltså, skälet till att du är förtryckt är inte feminism utan kapitalismen och klassamhället. Så sluta bekämpa feminister. Tycker verkligen att det är fascinerande att lyckas inse att en är förtryckt på grund av klass men fortfarande anse att feminismen är problemet. Finns väl knappt några feminister som inte också är emot klassklyftor, rasism etcetera så fattar verkligen inte varför vi angrips.

Varför är det alltid vi som kämpar mot ett slags förtryck som ska se och bekämpa allt annat. Varför angriper ni inte borgare istället? Varför angriper ni inte de som jobbar för utökande av klassklyftor, utan någon slags analys av strukturellt förtryck över huvud taget? Detta om något är väl ett tecken på det kvinnohat som finns, att det är feminismen som får ta smällen för borgerlighetens felsteg. När klassklyftorna växer är det feministernas fel eftersom vi ”fokuserar på fel saker”. Inte de som faktiskt har införlivat denna ordning.

Twitter 27/01.

Folk som ska hålla på och resonera kring vad som är ”feminismens problem”. Det är väl patriarkatet, i vanlig ordning. En hör ofta att feminister måste bli bättre på att kommunicera och så vidare. Tänk om det är andra som måste bli bättre på att lyssna.

Problemet är nog inte hur feminister kommunicerar utan vad vi kommunicerar. Budskap som är subversiva är sällan populära. Klart som fan folk tar varje chans att förkasta det feministiska budskapet med att det är för ”akademiskt”, ”teoretiserande” etc. Men detta handlar snarare om att en inte vill ifrågasätta sin egen position, varken som man eller kvinna.

Jag upplever feminismen som väldigt öppen, och det finns många pedagogiska redogörelser för det feministiska perspektivet. Problemet är att en som feminist talar utifrån ett underläge. Folk känner inte att de vill förstå vad vi har att säga&gör det alltså inte. Jämför med när till exempel Borg använder sina ekonomiska facktermer. Då vill folk förstå, de anstränger sig. Det beror på att hen företräder det perspektiv som sätter agendan i samhället. Det gör inte feminismen.

Det krävs alltid lite arbete för att sätta sig in i ett nytt perspektiv. Du kan inte förvänta dig att få det färdigtuggat&stoppat i käften. Men visst, feminister ska anpassa sina åsikter och sitt språk för att alla idioter därute ska ”förstå”. Som om de brydde sig.

Så jävla trött på att alltid avkrävas en massa förklaringar av idioter som tycker sig för fina för att ödsla tankekraft. De vill ha det så jävla enkelt för sig. De vill ha punktlistor eller att en ska sammanfatta feminismen i några kärnfulla meningar. Sen vill de typ att en ska vara tacksam för att de ens frågar. Alltså vägrar vara tacksam pga du är för lat för att sätta in dig själv?

Twitter 5/1.

Jag är helt för ”kvinnliga värden” såsom omhändertagande, hög empatisk förmåga och så vidare. Tycker bara inte kvinnor ska stå för rubbet. Visst, dessa egenskaper är sjukt trevliga att inneha men det kan också vara jobbigt när en i och med detta får mer ansvar än män.

Det är njutbart att utgöra känslomässigt stöd för andra om en får uppskattning för det och får något tillbaka. Alla kan såklart inte ge lika mycket hela tiden, men om fler lärde sig att ge så skulle den individuella bördan bli mindre. Jag är inte bekväm i att bara för att jag är duktig på detta så ska jag bära en större känslomässig börda än män. Hellre att män lär sig.

Poängen med feminism är inte att vi ska utradera dessa ”kvinnliga värden” utan att vi ska göra dem till mänskliga värden. Att alla, inte bara kvinnor, ska lära sig att vara empatiska, omhändertagande, göra rollövertaganden och så vidare. För jag är förbannat trött på att halva mänskligheten (som jag ingår i) får stå för hela mänsklighetens känslomässiga reproduktion. Jag är även trött på att upphöjas till någon slags änglafigur på grund av detta. Hyllande istället för jämlikhet är en skitdålig strategi.

