Detta är ingen nyhet utan en gammal artikel från skolverket, som jag antar fortfarande är sann. När det rapporteras om att killar halkar efter tjejer i skolan så får man ofta intrycket av att kön är den främsta strukturella skiljelinjen mellan skolelever, vilket inte stämmer enligt skolverket. Kön har en ganska marginell inverkan i förhållande till andra faktorer, såsom klass.
Att klass är viktigare än kön för studieresultat förvånar mig inte det minsta, däremot säger det något om samhället hur mycket olika faktorer för framgång i skolbänken lyfts fram. Att göra och lyfta fram studier om pojkar och flickors studieresultat är populärt, att göra detsamma rörande klass är det inte. Jag tänker mig att det handlar om att vi är vana vid att tänka i kön, att könen är olika, medan vi helst inte funderar på olika skillnader på personer ur olika samhällsklasser.
Könsskillnaderna kan alltid bortförklaras med biologi, klasskillnaderna däremot är inte alls lika enkla att vifta bort med att naturen dikterat dem, även om en och annan personer gjort ett försök. Vi är vana vid att förklara könsskillnader med att det ”är så” och bortse från klasskillnader. Könsskillnaderna är ju något som samhället ständigt försöker skapa ur väldigt lite, medan klasskillnaderna är något man försöker förneka fast de finns där.
Nåja. Allt detta är bara egensnickrade teorier. Vad tror ni? Varför är man så pigg på att tala om kön, men inte om klass.
Klass är svårare att definera. Gränserna är luddigare. Begreppet ”klass” rymmer så många olika definitioner.
Det kan nog också gälla som delförklaring åtminstone.
Jag kan säga att på lärarutbildningen här i Linköping har det i alla fall hittills varit runt 60-40 till klass fördel, faktiskt, även om det är lite luddigt med att just definiera klass.
Fattar inte riktigt? Dessutom så får man ju se till vilka som ens tar sig till högskolan, det är nog där den största skiktningen sker.
Oj, såg att jag knappt kunde formulera en mening där. Menar att vi pratat mer om klass än om kön som faktorer som påverkar undervisningen. Så det är väldigt positivt =)
Jaha, du menar så. Trodde du menade att arbetarklasspersoner gjorde bättre ifrån sig av ngn konstig anledning.
Det är så himla märkligt att vi lever i ett samhälle med så stora klyftor och ändå sopas det under mattan. Men i det klimatet vi är idag måste det finnas en idé om att vi alla är vår egen lycka så ingen behöver ta ansvar för de här problemen.
Ja, absolut. Skönast att bara bortse från att man kan göra något åt situationen.
Jag tror du är inne på grundorsaken i din text – kön uppfattas av många som helt biologiskt bestämt = skillnader i resultat mellan kön blir något man inte i så stor utsträckning behöver ta ansvar för eller försöka göra något åt. Att hänföra klasskillnader till biologi blir lite väl magstarkt för de flesta (lite mkt rasbiologi och tvångssterilisering över det hela) = jobbigare eftersom man då kanske måste erkänna skillnaderna och kanske göra något åt det (vilket går emot den rådande ideologin som Therese beskriver, där alla kan om de bara vill, alternativt bör acceptera att de är andrasorteringsexemplar som ska jobba med saker som andra inte vill jobba med).
Hej, förresten, har du Fanny, och de som kommenterar här, sett Jag är nyfiken Gul & Blå? Där finns en rolig gallupdel där de frågar folk i en park / på fest/krog vaddetnuär om Sverige är ett klassamhälle. Svaren är intressanta och roliga. ”Jaaaa visst det ser man ju, ba man ser sig runt här så ser man ju det.” ”Att Sverige är ett klassamhälle?” ”A just det. Titta bara på folk här.” (Inte ett citat ur filmen men så som jag minns scenen. Alltså uppdiktat citat.)
Klass är farligare att prata om, just eftersom det är mer grundläggande.
Sen är det riktigt att sociologer inte vet vad klass är för något. Alla har de sitt eget ”stratifikation”-schema där de operarar med olika variabler som inkomst, utbildning, kultur osv. utan att någonsin hitta vad skillnaderna bottnar i (dvs. klass, dvs. funktionell ställning i produktionssättet). Men det är ju knappast någon slump att den borgerliga samhällsvetenskapen fortsätter att famla i blindo trots att Marx för 150 år sedan lade fram svaret svart på vitt…
Jag tror så här något förenklat: Det offentliga – medierna och kulturen – domineras fullständigt av vita män och kvinnor med medel/övre medelklassbakgrund. Diskussionen blir därefter. Det är vit medelklass som aldrig rört sig utanför den vita medelklassen. Den miljön är så självklar att de inte ens reflekterar över den.
När den här homogena samlingen kulturjournalister/konstnärer/författare/ledarskribenter/programledare då ska syna orättvisor utifrån sin medelklasshorisont är det ”bara” könet som återstår som en uppenbar skillnad mellan människor i deras värld och som då får status som i stort sett den enda faktorn som påverkar våra liv i olika riktningar.
Jag är själv uppväxt i arbetarklassen och har som vuxen jobbat som journalist i många år. Det råder ingen särskild underrepresentation av kvinnor på redaktionerna, jag har nog haft fler kvinnliga än manliga chefer t ex.
Däremot kan jag inte minnas att jag haft någon enda arbetskamrat med arbetarbakgrund. Jag har jobbat med många som varit barn till läkare, jurister, lärare och förstås andra journalister, men aldrig, alltså bokstavligen inte en enda gång, med någon annan med ursprung i arbetarklassen – vad jag vet. Någon eller några måste väl ha funnits, jag har ju inte förhört samtliga om deras bakgrunder. Det kanske jag borde börja göra.
Jag antar att jag mest talar med mig själv här när jag skriver kommentarer i ett gammalt inlägg, men lustigt nog ramlade jag nyss över en artikel som någon länkat på Fejjan som liknar mitt ovanstående inlägg så väldigt:
”Enligt kulturjournalisten och författaren Anneli Jordahl, som år 2004 gav ut boken Klass – Är Du Fin Nog? – talas det alldeles för lite om klass och det är för att svenska journalister inte är bekanta med arbetarklassens situation. I medierapporteringen, skriver Jordahl i en text för Sveriges Radios OBS, så tycks arbetaren inte vara en intressant kategori.
Jordahl skriver: ”Jag tror det hela handlar om att journalisterna, av vilka de flesta har akademikeruppväxt, aldrig har umgåtts med arbetare. De har nämligen aldrig träffat några andra än de som kommer hem till dem och lagar ett rör eller städar. De har aldrig suttit vid samma middagsbord.”