Vad gör en åt den känslomässiga utsugningen?

Får frågan ”men hur gör en då” angående det här med känslomässig utsugning. Svaret är tyvärr ”jag vet inte”. Innan så hade jag en idé om att om jag bara identifierade, påtalade och krävde detta så skulle de män jag har samröre med lägga ner. Visst kan en nå vissa framsteg på det sättet, men det finns två problem:

1. Att påtala relationsproblem, även som berör jämställdhet, är i sig känslomässigt arbete. Att lägga en massa tid på att göra relationen jämställd är i sig patriarkal utsugning, eftersom det är kvinnan som kämpar för att relationen ska bevaras. Utveckling är bra, men så länge det är kvinnan som driver detta utvecklingsarbete så kommer hon i slutänden stå där och vara känslomässigt exploaterad.
2. Det ger en falsk känsla av hopp. Ofta kommer en liksom en liten bit på vägen, mannen ger efter lite. Detta gör att en lätt tror att det är förändring på gång, men troligen så kommer en behöva dra en massa för att få honom till nästa steg, och nästa och nästa också. Men eftersom en belönas med dessa egentligen ganska futtiga framgångar ibland så tänker en att det är värt att stanna och kämpa på, en ser inte den stora bilden som är ”du sliter arslet av dig för att utveckla en man som inte ger dig ett skit tillbaka”.

Sedan har vi också frågan om det går att förändra någon på det sättet. Jag tror tyvärr att det är väldigt svårt att göra inom ramarna för en relation, jag tror att det är att arbete som måste göras på egen hand och framförallt för sin egen skull. Jag tror inte att en kan förändras om en inte vet varför en gör det. Jag tänker mig att det är nödvändigt att män själva inser hur jävla torftigt eller liv utan känslomässig närhet är, men det bygger också på att de inte ständigt blir servade med känslomässig närhet utan att själva vara förmögna att ge.

Det viktigaste för mig nu är att fundera på premisserna på vilka jag ingår i relationer. Jag vill inte ha relationer som tar mycket energi utan att jag får något tillbaka. Med detta menar jag inte typ att en ibland ställer upp för sina vänner när de mår dåligt, utan snarare när en alltid försöker tolka och hantera någon som själv inte gör det samma för en och som inte underlättar arbetet genom att förmedla saker. Jag försöker helt enkelt märka när det händer och då helt enkelt distansera mig/lämna relationen helt. Hittills så tycker jag att det fungerar ganska bra.

Men jag gör detta utifrån en viss position. Jag har ett ganska bra socialt nätverk och har egentligen aldrig haft någon längre period i mitt liv sedan jag blev sexuellt aktiv när jag inte har ingått i någon romantisk och/eller sexuell relation, förutom när jag bodde utomlands. Dessa relationer har för det mesta varit skit förvisso, men jag har inte riktigt känt den här ”ingen vill ha mig”-grejen som jag tänker mig kommer om en går en lång period utan att ha någon romantisk relation.

Men jag tänker mig ändå att det viktigaste inte är att hitta en strategi för bra romantiska relationer med män utan att börja fundera på sitt behov av dessa relationer. Jag tror helt enkelt att en måste bli bekväm med att vara ensam innan en kan tacka nej till relationer som kräver för mycket. Jag tror också att risken för ensamhet är ganska hög. Därför är det viktigt att fundera på vad det är en är ute efter i livet i allmänhet. Som kvinna lär en sig ju att det här med att ha relationer med män är oerhört viktigt, och det är en syn vi helt enkelt måste ta och ifrågasätta och dekonstruera. För om en värderar romantiska relationer med män så högt, då kommer vi att fastna i dem även om vi exploateras känslomässigt. Visst kan en ha tur och träffa en man som inte gör detta, men är det värt risken?

Jag tror det är viktigt att alltid sätta sig själv, sin personliga frihet och utveckling i första rummet när det kommer till relationer med män. Kvinnor har det så inlärt att vi ska leva för och genom män, och detta är den känslomässiga grunden för den patriarkala utsugningen. Det är där en måste börja, i sitt eget begär efter att ha romantiska relationer med män, för att kunna bli fri.