Kvinnor är inte empatiska för att vi är skapade så, vi är det för att vi blivit fostrade in i det i detta patriarkala samhälle. Kvinnor fostras till att se andra, att bry sig om andra och ständigt tolka andra, att sätta andra framför sig själv och så vidare. Klart som fan att vi lär oss detta då. Vi blir jävligt bra på det. Vilket är tur då resten av mänskligheten är kassa på det.

Problemet är inte att kvinnor kan detta. problemet är den ojämlikhet det leder till då män inte kan det, speciellt i relationer. För även om en är bra på något så tar det energi. Det tar jävligt mycket kraft att alltid fundera på hur andra känner, tycker och tänker. Att en lär sig sätta andras behov framför egna gör också att en ständigt kompromissar med sig själv, mer än män gör. Allt detta sammantaget leder till att kvinnor på grund av de ”kvinnliga värdena” töms på känslomässig energi i förhållande till män!

Men detta är inte ett problem med egenskaperna i sig, det är ett problem i ojämlikheten. Ur att detta är just ”kvinnliga” egenskaper. Därför ska vi inte bevara några ”kvinnliga värden” utan vi ska ta dessa värden och göra dem till mänskliga värden. Men patriarkatets försvarare vill såklart att kvinnor även i framtiden får stå för en merpart av det känslomässiga arbetet.

Twitter 30/12.

Sorgligt ofta så definieras frihet som frihet att konsumera, givetvis förutsatt att en har pengar att konsumera för. Fascinerande är att det av vissa verkar anses mer ofritt att inte ha möjlighet att konsumera när en har pengar än att inte ha pengar alls. I samhället finns ett löfte om att pengar ska kunna ge dig om inte allt, så en stor del av allt du kan tänkas vilja ha. När detta löfte inte infrias så leder det till stor förvirring och ilska hos många.

Detta syns tydligt i till exempel prostitutionsdebatten. Det talas om frihet att kunna tillgodose sitt sexuella behov med pengar. Men detta är såklart en frihet som över huvud taget inte är relevant för en stor mängd människor vars ekonomi inte tillåter sexköp. Jag menar på intet sätt att det skulle vara synd om dessa, men fascineras ändå av hur frihet definieras i kontexten. Det viktiga är att det finns tillgång för den som har pengar att betala med, inte att det finns tillgång för alla.

Vissa tycker att det är otroligt upprörande när affärer har öppet för lite, eller när vissa varor inte finns. Samma personer kan tycka att det är helt i sin ordning när människor på grund av ekonomisk knapphet inte kan efterfråga vissa produkter. Det viktiga är alltså inte rätten till vissa produkter, utan rätten att kunna rikta sin köpkraft som en önskar. Vi är så vana vid att pengar ska kunna ge oss tillgång till allt, att ett brott i denna ordning blir djupt upprörande för många.

Det finns flera problem med detta. Bland annat att de som inte har medel att efterfråga med ofta hamnar utanför i analysen. De som räknas är personer som har råd&som ändå inte kan få sina behov tillfredsställda. Inte personer som saknar medel att efterfråga med. Detta är också problemet med modellen kring tillgång och efterfrågan. Endast människor som kan efterfråga syns i modellen. I och med detta kan vi till exempel säga oss ha ”jämvikt” på en given marknad, vilket inte betyder att alla har sina behov tillfredsställda. Detta är en avpolitiserad beskrivning av människors behov, som döljer det faktum att alla inte har vad som krävs för att agera på marknaden.

Önskar mig ett politiskt samtal där vi talar om människors behov istället för tillgång och efterfrågan.

Twitter 27/12.

Pågår just nu diskussion i en liberal fbgrupp om huruvida män ska kunna avsäga sig ansvaret för ett barn han inte önskar. Utgångspunkten verkar vara att då kvinnan kan välja att göra abort borde mannen också kunna ha en utväg. Ungefär som om abort vore ett enkelt beslut eller en okomplicerad process, som att trycka på en knapp. Detta är ett djupt kvinnofientligt förslag som lägger allt ansvar för konsekvenserna av sex på kvinnan. Personerna i fbgruppen verkar ha missat att en faktiskt är två om att ha sex.

Ett annat argument som syns i tråden är att kondomer faktiskt kan gå sönder, om nu mannen beslutat att använda en sådan för att undgå risk. Nå, detta är såklart en av de risker som tråkigt nog finns med sex, men den drabbar faktiskt även kvinnorna. Om en som man vill vara helt säker på att undvika barn så kan en faktiskt helt och hållet avstå från sex. Det finns inget som säger att du har rätt till att ligga riskfritt, därför bör den som vill undvika risk undvika att ligga. Varför ska du som man kunna svära dig fri från en risk som både du och din partner utsätts för under samlag?

Detta, i kombination med tramset kring samtyckeslagen, får mig att undra varför så många män fått för sig att sex ska vara konsekvensfritt. Män ska inte behöva ta ansvar varken för sin partners samtycke eller för en eventuell avkomma. De ska bara kunna sticka sina kukar överallt. Kvinnor däremot får ta ansvar för avkomma, för att säga nej och generellt även det sociala ansvaret.

Till er män som inte är mogna för att ta riskerna som kommer med sex: avhållsamhet! Svårare än så är det inte.

Politiskt korrekta människor måste sluta springa rasisternas äranden.

Jag tror det var i söndags som det senaste twitterhaveriet gick av stapeln, kallat #pepparkaksgate. Grunden för det hela var en artikel i Nerikes Allehanda som handlade om ett barn som inte fick vara pepparkaka i skolans luciatåg eftersom det, enligt artikeln, kunde uppfattas som främlingsfientligt. Detta fick ungefär hela twitter att slå bakut och skriva om att detta minsann är att dra pk-ismen för långt, uttryckt på en massa olika sätt. Även personer som själva ingår i den politiskt korrekta sfären upprördes, bland annat Lady Dahmer som upprörs över det överdrivna hänsynstagandet till att någon kan ”ta illa upp”. Det hela slutade med att det kom en ny artikel där det hela förklarades som ett missförstånd. Detta kan såklart vara en efterhandskonstruktion, men det kan minst lika gärna vara helt sant eftersom källan i den första artikeln inte verkade vara mycket mer än den berörda tioåringens mor. Nå, spela roll.

Jag håller såklart i sak med om att det är trams att tycka att det är rasism med pepparkaksgubbar i luciatåget, om det nu var så det var. Jag tänker inte heller ge mig in i en diskussion om den tragiska bristen på både källkritik och nyansering som alltid förekommer i den här typen av debatter, eftersom den borde vara ganska uppenbar för de flesta. Vad jag däremot har otroligt svårt för är hur många personer som ingår i den politiskt korrekta sfären är så otroligt ängsliga kring detta att en måste göra värsta grejen så fort något går utanför vad en anser är ”okej” att göra i den politiska korrekthetens namn.

Samma tendens finns hos feminister att alltid ”ta avstånd” då en tycker att någon feminist har gått för långt. Jag tycker att detta är relevant i vissa fall (även om jag själv inte alltid gör det) som när det rör länge pågående debatter eller sådant som fungerar som vattendelare inom den feministiska sfären. Däremot ser jag inget behov av att ta avstånd så fort någon feminist säger något jag inte sympatiserar med. Jag tar avstånd från vanligt förekommande fenomen som jag inte sympatiserar med, men jag ser inget behov av att t avstånd från alla yttranden från feministiskt håll jag inte sympatiserar med. Detta vore att lägga energi på helt fel saker och skapa onödiga konflikter i en grupp som faktiskt ändå överlag delar mina intressen. Jag är helt för intern kritik inom politiska rörelser, men det måste ske på ett rimligt sätt och när det behövs.

Och att som en person som generellt är för politisk korrekthet göra en så stor grej av den här pepparkakshistorien, och även av ”debatten” kring att kulturhuset flyttade Tintin i kongo från barnavdelningen som var för ett tag sedan, tycker jag är att springa rasisternas ärenden. Genom att bidra till att göra en så jävla stor grej kring varje liten skitgrej som händer så befäster en en bild av att det finns en ”pk-ism” i samhället. En bild som rasister har gjort väldigt väldigt mycket för att sprida, och som pk-människor alltså hjälper till att sprida än mer. När folk pratar mycket om något som egentligen inte alls är representativt eller ens regelbundet förekommande så tar det så otroligt mycket mer plats än vad det egentligen borde ta. Det skapar en allmän bild av att detta är ett fenomen snarare än en enskild händelse.

Företrädare för rasistiska, eller för den delen sexistiska, åsikter gör extremt sällan detta, det är ju aldrig så att någon företrädare för Sd själv drar uppmärksamhet kring att någon kommun eller skola agerat rasistiskt. De svarar ju knappt ens på direkt fråga kring sådana ärenden! Om de hela tiden hade belyst den rasism som finns i samhället hade de såklart förlorat extremt mycket på detta, det säger ju sig självt. Så varför belyser pk-människor ständigt de få (och ofta missvisande) exempel som finns på orimlig politisk korrekthet?

Alltså gud, du är Pk. Du är för ett ickesexistiskt, ickerasistiskt och jämlikt samhälle. Bara chilla i detta och be inte om ursäkt för dig hela jävla tiden. Du behöver inte, och du bör inte heller, ”ta avstånd” från alla personer och institutioner som implementerar detta på ett sätt som inte faller dig i smaken. Genom att alltid ”ta avstånd” från saker som inte är representativa för de politiskt korrekta sfären i stort så bidrar du till att skapa en bild av att detta är vanligt förekommande, och därmed värt att ta avstånd ifrån. Gör inte det!

Det är så sjukt jävla onödigt att skapa splittringar genom att ”ta avstånd” när det inte ens behövs. Jag blir så otroligt otroligt trött på denna ängslighet från vissa pk-människor. Varför ska det vara så förbannat svårt att stå för att en generellt sympatiserar med den rörelse som syftar till att bekämpa rasism och sexism? Varför måste en alltid ta avstånd från denna rörelse så fort en får chansen? Skäms ni för att ni är Pk eller vad fan är grejen?

Två twitterrants jag står för.

Denna om personer som tycker att en ska sluta med begrepp för att de är ”osexiga”.

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/271557261334290433″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/271557942728343552″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/271559196544204800″]

Denna om personer som tycker att e ska kunna presentera ett färdigt jävla åsiktspaket om hur precis allt ska vara innan de överväger att kritisera rådande system.

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/271568036731973632″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/271568310208958464″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/271568522482692096″]

Kort angående Ström.

Ström har alltså bestämt sig för att signa ut från genusdebatten på grund av hot. Jag ska skriva mer om detta senare, men så länge kan ni läsa mitt twitter om saken (ni kan läsa åt ”rätt” håll denna gång):

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266443605806297088″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266443880902295552″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266444841741864961″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266445634817626113″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266446047780405248″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266446462152499200″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266447241311576064″]

 

Klassamhället skiter i din jävla empati.

Wallin ställer sig frågan om det är viktigt att känna till sin klasstillhörighet för att känna empati med ”andra klasser”.

Jag undrar vad detta är för ingångspunkt i frågan egentligen. Anledningen till att vi ska ha kunskap om klassamhället är inte att vi ska känna empati för andra klasser. Arbetarklassen bör givetvis inte känna empati för överklassen, ty en bör av uppenbara skäl inte känna empati inför sina förtryckare. Om överklassen känner empati för arbetarklassen så är det bara en tom känslomässig gest om det inte tar sig konkret uttryck i kamp för klassamhällets upplösande.

Vad spelar det för roll om en känner empati inför de förtryckta i samhället om en inte samtidigt kämpar för att upphäva detta förtryck?

Jag känner inte empati med andra klasser, jag känner empati med andra människor. Och på grund av detta så tycker jag att det är mycket angeläget att klassamhället upplöses. Det finns ingen mening med att se och erkänna klassamhället om vi inte förvaltar denna insikt i ett motstånd mot detsamma. En person som är medveten om klassamhällets existens och inte samtidigt tar ställning emot det är av samma skrot och korn som alla andra. Det spelar ingen roll om hen känner empati för de som har det sämre, om hen inte tar ställning emot systemet som sådant så är detta bara tomt prat som i bästa fall tar sig uttryck i rent symboliska handlingar såsom välgörenhet som möjligtvis kan ge lindring, men som inte förändrar samhället som födde problemen. Som att sätta ett plåster på ett köttsår.